inte en aning, men jag tycker det är bra att hon funderar på att göra det, många blir illa behandlade och gör inte något åt det…

Hon ska ta kontakt med patientnämden för den sjukvårdsinrättning hon har blivit behandlad på. Gå bara ut på nätet sök på det landsting man tillhör, kolla deras hemsida så ska det finnas en patientnämnd.

Mvh Anki

min skolsköterska tyckte jag skulle anmäla läkarna som "tog sig an" mitt knä.

har skräckexempel från en läkare här, en kvinna åkte inför magproblem, och hon sa till henne att det låg i hennes psyke, det var inget fel på henne, senare fick hon vet att hon hade magcancer, och det fanns inget att göra.

#4 fyfan  …vad hemskt!

Gör dom såna grova fel så tycker jag absolut att dom ska stämmas.

Dom har ju andra människors liv i sina händer o det är ett stort ansvar som ska tas på största allvar.

#2 Tack anki, har kollat på sidan o skrivit ut en del jag ska ge till tjejen i fråga.

Men, behöver hon någon advokat eller liknande?

Nej, inte någon advokat behövs.

Perfekt!

Tack alla för svaren o ha det fint i värmen

#7 Jag vill inte sabba dina förhoppningar MEN jag kan säga av egen erfarenhet att det är en otroligt liten chans att vinna en anmälan.

Jag höll på i 6 år med att driva en anmälan jag hade gjort innan jag tyvärr gav upp.

Jag skulle få min pacemaker, vilket är en i normala fall snabb operation att utföra under lokalbedövning och lugnande (45-60 minuter). Men i mitt fall så slarvade läkaren med att läsa mina journaler ordentligt. Hade han gjort det så hade han sett att mitt hjärta inte ser ut som ett normalt hjärta gör pga ärrbildningar från tidigare operationer.

Inte nog med att han hade sönder pacemakern och lagade den med "reservdelar" som absolut inte fick göras så blev jag tvungen till att opereras om igen pga hans oförstånd. Efter första operationen gick stötarna som egentligen ska till hjärtat ut i min arm i stället så den hoppade okontrollerat så jag tvingades till en andra operation direkt men då bad jag om att bli sövd helt då jag under första operationen hade känt allt de gjort som tex när de sydde ihop op. stället. Jag hörde när narkonsköterskan sa att något är fel till läkaren men han sa åt mig att sluta gnälla och sprutade in mer lokalbedövning som inte heller den tog.

Totalt tog operationerna 14 timmar istället för en dryg timme om han bemödat sig med att läsa journalen.

I normala fall efter en pacemaker operation så är man hemma i en vecka, man blir alltså inte sjukskriven för det ska räcka med de sju dagarna man får vara hemma utan sjukintyg från läkare. Jag var sjukskriven från jobbet i 3 månader pga smärta och blodbrist och jag mår än idag psykiskt dåligt över det i vissa situationer.

Jag kan berätta om ett fall där en kvinna tvingas amputera ett ben…läkaren amputerar fel ben och idag har hon inga ben alls. Hon anmälde men fick inget för det !!

Så, du ser…som patient är man fruktansvärt liten men jag hoppas att din vän klarar genomföra en anmälan.

PS. Det är bara i USA man stämmer någon ;o)

men HERREGUD !!! må han få sin licens indragen, han ska ju inte vara läkare ! tråkigt att du gav upp, även om jag verkligen kan förstå att du inte orkade mer, hände det inget ? är han fortfarande läkare ? fy fan rent ut sagt, det är ju livsfarligt att göra fel sådär !

i dessa fall hoppas man ju ibland att det skulle vara som i USA, där man kan stämma folk hej vilt, men det är ju faktiskt allvarliga grejjer som ska tas på fullt allvar, och det är SKIT att rättssystemet i detta land tydligen inte gör det. usch och spott och fräs. så arg jag blir.

#9 Jag gav upp pga att det hände inte ett enda dugg på alla dom åren !

Det enda dom hela tiden ville var att jag skulle bli utvärderad av psykolog för att se hur "illa tilltygad" psykiskt jag blev. Jag skickade utvärdering efter utvärdering till dom men det hände ändå inget.

För 3 år sedan skulle jag byta ut min pacemaker (batteriet) då den gamla började bli dålig och det var inte lätt kan jag säga. ALLT som hände första gången spelades upp i min skalle och jag hade bokstavligen panik på op. bordet så de tvingades söva mig….IGEN !

Jag vet inte om han är läkare fortfarande…hoppas inte det. Det jag vet är att min hjärtläkare jag haft i massor av år (inte han som op. mig) slutade nått år efter den första händelsen. Tydligen så kände han att sjukvården börjar knaka och det ville han inte vara med och stödja.

Inte nog med att läkarna som op. mig tabbade sig med mig, de höll även på att skrämma livet ur mina föräldrar och min man. De skulle underrätta dom om att den första op. var klar och att det blivit vissa "lättare" komplikationer och att jag låg på uppvaket. Men klant ar***na började med att säga - Ni kanske ska sätta er ner först! gissa om dom höll på att slå ner läkarna, dom trodde ju det värsta.

#8 skrev: "..läkaren amputerar fel ben och idag har hon inga ben alls".. HERREGUD!! :O Och så får hon ingenting för det?! :S Ursäkta mig.. Men var har självutbildad?! :S

men herregud, det finns inte ord, jag blir så upprörd.
hur kan en utbildad läkare bete sig så ?
Jag hoppas verkligen inte att han är verksam, möjligen genom att operera på sig själv, så kan han ju få se hur det måste kännas. usch usch usch.
det är inga lätta saker du har gått igenom, och jag måste säga att du verkar vara stark som tagit dig igenom allt. verkligen !
och jag hoppas du har hittat en läkare som du kan lita på, och som kan sina saker!

#12 Det som inte dödar härdar heter det ju…..men jag vette sjutton :o/

Jag har en jätte duktig kvinnlig hjärtläkare nu, men det hjälper inte paniken…den kommer ändå tyvärr. Tyvärr så opererar inte hon så mycket då hon har fullt med annat att göra som föreläsningar, forskning etc.

dom säger ju det ja, och ibland så stämmer det väl kanske.
jag vet inte riktigt vad det innebär att leva med pacemaker, hur ofta måste man byta och vad är det egentligen som gör att man måste ha en ? nu kommer jag med mina frågor igen..

måste vara riktigt hemskt att få den paniken, vi diskuterade tandläkare jag och min mammas man en dag, det är ju två helt skilda saker, men jag kan tänka mig att paniken är den samma, det är ju en skräck för läkare, och jag tycker att dom människorna som väljer att bli läkare ska se över om dom verkligen passar för det. man kan ju inte bli tandläkare och ha hand om barn om man inte tycker om barn, då finns ju risken att barnen blir livrädda för att gå till tandläkaren som många faktiskt är, och sånt sitter ju i lääänge. och man ska ju inte heller bli hjärtläkare, eller någon läkare alls och utföra operationer om man inte ens orkar läsa en journal..

vet också flera fall där folk blivit felbedömda. en vän hade brusten blindtarm och dom skickade hem henne å sa att hon bara hade magknip. tillslut kom hon tillbaka och var jättesjuk. fick ligga inlagd jättelänge.

en annan hade canser i hjärnan, och de hade kunnat ta bort det, men de kollade aldrig och sedan när han inte blev bättre krävde han att kolla, men då var det redan försent, nu väntar han på dö.

min sambo kulle få byta ut en tand, enligt läkares påbjudan, han gjorde operationen, dom skruvade in skruvar i käken m.m å sen sa dom att det inte rumdes en tand, så nu har han en stor glipa i tänderna med en skruv i käken. inga pengar, ingen tand ingen lösning.

jag skadade ryggen rejält förra sommaren, for på akuten med otrliga smärtor, yrsel, kräkningar. akutläkaren sa "ta en ipren". jag tog otroligt många ipren och gjorde det i ca 0,5 år. sedan kollade jag upp det igen, har nu 1 år senare fått veta att jag "troligen" har slitit sönder någon muskel i ryggen, som blivit inflammerad och nu har inflammationen spritt sig så mycket att hela ryggen är galen. mycket medecin, sjukskrivning och inget rida för mig på ett bra tag.

så som ni ser… det känns ganska hopplöst med sjukvård.

*VRÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅL*
nu blir jag arg ännu en gång.

#8

Fyfan för läkaren som opererade dig alltså

Jag blir så arg när jag får höra sånt här!

Jag förstår helt o fullt att du inte orkade fortsätta med "stämningen" efter 6 år, det är lång tid!
Men vad frustrerande det måste ha känts o känns kanske tom?!

Det du o ni andra har skrivit här har verkligen tryckt ner mina förhoppningar om att min vän kommer att lyckas o kommer säkert trycka ner hennes oxå!

Men, jag hoppas att hon gör ett försök o håller alla tummarna om att hon lyckas.

Antar att det behövs.

#14 Jag har en pacemaker pga att mitt hjärta inte klarar hålla en normal puls på egen hand.

När jag var 6 år gjordes det en jätte stor öppen hjärtoperation på mig där de sågade upp hela bröstkorgen. Det skulle räcka med den operationen men något gjorde att hjärtat inte orkade ordentligt för 10 år sedan och min puls sjönk till 46 slag i minuten när jag var aktiv. När jag sov var jag snudd på medvetslös eftersom pulsen sjunker ännu mer i vila. En normal puls ligger på runt 70-75 slag/min…jag hade lika låg aktiv puls som Gunde Svan hade i vilopuls när han var som mest aktiv inom skidåkningen.

En pacemaker är en liten apparat (min är inte större än en liten tändsticksask och 7 mm tjock) som sätts under skinn och underhudsfettet under vänster nyckelben. Från den går det elektroder (sladdar) ner via en stor åder in i hjärtat, jag i mitt fall har 2 stycken, en ner i ena kammaren och en i ena förmaket.. Dosan (batteriet) som är under nyckelbenet har microchip som tex känner av när pacemakern behöver jobba. Då sänds det iväg små elektriska stötar via elektroderna till hjärtat vilket får hjärtat att antingen slå snabbare eller bromsa farten om hjärtat rusar för snabbt. Stötarna är inget som känns men när de kom ut i min arm så gjorde det fruktansvärt ont.

Ett batteri ska räcka mellan 7-10 år beroende på hur mycket pacemakern får jobba och hur intelligent maskin man har. Jag fick byta min första efter 6 år då den pacemakern fick jobba i stort sett hela tiden. Den nya jag fick för 3 år sedan är en lyxigare variant som tänker själv och går in i en avkänningsfas då och då för att kolla av om den behövs och på så sätt spar den batteri.

Man går på årliga kontroller och ju äldre batteriet blir desto tätare blir det mellan besöken. Så ett batteri kan inte bara lägga av!

Om jag inte hade min pacemaker så hade jag inte kunnat/VÅGAT skaffa barn och jag tvekar om jag hade levat idag !

#17 Det var inte meningen att grusa era förhoppningar men jag vill ebara måla upp hur verkligheten ser ut så ni inte blir allldeles förkrossade när ni märker hur svårt det är att driva igenom en anmälan.

Men jag tycker ABSOLUT att hon ska göra det, för det skadar inte att det uppmärksammas….ALLA som får fel vård el.dyl borde anmäla så de får en verklig bild över hur illa det faktiskt kan vara inom vissa delar av sjukvården.

oj det var verkligen komplicerade saker måste jag säga.
men det är ju verkligen tur att det finns, och att det går att göra sånnahär operationer så att människor som du kan leva ett fullt liv! jag tycker du är stark som klarat dig igenom alla dessa saker, tror det är alldeles för lätt att bara lägga sig ner och ge upp, bra jobbat!! en eloge till dig ! :)

Oj CBA det var verkligen illa med dina operationer. Fy fasiken vilken dålig läkare det var.

Själv är jag också opererad och det har blivit fel. Har också anmält läkaren men inte fått något för det. Så visst är det svårt.

vad jag tycker är lite konstigt är att inte socialstyrelsen reagerar…  jag jobbar ju på ett apotek. skulle det hända ngt så kan vi anmälas o det blir ett lex maria ärende. det borde finnas ngt sånt inom sjukvården oxå…?

Själv har jag blivit opererad 4-5 gånger under mina 16 år, men det har alltid gått bra.. Tror ni att det kan bero på VAR i Sverige man bor? :S Bara en fundering..

#20 Teknikens under :o) Det bästa tycker jag nästa är att pacemakerna är en SVENSK uppfinning och för en gång skull inte från USA, Kina eller Japan.

Lite orolig hade jag nog varit om det stått Made in Taiwan på pacemakern *skratt*

#21 Nä, dom var inte helt rediga dom två som utförde den första operationen och som klantade sig. andra gången när jag tvingades göra om den direkt var det min egen hjärtläkare som hade sagt att - Jag gör det den här gången och HAN kom och bad om ursäkt till oss alla sen för hur klantiga de andra varit.

Bara för deras totala fadäs så har jag svårt att lita på utländska läkare som knappt kan tala svenska…tyvärr ! 

#22 Jo jag tycker oxå att det borde finnas något som är till för oss patienter, det är helt galet att sjukvården håller varandra så tight om ryggen.

#23 Jag tror det var ett oturs tillfälle bara att det hände. Sedan jag var en liten bäbis fram till mina 32 år idag så har jag opererats och undersökts med katetrar uppstuckna i ljumskarna upp till hjärtat via stora ådror så himla många gånger att jag tappat räkningen och alla gånger har det gått bra.

Jag litar på mina hjärtläkare då dom känner mig från barnsben typ då jag har gått på årliga kontroller sedan jag var 6 år gammal.

Jag har mina läkare på Karolinska Universitets sjukhuset där de har de största förutsättningarna och den bästa thorax vården i landet. Att det hände mig var otur men hellre mig än ett litet barn !

Det jag däremot kan skilja sig från sjukhus på mindre orter kan vara storleken på patient mängden och att läkarna har mer "tid" till sina patienter dvs stressnivån är inte lika hög.

Jag fördrar nog att höra till ett stort sjukhus som Karolinska då jag vet att all expertis finns under samma tak.

jag skulle mer än gärna tillhöra typ karolinska, än vårat lilla skitsjukhus, här åker du in för hjärtinfarkt och får till svar att du ska ta en alvedon. har du inte feber är du inte sjuk. helt knäppa är dom. gör inte uppföljningar på något, jag fick en propp i min arm när jag var 15, dom satte mig på barnavdelningen, trots att dom inte hade någon som helst erfarenhet av sådant, endast för att medicin-avd. inte kunde göra ett undantag för mig.
sen skickades jag till länssjukhuset i jkpg…där var det bättre :)