Mitt obehagligaste hästminne är i alla fall när jag var runt 12 år, och min moster hade en d-ponny som var väldigt osäker pga att den blivit pressad och tävlad av några tjejer fast den hade ont i ryggen, tandproblem osv. Efter ett tag hos min moster var hon återställd men rädslan för att smärtan skulle komma tillbaka var kvar. Tjejerna som hade henne försökte dölja problemen med att byta till mycket skarpa bett mm. Men när hästen inte kunde visa sin smärta med ryttare på ryggen visade hon det på marken istället. Ena tjejen blev biten i huvudet och gav därefter bort henne gratis som problemhäst. 

Min moster hade hon skapat ett förtroende för, och nu ville min moster att hon skulle få tillbaka förtroendet för tonårstjejer igen. Jag var villig att hjälpa till, så min moster skulle ta med mig ut på ridtur med denna häst, hon red på sin andra häst. Vi han inte alls långt innan denna häst började stegra och bocka och skjuta rygg. Ju mer man försökte få ett stopp på det hela ju mer började hon försöka få av mig. Min moster försökte ropa instruktioner på hur jag skulle göra, men hur jag än försökte lyckades jag inte. Bockningarna  blev större, "ryggskjutningarna" kom fortare och stegringarna blev högre. Min moster ropade att jag skulle hålla i mig i sadeln så gott jag kunde så att hon skulle hoppa av sin häst och försöka få tag i den jag red. Men pang sa det och hon stegrade lite för högt så att vi gick omkull. Ingen av oss skadades. Dagen efter fick jag komma tillbaka, men då bara för att få träffa hästen och gosa med henne. Vi höll på med att bygga förtroende i någon månad, gjorde NH övningar, gick på promenader och lekte i hagen. När det var dags att hoppa upp igen gick det mycket bättre. Min moster gick och höll i henne och på slutet kunde jag rida henne själv på en volt utan ledare. Då jag under denna period letade en d-ponny slutade detta med att jag ett halvår efter köpte denna ponny.

När jag red på ridskola fanns det allt från lata fjordingar till extrempigga energiknippen. Jag föredrog alltid de lugna hästarna eftersom jag lätt stressade upp mig om hästen gjorde det, och ofta var bättre på att motivera en lite segare häst att gå framåt än att försöka hålla en så där tickande bomb under kontroll.

Jag minns särskilt en gång när jag för första (och sista) gången gav mig på att prova Ludde, en brun d-ponny som alltid gick fantastiskt bra med en annan i min ridgrupp på ryggen. Uppvärmningen gick bra men efter första galoppen bestämde sig Ludde för att det inte fanns någon avsaktningsknapp eller stoppknapp på honom. Varv på varv sprang han i full fräs, ridläraren gjorde allt för att få stopp på honom från marken och jag gjorde allt för att få stopp på honom från ryggen, men han höll på att springa ner både ridlärare, andra hästar och störta rakt in i sargen eller gå omkull. Runt, runt gick det och fort som tusan. Det tog fem minuter innan Ludde beslutade sig för att han sprungit klart. Då var jag på gränsen till att hoppa av i full galopp bara för att komma av hästkräket. Efter det vägrade jag rida den hästen igen.

När varken broms eller nödbroms fungerar och det enda alternativet som verkar finnas kvar är att kasta sig av i full okontrollerad galopp känns det rätt obehagligt.

För ca ett halvår sen så skulle vi rida ut i gruppen jag red i på ridskolan, jag fick en väldigt hetsig häst som var ny och inte riktigt kände till omgivningarna och var inte speciellt van med bilar eller traktorer heller jag tror han är ca 5 år. Jag har alltid varit den som föredratt lite trögare mer lättridna hästar. Jag kommer ihåg att jag var rädd och hade jätteont i magen när vi red ut och när vi kom förbi ett hus där ägaren till huset verkar sammla på alla möjliga konstiga saker som ligger lite här och var vid vägkanten, hästen min vägrade gå förbi en tuggummi automat så min ridlärare fick hoppa av och leda honom, då han var nära på att springa hem och studsade på stället. Sen när vi gick på kanten av en asfalterad väg så kom en stor traktor förbi med ett släp bakom sig och min häst fick panik och sprang in i baken på hästen frammför varav hästen framför sparkade min häst på bogen så att han började stegra och nästan stegrade över, sen så hoppade han ner i ett dike och sedan vidare upp till andra sidan av diket. Där stod han i ca 20 minuter innan vi fick över honom på andra sidan och jag fick leda honom hem då jag vägrade hoppa upp igen. Senare i ridhuset hotade min ridlärare med att jag fick börja i gruppen för dom som behövde ledare om jag inte hoppade upp på hästen och åtminstone red två varv.

Det var läskigt :c

Vid ett tillfälle när jag var ca 10 år och red på ridskola, var vi i ridhuset en varm blåsig sommardag. Stora ridhusporten var öppen och plötsligt skapades det en tornado inne i ridhuset. Hästarna fick ren o skär panik, enda gången jag varit med om att en häst skenat på riktigt. Många flög av sina hästar direkt. Jag visste inte vad jag skulle göra, såg att de flesta hästarna var utan ryttare så valde att kasta mig av. Ridlärare och föräldrar jobbade febrilt för att få upp alla ungar på läktaren, var fullt kaos med skenande hästar överallt. Ingen skadad, varken människa eller häst 🙂

Mitt är att när jag var 7 år och fick min första egna shettis så red jag och min kompis på henne.

Och när min kompis ville galoppera så vägrade Millan(hästen) de så dum och ung som jag är så springer jag bakom henne och viftar med armarna för att få igång henne.

Men i stället för att galoppera så sparkade hon mig i ansiktet på över läppen.

Som tur är så satt alla tänder kvar och jag slapp precis att sy så fick tejpa.

Fick en stor fläskläpp som satt någon vecka och idag är det ett litet ärr kvar.

Red många gånger till på den ponnyn så inget som satte sig psykiskt utan förstod snabbt att det var mitt fel och inte Millans. :)

Min dåvarade sköthäst skulle köras in. Hans tidigare ägare sa att han var inkörd men det var ändå längesen så hans ägare bestämde sig ändå för att göra om allt från början. 

Det började bra. Fram till första gången med rockarden bakom. Vi hade gått en sväng och han var jätte duktig. Jag satt i vagnen. Hans ägare gick bakom och höll i tömmarna och en annan tjej gick framme bredvid hästen. 

Vi var så gott som klara. Jag hade hoppat ur vagnen och höll i tömmarna. Ägaren höll honom med grimskaftet. Hästen blev rädd och drar iväg. Vi hade inte en chans att hålla kvar honom.  Som tur var kom det några gåendes på vägen så hästen svängde av runt parkeringen (annars hade han fortsatt ner mot centrum). Han springer jämns med stallväggen och stuprören flyger. Till sist svänger han in mot stallet men skaklarna på vagnen fastnar mellan väggen och en pelare. Selen slits sönder. Tömmarna har trasslat in sig i hjulen och hästen får stopp. Hästen vred om bäckenet och ville helst inte se en vagn efter händelsen. Men annars klarade han sig bra. Å jag var väldigt glad att jag hade hoppat ur vagnen innan.

Jag blev rädd för att rida då jag välte med min förra häst. Jag galopperade kort och samlat på en rid/ cykelväg. Vägen var rak och platt och min häst bara snubblade. Hon gjorde inget fel, hon blev inte rädd, jag gjorde inget fel, hon bara välte och jag hamnade under henne. Det var första gången jag insåg att olyckor kan hända bara sådär. Både jag och häst klarade oss ganska bra, men min trygghet försvann. Jag har ramlat av och skadat mig fler gånger, men jag har alltid vetat varför jag flög av, det visste jag inte den här gången.

I höstas när min pappa var i makedonien i två veckor, bestämde jag mig för att "knycka" hans häst. Moget av mig, jag vet. Har fått höra sen jag var liten att jag ALDRIG kommer klara av henne mer än i skritt och får absolut inte rida ensam på henne. (min pappa är lite daltig med mig för att jag har en tendens att göra mig illa). Ja, nu efter 18 år så tröttnade jag helt enkelt på att höra från andra att jag inte kunde. Min syster kunde, som är fett nervig och osäker på hästryggen, min kusin kunde som inte har någon respekt för hästar. Så varför inte jag?

 Första gången red jag naturligtvis inte själv. Hade med mig grannen och vi tog en runda i skogen. I den klassiska galoppbacken så ville jag naturligtvis testa en galopp på pappas superwesternhäst. Det gick fort som attan men jag fick stopp på henne och sen lunkade vi hem i godan ro.

 Problemet blev när jag blev lite kaxig och red ut själv på henne. Hon försökte vända om flera gånger och stressade en del. Man kände i magen att någonting skulle hända, så jag gjort misstaget att vända henne….precis när jag kommit nerför galoppbacken, så vad gör hästen? Sätter av i den vildaste av vilda galopper och där satt lilla jag som en mygga och försökte hålla delade tyglar i styr. Hon sprang emot korsningen som ledde hem igen, så jag gjorde mig fokuserad på att det skulle svänga väldigt tvärt. Gjorde så gott jag kunde för att ge henne stöd så att hon inte skulle gå omkull i kurvan. Efter det så kändes det liksom som att det klickade i huvudet på henne. Vet inte om någon annan upplevt det, men det var som om hon inte längre var närvarande i sin kropp. 1,5 km avverkade hon på ingen tid alls. När vi väl närmade oss stallbacken höll hon på att springa in under körbryggan upp mot ladan, men hann precis få vänt henne så hon sprang in i ladväggen istället. Hade hon kommit under körbryggan hade jag troligtvis inte varit i livet nu. Den smällen hade krossat skallben, brutit nacke och rygg. När jag väl kom av så hade jag ett vattenfall av näsblod och hästen var halt. :/

 Där får man när man tror att man kan kontrollera ett 600 kg djur med egen själ och vilja.

Mitt värsta minne var när en fjording i ett stall jag stod i gick ner sig i ett dike mellan två hagar. När det upptäcktes hade han nog legat där några timmar, "väggarna" var raserade av hans hovar och tråden inlindad runt hans bakben. Räddningstjänsten fick komma och vi var ca 10 pers som drog. Hade han inte kommit upp inom 10 min hade dem fått ta bort han i diket. Men han kom upp totalt utmattad och otroligt nog, utan en skråma på kroppen. Senast få min ponny totalt utdömd var inte direkt kul heller eller att vara tvungen att buköppning henne för att hon skulle ha en chans att klara sig.

Red min dåvarande medryttarhäst, och påvägen hem så bara drog han hem, han vart inte skrämd, vi skrittade bara helt lungt och han bara drog iväg.

Verkligen tokskenade kilometer efter kilometer, ner för en brant backe och där var jag säker på att jag skulle dö.

Sen ut på asfaltsvägen…jag gjorde allt, men det var riktigt obehgaligt för han var heelt bortom ALL kontroll.

Slutade med att jag slängde mig av med flit mitt på asfaltsvägen.

Skrapade upp hela armen och ena knät.

Detta har gjort att jag FORTFARANDE tycker det är lite otäckt att rida hemåt (galoppera främst).

Red aldrig mer den hästen efter det.

Den var extremt ouppfostrad annars..(sparkade mig i smalbenet=djupt jack som nu är ett redigt ärr + bet så hårt i fingret att det nästan gick av)

Ingen fler som har något obehagligt hästminne?

Red på en f.d galoppvalack som bara stack, underlaget var snö blandat med blöt lera och hästen halkade hela tiden.

I samma veva gick högra tygeln av och hästen som var gjord för att springa drog på sitt fortaste och one rein stop fanns inte ens i mina tankar då det gick för fort, hästen gick halvt omkull men reste sig och fortsatte, jag var säker på att jag skulle dö då han var på väg mot hagens eltrådar och förmodligen inte såg dem, lutade mig framåt och höll bara i manen.

Hästen sprang in i elstängslet, fick en rejäl stöt men annars klarade vi oss båda oskadda och jag satt kvar trots tvärnit.

En annan dag rymde min foderhäst samt medryttarhäst ut på e22, den ena blev överkörd men klarade sig.

Vilka hemska historier ni har!

Jag har 5 att berätta väldigt kort, 4 av de har varit hemska avramlingar och 1 en pårkörning.

1. Jag var på uteritt på ett ridläger på ridskolan jag red på. Vi skulle trava på en grusväg, men så var det en kille som klippte gräset bredvid och skrämde flockledaren. Detta resulterade SKEN för 3 ekipage… och jag var en av de. Tjejen med den nerviga flockledaren lyckades sitta kvar hela vägen (1-2 km). Den andra tjejen trillade av vid en väg och landade på mage. Och sen så var det ju jag…

Jag gjorde allt för att stoppa hästen, men hon var utom all kontakt. När galoppen blev så pass snabb så kom jag ur balans och flög av, släpades efter i stigbygeln. Det blev en tur till akuten, men tack och lov så bröt jag bara en flisa i foten! 

2. Denna gången så hade jag en egen häst. Tar denna lite kortare. Men jag var på uteritt med 2 tjejer till och vi skulle bara trava lite. Men sen så började min häst krångla, vilket resulterade att jag halkade efter. Ponnyn blev orolig, och tjejerna hörde inte när jag skrek att de skulle vänta på mig. Min häst fattade galopp och galopperade mot de andra två, men när vi kom fram så blev de andra hästarna livrädda och stack. Min ponny hoppade då ut i en åker. Jag flög av, det sista som hände innan det blev svart var att jag slog huvudet i marken och blev medvetslös. Släpades efter avsvimmad. Detta resulterade en regäl hjärnskakning, men det gick bra!

3. Samma tjejer som på den ovan envisades om att vi skulle rida i skogen. Jag tyckte inte det var en så stor och följde med. Men skogen hade inga stigar utan var helt igenvuxen. Min ponny tyckte det var väldigt obehagligt och blev skrämd och började galoppera igen buskar och snår. Jag flög av och hamnade framför min häst och fastnade såklart i stygbygeln. Jag slet mig loss. Detta resulterade sår så stora att de täckte hela handleden på högerarmen och halva magen. De resulterade också stora fula ärr som idag knappt syns, tur är väl de, för vackra var de inte!

4. Red en extremt jobbig häst på ridskolan. Stark som en oxe och jättejobbig att rida. Vi skulle galoppera på paddocken och såklart så ska denna hästen börja tävla mot en annan häst. Jag tappade kontrollen helt och snart så sköt hästen rygg, bockade, och gjorde luftsprång och slängde av mig. Jag gjorde en kullerbytta över halsen och slogs ner på marken. Kunde inte andas i typ 1 halv minut, helt fruktansvärt. Kunde inte andas normalt heller påp typ 1 dag :(. Troligtvis så spräckte jag något revben eller två, aajjj!

5.  Och nu till "påkörningen": Jag red ut, och min pappa skulle gå med. När vi red på grusvägen så kom en liten traktor som skulle bära balar. Vi väntade tills den och en större bakom skulle köra förbi. Min pappa höll min häst då (men jag satt på), men sen så blev min häst rädd och slet sig och hoppade framför. Traktorns "spetsar" (sån som finns på gaffeltruckar) träffade min ponnys ben. Det började blöda litegrann, och det var väldigt obehagligt, men vi klarade oss! Det hade kunnat gå illa, precis som de andra punkterna, snacka om änglavakt!

Update!;) Några i stallet skulle ha modellfotning med en 17 åring tjej som aldrig suttit på en häst. Hästen är ca 167 i mkh, 20 år gammal med spetsig ryggrad, ouppfostrad och sticker ibland när man rider. Tjejen hade bara klänning och smink, varken väst eller hjälm och barbacka. Ingen håller i hästen som står ute mellan två fält. Hästen drar iväg i full galopp varav tjejen drattar av. går några meter och sen faller ihop i krampanfall totalt okontaktbar. När ambulanserna och brandkår är framme är hon medvetslös. Hon hålls sövd i 2 dygn, får en bubbla i lungan och blödningar i buken. Än är den sista idioten inte född!

Usch vilka hemska historier ni har! Tur att det verkat gå bra för de flesta.

Mitt värsta hästminne är när det var kosläpp i stallet!

Det var två hagar, varav våra hästar stod i den vänstra och kossorna släpptes i den högra. Min häst är livrädd för kossor (speciellt när det kommer tjurar närmre 1 ton springandes) och börjar skena ut genom hagen och spräcker grinden. Han och hans kompisar skenar livrädda ut på 90-vägen och fortsätter in mot stan. Istället för att folk stannade bilarna och blockerade vägen så tutade dom för att "skrämma tillbaka" hästarna. Tillslut kommer det en hästtjej i sin bil och blockerar vägen så hästarna blir tvugna att stanna. Sår och blod överallt efter att min häst hade gått omkull på asfalten, men som tur var så blev det inga invändiga skador!

#16 Nej usch vad hemskt! :(

Tillägg till #13: En gång så skulle vi löshoppa några hästar i stallet. De hade inte byggt som en "korridor" med hinder, utan spärrat av halva ridbanan med hinder, och vid staketet (eltråd utan el) så hade de bundit en longeringslina i en stolpe. Min ponny tyckte longeringslinan såg roligare ut att hoppa, men det blev väldigt trångt, så istället för att riva, så fastnar hon i linan och knäcker pålen bredvid och släpar med sig ridbanan. Hon hade panik men lyckades komma loss och hoppade ut. Inga skador mer än ett pyttigt sår, tack gode gud för att hon hade benskydd på alla fyra!

#13 Min värsta mardröm är typ att fasta i stigbygeln och bli släpad efter, det är verkligen livsfarligt!
Så har du inte gjort det för så skaffa riktigt bra säkerhetsstigbyglar (jag använder quickout).
En i byn blev släpad efter i tömmarna när hon körde, hon dog.

Du borde nog tänka på att inte stoppa in foten för långt..

Många som har varit med om hemska grejjer. Har haft hästar hela livet men kan inte komma på så värsta hemska grejer som hänt tack och lov! Får fundera.
Har gått omkull tre ggr men inte en skråma på nån av oss.

Mitt värsta minne är när jag skadade ryggen och förstörde två kotor och flera diskar.

Jag var ute och körde min medryttarhäst sent på kvällen, en mycket van körhäst. Vi var på väg hemåt och hade lite halvlösa tömmar i en nerförsbacke. Plötsligt från ingenting hörs det en smäll och hästen får panik och springer i den vildaste galopp. Jag försöker få stopp men inget hjälper, ser att vägen svänger och som skenande/häst i full panik tänker man inte på att man är bredare baktill och vagnen flyger till och jag flyger ur rätt in i ett träd. Hästen springer vidare i full galopp och jag tänker inte så mycket på att jag har ont, för jag har ett sådant adrenalinpåslag med tanke på att det går en väg längre fram där man kommer ut i en svacka och bilarna gärna kör i 60 km/h. Så jag halvt haltande/springande tar mig ut till vägen och ser inga spår efter vagn eller häst, men antar att hästen sprungit hemåt och går åt det hållet. Möter en bil (cab med tygsätten) och föraren säger att hans fru håller hästen som blivit stannad med vagn längre bort av att det kom mötande bilar. Jag hoppar in helt blodig (har fått ett skrapsår i pannan, upprivna händer och knäna helt sönderskrapade) och smutsig i bilen. Väl framme vid hästen så verkar det inte som hästen skadat sig alls, inte halt eller något. Jag tackar mig själv än idag för att jag alltid fäster tömmarna i vagnen, annars hade dem släpat och förmodligen gjort att hästen gick omkull. 

Jag tar hem hästen och gör den i ordning, gömmer mina trasiga stallkläder i stallet. Byter om till nya och tar mig haltande hem (hade aldrig fått rida igen om mina föräldrar fått veta något).

Dagen efter kör jag hästen igen och allt är som vanligt.

Ryggsmärtan var olidlig, men alvedon kombinerat med ipren gjorde att det funkade någorlunda. Röntgade ryggen några år efter och fick då reda på att ryggen är så skadad som den är. Har idag inga större problem, smärta ibland som smärtstillande hjälper mot när det är som värst.

Skulle aldrig få för mig att sluta köra eller rida häst pga detta. Hästar är en sport för livet 🙂

#18 Jo det är riktigt hemskt. Känner en tjej som la av med ridningen helt efter att ha blivit släpad!

På ridskolan så blev jag ju såklart lite sur över att de inte hade säkerhetsstigbyglar på den hästen men på alla andra :(. Jo, efter att jag fastnat i stigbygeln varje gång jag trillat av min häst (men bara släpats efter 1 gång, lyckats lirka ut foten de andra gångerna) så blev det säkerhetsstigbyglar. Jag har både de simpla med gummisnodd, och Kwik Out! Jag tror jag hade som en reflex att sjunka ihop när jag blev rädd, då åkte väl foten in också, jag tackar idag alltid min hjälm och väst, jag hade annars kunnat råka riktigt illa ut!

Här hos oss dog en 8 årig tjej efter att ha blivit släpandes i stigbygeln för ganska många år sedan nu. Hästen fick panik av det och sparkade henne i huvudet.

#21 Nämen fy så hemskt, här hos oss dog en 25 årig tjej efter att ha ridit barbacka utan hjälm för att hon skulle värma upp till en fotografering men hennes häst blev rädd för något och skickade av henne rakt på några vassa stenar. Då hon var själv vet ingen vad som riktigt hände, men då hennes huvud var precis bredvid stenarna gissar man på det.

jag var 12 år gammal,red stallets avslängarkung. Jag ramlade av, fastnade i höger stigbygel.upp igen blev naturligtsvis jätterädd av detta, får mig då en utskällning av ridläraren att om jag skall vara rädd så kunde jag börja på ledning igen.

Ja pedagogiken var inte så bra på den tiden, lr var det bara hon?

Har väll några obehagliga minnen men kan skriva ett.

Jag följde med min kompis till stallet för att ta hand om hennes medryttarhäst, denna hästen delade hage med en stor fyra-åring. När min kompis skulle ta ut sin medryttarhäst ut hagen så försöker 4-åringen tränga sig ut hela tiden så jag gick in för att hålla den (smart som jag var så tog jag inget grimskaft utan höll bara i grimman), helt plötsligt får hästen jag höll i spel, slet sig los och började sparka en massa mot mig. Jag stod som tur var rätt så nära staketet och gjorde en riktigt ninja-dykning ut ur hagen, som tur var kom jag undan utan några andra skador en några blåmärken efter ninja-dykningen.

Dem få gånger jag trillat av har jag faktiskt klarat mig helt utan skador och utan att ha blivit rädd.

Mitt värsta hästminne är väl när en häst trängde in mig i en spilta. jag hamnade på ena långsidan och han högg mot mig om jag gick nära huvudet och sparkade mot mig samtidigt.. Mamma fick typ skrika på hjälp och in kom en stallskötare så då stod vi båda där, halvklämda mellan en ponny. Som tur var lyckades vi båda komma ut utan en skråma, dock lite halvt mosad men gick bra pga av säkerthetsvästen!  Nu har inte ridskolan kvar ponnyn eller några av de få spiltor de hade.

Min läskigaste upplevelse var när jag red för första gången för 5 år sedan på den stora hästen Maximus. Vi hade ridit lite och några lektioner senare så skulle vi galoppera. Han började gå i allt snabbare galopp och jag lutade mig bak så mycket jag kunde men han ville inte stanna och så svängde han och kastade iväg mig. Jag gjorde mig inte illa men var skiträdd och är än idag lite nervös att fatta galopp, fast jag älskar det samtidigt! Men det var ju första gången jag ramlade av så det var väl det som gjorde situationen så läskig. Annars var en annan häst jag red på kreta nära att halka på en sandduna när vi red på stranden. Ryser när jag tänker på det =P