Tanten stod uppbunden på stallgången för sadling. Hon står och slappnar av. Jag står med ryggen till, hör ett ljud och vänder mig om. Då är hon nästan helt nere på knä, så jag skyndar fram för att lossa grimskaften. Innan jag hinner fram är hon uppe igen. Höger fram har ett skrapsår på kotan och tufsig päls på knät, vänster har tufsig päls på kotan. Vi ställer in henne i boxen, lös, sadlar av. Hon står helt stilla, verkar helt normal annars, men står med frambenen ganska långt under sig, ena är lite vridet så tån pekar lite inåt och knäna är inte helt raka. Efter en stund rör hon sig som vanligt, vi tar ut henne och tittar på hur hon går, ingen hälta, snubblar inte. Efter det är hon helt som vanligt.

Hon har haft sår på kotorna fram en gång tidigare, men då jag inte sett när hon fick dem trodde jag att det var från de fällda småträd de hade i hagen och stod och gnagade på, att hon kanske stått med frambenen mitt i eller nåt. Hon kan även snubbla till när man rider, något som jag fått höra började efter en penicillinchock. Hon har heller aldrig varit speciellt noggrann med vart hon sätter fötterna.

Så, vad tror ni? Min spontana tanke var att hon somnade till och knäna inte låste sig, men det är klart man funderar. Sadeltvång? Har det samband med övrig snubblighet? Beror allt på penicillinchocken, vad kan det annars vara?  Alla reflektioner välkomna.