Jo, detär sant. hmm, eh ja.
Jo det är aå att Alida, min sommarkompis har ju kommit med sin häst :) Hon hjälpte mig med hoppningen på katitzi i Måndags:) Efter ett tag kom vi upp till 50-60 OCh då gjorde hon det bästa hoppet någonsin. Allt stämmde precis, det va som i slowmotion, Jag kände varenda liten sten under hennes hovar, varenda musken som spelade i henne när hon galopperade mot hindret. Långa härliga galoppsprång. Jag kände avstampet tydligt och hjälpte till så gott jag kunde.
Jag kände hur vi seglade över perfekt, jag kände hur hennes små hovar nådde marken, hur dunsen kom, hur hennes muskler började arbeta igen efter hindret, bort från hindret, hur sanden formades under hennes hovar. Hennes öron var som dit limmade frammåt, inte ens lite åt sidorna, utan spikrakt frammåt. Hennes glada rörelse efter hindret tydde på att hon hadde saknat hoppningen.

Efter ett tag kom vi upp till 80. Vi hoppade först utan krångel, sedan vägrade hon. Alida sänkte på ena sidan, hon hoppade igen. Men när hon höjde vägrade hon. Hon sänte hela hindret då hoppade hon. Jag bad henne höja upp till 80, för jag visste att det inte va något som stämde Med galoppen musklerna anridningen. Denna gången hoppade hon, hon hoppade högt över. Nu Slutar vi :)
Den dagen va det bästa hopppasset av alla vi haft tillsammans, Alida bättrade på mina kunskaper, och tillsammans fick jag och Katitzi upp en hoppgalopp.

Jag kände att det var detta jag hade väntat på att bli sådär samspelt med en häst. Utan att ens vara rädd, bara känna hästen undersig, hjälpa, lita. tänka.

Jag ska säga det att sista gången jag hoppade 80 med henne flög jag av, men nu fanns inga tvivel kvar. Bara hon och jag. Vi mot världen.

Har ni varit så samspelta någongång med era hästar. Va ärliga nu, har ni verkligen varit det?