Jag flyttade 70 mil i höstas för att börja uppfylla min dröm att bli keramiker, dock bor jag bara ett år här för att plugga, men hoppas på att komma in på en vidareutbildning sedan på något annat ställe för att fortsätta plugga.

Dock är jag rätt säker på att jag i nuläget inte vill flytta till min hemstad igen och har ingen längtar tillbaka. Såklart jag saknar vänner och familj där, men inte så mycket att jag vill bo där igen.

När jag utbildat mig klart vet jag inte vart jag ska bo dock, beror mycket på vart i landet det känns bäst att starta upp en verkstad.

Jag flyttade först 40 mil pga av jobb och så flyttade jag ytterliggare 20 mil bort efter knappt ett år. Man hittar ju nya vänner såklart men det är ibland lite kämpigt att ha så lång väg hem till familjen.

Ni får kanske lite svårare att åka hem och hälsa på om ni har en gård att sköta även om det "bara" är 3 timmars resväg enkel resa, det är ju ingen sträcka man kör för att hälsa på en timma eller två bara.

Vill ni satsa på det så är det kanske lämpligt att söka jobb på orten först, iaf om ni ska ta lån för att köpa gården.

Jag flyttade 30 mil pga studier. Men det känns inte som samma sak, då är man mer "ung och fri", man vet inte vad som händer från år till år och man kan flytta vidare hur lätt som helst och man är helt okej med det. Det är spännande och på något sätt en viktig del i mångas liv, det ger en luft unger vingarna att bli vuxxen och självständig. Men att gå och köpa en gård och räkna med att bo där i massa år, kanske resten av sitt liv och skaffa barn och hela faderuttan.

#2 Jo det praktiska för att flytta är ju inget problem. Men det är ju dom där frågorna kring släkt och vänner, att ha så långt till mamma och pappa. Dom är ju trots allt både hjälp med gården, djuren och sedan framtida barn. Vi upplever ju redan idag att det är lite onödigt långt till föräldrarna. Ca 1h till hans föräldrar. 20 min til min pappa och 40min till min mamma. Jag tycker jag har lagom avstånd till mina föräldrar och något långt till hans redan som det är. Så det känns lite osäkert att flytta längre bort.

Jag blev lite halvt tvingad att flytta till Schweiz för 4 år sedan. Bott i Sverige på samma ställe i hela mitt liv, så att helt plötsligt gå igenom en sån enorm förändring blev värsta chocken för mig. Nu ÄLSKAR jag det! Det har öppnat så många dörrar och jag trivs så mycket bättre här. Jag lämnade ju verkligen allt, mina vänner, stallet (och bästa sammanhållningen där), mamma och all släkt. Men nu i efterhand är det verkligen värt det, jag hade ingen aning om att detta var min dröm men nu vet jag att det är det! Gå inte miste om något fantastiskt bara för att det känns osäkert att lämna tryggheten på ett ställe där man har bott på i hela sitt liv. Vänner, sammanhållning och lycka kan man finna minst lika lätt på andra ställen i världen, och med lite jobb så kan det till och med bli så väldigt mycket bättre än vad ni trodde. :)

Jag kände mig aldrig riktigt hemma i sthlm där jag växte upp. Så att flytta nästan 40 mil norrut var som at flytta hem på riktigt. Då är det lätt:) Synd att bara träffa kompisarna ett par gånger per år, men det är värt det.

Svår fråga, vi är lite inne på att flytta från stockholm till en gård på gotland. Jag känner lite oro efter att känna mig ensam och att det ska vara jobbigt och tråkigt att ha hästarna hemma själv. Det sociala livet utanför stallet är jag inte så orolig för, jag skulle pendla till sthlm och uppsala, men just stalldelen känns olidiligt tråkigt att vara själv hela tiden.

Urs, det är lite svårt det här. Som sagt så flyttade jag ju under skoltiden, när man var "ung och fri". Då flyttade jag ganska ofta, tyckte det var kul att komma till nya platser osv. Men på något sätt så kändes det ändå som att jag saknade "hem" och när skolan var slut så var det oerhört självklart att skaffa mig boende i "hemtrakterna" igen.

Tänker ju också att vi står inför fler stora förändringar än bara just var i sverige man ska bo. Tanken är ju att det snart ska komma barn och att ha momor/morfar/farmor/farfar i närheten för bla avlastning och stöttning är ju inte heller fel, att dessutom flytta ifrån både häst och hundpassning gör att jag känner mig orolig att man ska stå med allt ensamna. Att ha egen gård känns inte så skrämmande, har hästarna "hemma själv" på gården idag och det enda är att jag stör mig på att det inte är mitt så jag får göra som jag själv vill. Det läskigt är att flytta ifrån skyddsnätet som jag har här.

Japp, det har jag gjort och det är inte några mil heller. Jag hade en dröm att få se fjällen, hålla på med slädhundar, skidåkning, vandringar osv så jag blev en söderbo som flytta från släkt, vänner och familj 150-200 mil (från släkt räknat) uppåt i landet. Det känns tråkigt när man lämnar allt bakom sig men samtidigt bra att kunna få uppfylla en dröm, dock är det snart dags för oss att flytta tillbaka alla milen efter flera långa år och vi tar draget/slädhund med oss ner.

#8 Hade/har ni barn? Hur fungerade isf det utan att ha stöd från släkten med avlastning o sådär?

#9 Nej men jag är gravid nu vilket är en anledning till att vi flyttar tillbaka. Fast vi hade flyttat tillbaka även om vi inte vänta barn.