Jag vet inte som jag ska sörja eller vara lycklig. Idag, torsdagen den 27 september 2012 avlivades min gamla sommarhäst. Hon har gått i 2 år nu utan att blivit riden. Sista gången hon hade någon på ryggen var nog sommaren 09 då jag hade henne. Hon har gått i stall som jag har mina två hästar. Dag ut och dag in har jag sett henne stå där, aldrig varit riktigt lycklig, senaste gången jag verkligen sett att hon visar glädje var när jag galopperade henne för första gången. Hennes ägare vågade inte rida henne tror jag, hon sa att hon var för gammal, men i själva värket tror jag det var att hon var rädd. Och när jag galopperade henne bockade hon hej vilt av glädje. Men efter den sommaren har hon gått i sin leriga gamla hage i två år. Hon har haft tomma ögon, man kunde nästan se in i henne. Hon har haft ont i ett framben och därefter inte kunnat blivit riden av mig. Men nu, efter två hela år av väntan, har hon gått över till dom "evigt gröna ängarna". Nu behöver hon inte ha ont, hon behöver inte känna sig lämnad längre. Nej nu kan hon gå där med alla dom andra hästarna och njuta av sitt nya liv.

Du min käre vän bar mig över det mesta, stock och sten, berg och dalar. Men du fick ont. Jag fick inte tid. Din ägare ville inte rida dig. Du ville inte bli riden mer. Jag ville hela tiden att du skulle få gå vidare. Men jag ville inte behöva lämna dig. Jag ville fortfarande få krama om dig, känna din mjuka, vita päls mot mitt anskite. Men du blev sämre och sämre. Jag får vara lycklig att du blev nästan 30 år. Vila i frid min kära vän!

R.I.P Aurora Salin ox  <3