Jag har alltid haft många hästar att ta hand om, däremot så har jag råtit mycket och det gäller alla djur och mäniskor jag mist i mitt liv.

För utom min älskade pappa men han får igengälld en tår varje gång någon nära går bort nu. (Jag hade inte tid att gråta när pappa gick bort, jag tog på mig rollen som tröstare och det var inte bra man måste få gråta)

Mitt råd till dig gråt och sen gråter du en skvätt till man måste sörja för att gå vidare.

En stor röstekram från mig och du har fått den stora förmånen att älska och det gör ont när den man älskar måste vandra vidare, där i ditt hjärta kommer det alltid bo en häst som du älskar.

När min första sköthäst avlivades var det värsta jag varit med om. Vi hade blivit som själsfränder, och hon åkte iväg på sommarbete som vanligt. När jag i agusti ringde ägaren och undrade när de kom tillbaka så fick jag veta att hästen avlivats bara någon dag innan. Hon hade länge haft problem med benen och haft ont, och efter tre kolikanfall på sommaren bestämde de sig för att avliva henne.

Hon var privathäst på ridskolan där jag red, och trots att det skulle bli svårt skulle jag återvända när termine  skulle dra igång. Nu blev det inte så pga att hela stallet lades ner och alla hästar såldes, så jag kom aldrig tillbaka dit. Däremot så började jag på ny ridskola bara tre veckor senare, och ett år senare var jag halvfodervärd på en underbar fjording.

I början grät jag var gång jag kom hem från ett annat stall eller från mina ridlektioner. Sen sakta men säkert blev det minde och mindre jobbigt att vara med andra hästar. Nu gråter jag fortfarande ibland 9 år senare när det gör extra ont att vara utan henne, men det är okej. Man får sörja hur mycket som helst, men i allafall jag har upplevt att hästbehovet aldrig försvinner och jag kunde inte ge upp alla de hästar jag kanske i framtiden skulle älska. Ingen kan ta den hästens plats, men det finns faktiskt plats för fler i mitt hjärta.

När jag insåg att min första häst inte höll längre och mådde bättre av att få somna in så vågade jag inte sörja. Skaffade en ersättningshäst med en gång innan den gamla skulle avlivas så att jag skulle ha något nytt att ta tag i direkt. Så gjorde jag också, sörjde inte utåtagerande genom att gråta och så utan jag satte igång med en gång med den nya hästen. tänkte inte så mkt på första hästen utan fokuserade på den nya.

2 år senade fick jag ytterligare en häst, han var gammal när han kom och jag skulle vara sista hem. Dock så visste jag inte att det bara skulle bli ett år som jag fick leva ihop med honom. Han satte sig direkt i hjärtat och bara jag skriver om det nu så börjar jag gråta. Han gick så djupt och vi var ett han och jag, vi delade tankar. Han blev dålig och fick ganska plötsligt tas bort. Jag grät floder över honom, och på nåt sätt tror jag att jag samtidigt fick chansen att sörja min första häst på samma gång. Massa minnen från första hästen dök upp och jag grät i flera veckor över båda hästarna. Jag mådde så jäkla dåligt. Under denna tiden så hade jag ju frotfarande min andra häst. Dock åkte jag inte till stallet så mycket utan min kompis som har sin häst i samma hage fick ta hand om lilskruttan några dagar innan jag orkade åka ut. Men ganska snabbt kom jag igång och satte mig själv i sysselsättning med lillskruttan istället, det blev hårdträning för hennes del - antaligen för att jag behövde kompensera frånvaron från gamlingen.

Jag har fortfarande inte kommit över det men jag har lärt mig att leva med det och när jag tänker på mina gamla hästar så kommer en tår i ögat varje gång, dock minns jag dom med glädje.

jag grät massor när vi var hos veterinären å fick den första dommen.. när den slutgiltiga kom var vi inte där då de var i helsingborg å jag bor i oskarshamn så vi lämnade honom där å bestämde oss då att dom skulle få ta bort honom. kändes ändå skönt på nåt sätt att jag fick säga hejdå som vanligt.. för jag trodde inte de va så illa som de var.. så ändå skönt att de var ett normalt hej då.. sen på kvällen bröt jag ju ihop igen. i går morse bröt jag ihop.. men på nåt sätt så känns de ändå bra för jag vet att han hade så ont å att de inte fanns nåt mer att göra.. jag hade verkligen gjort allt jag kunde. men ändå så mår jag lite dåligt just nu för att jag inte mår sämre än jag gör.. men jag vet ju att jag kommer att bryta ihop närsom hellst.. de kan ju komma att tänka på honom.. men jag kommer ju ändå att minnas honom med glädje för han räddade trots allt mitt liv från undergång..å jag har honom att tacka för att jag lever idag.. men de var väl hans syfte i livet… att han skulle rädda mig.. å jag kommer alltid ha honom i mitt hjärta.. min allra första egna häst.men som sagt kommer ju inte ge upp hästlivet för detta.. man måste ju upp i sadeln efter en avramling.. de är ju så.. men visst känns jobbigt men ändå bra att han slipper ha ont nu.. han har de bra där han är å jag hoppas att han tänker på mig med lika mycket glädje som jag tänker på honom med..