Hade kollat runt på blocket för att leta efter en tävlings ponny. Ville ha den duktiga och rutinerade så jag kunde ut och tävla. Ville absolut inte ha en skogsmulle. Men på något sätt så drogs jag till en annons, om ett gulligt nordis sto.

Hon var bara 3 år när jag åkte och provred. Det var väl egentligen ingenting bra med provridningen. Hon sprang ut från stallet när jag skulle tränsa henne. När vi väl fick fast henne så stod hon inte still över huvudtaget. Hon hade inte en enda muskel på kroppen. Vi skulle rida en liten sväng i skogen. Jag han knappt komma in i skogen innan hon drog ner hvudet för att äta. Hon var så stark att jag inte fick upp huvudet igen. Ägaren fick komma och hjälpa till. Sen ville hon inte gå, och när jag stannade hoppade hon runt.

 Tindra i hagen, bland dom första gångerna jag såg henne.

Travade när vägen blev bättre. Vilken trav! Underbara flygande steg. Kunda inte hejda leendet som brede ut sig över halva ansiktet. Bestämde mig för att börja rida henne, trots att det inte blev några tävlingar eller så. Började rida Tindra i augusti/september och vi tog allting sakta. I Tindra takt. Och allt eftersom blev hon bättre. Fick fina muskler och orkade bocka och hålla på. Hon tyckte verkligen att ridningen var rolig, man märkte det så tydligt när jag red henne.

 Andra gången jag red henne.

Men det allra finaste håller inte för evigt.  I februari fick jag veta att Tindra skulle säljas, ägaren hade inte tillräckligt med pengar för att kunna ha kvar Tindra. Men hon försökte så gott hon kunde och jag är så otroligt tacksam över tiden med Tindra. Tindra låg ute på blocket men ingen ville ha henne. Och till slut funkade det inte längra. Ägaren kunde inte ha kvar henne och hon ringde en hästhandlare som hämtade Tindra i början på mars.  Jag tog hand om Skrållan (åsnan) och några dagar innan Tindra skulle åka åkte vi iväg med Skrållan. Jag har aldrig haft ondare i hjärtat som när jag såg Tindra gnägga efter Skrållan.

Hon kände antagligen på sig att nånting var fel, och att dom aldrig skulle få se varandra igen. Hon sprang rakt igenom staketet och elstängslet fastnade runt hennes ben. Stod och grät samtidigt som vi hjälpte henne loss. Ledde in henne i boxen och sa hejdå. Berättade för henne hur mycket jag älskade henne. Kramade om henne och gick sen ut ur stallet. Hon gnäggade hjärtskärande efter mig och jag klarade inte av det. Började gråta floder, det gick inte att kontrolera.Vi åkte därifrån med Skrållan och jag hörde hur Tindra gnäggade från stallet. Jag har aldrig varit med om nånting värre.

Nu har Tindra varit hos hästhandlaren i Bollnäs i snart 4 veckor. Jag vet inte ens om hon lever längre. Om hon mår dåligt eller bra. Jag vet ingenting om vad som hänt henne. Jag skulle göra allt för att få tillbaka henne igen. Hon betyder allt för mig och jag svek henne.    

Wherever you go, whatever you do. I will be right here waiting for you. Whatever it takes, or how my heart breakes. I will be right here waiting for you <3