Ja, nu har jag gått och tänkt på hur mycket jag vill skriva om alla minnen jag har med en speciell shettis. Vill att folk ska se den så jag tänkte skriva den här.

Då börjar det

När jag var 7 år började jag rida på en islandshäst ridskola. Inget märkvärdigt med det. Jag började älska hästar mer och mer. två av mina systrar har 2 egna hästar och jag fick följa med till stallet där de hade hästarna inakoderade. Men det var väldigt sällan, kanske några få gånger om året. Men när jag var 10 år flyttade systrarna sina hästar till en annan gård som hade en shettis och en kallblods travare.
Systrarna frågade mamma om jag kunde få rida shettisen då och då. Mamma gick med på det och sedan frågade de mig. Jag blev hur lycklig som helst!
Jag åkte med till stallet, såg den stackars hästen som gick och skräpade i hagen. Tjock som en köttbulle och allmänt deprimerad. Hon hade inte blivit riden speciellt jätte mycket de senaste åren och fick bara gå i sin grushage själv för att hon har fång.
jag började rida henne. Hon är som alla andra shettisar. Busiga och allt. Men eftersom att hon inte hade blivit riden så var vi tvungna att börja från början. Hon bockade, drog med mig till närmaste grästuva, ja, allt sånt där. Jag vet inte hur många ggr jag åkte av den hästen alltså. det gick ett år och jag började lära känna Carmen (som shettisen heter) ännu mer. Jag hade fått någolunda balans, Carmen var musklad och fin. jag började hoppa med henne. Fast vi fick börja långsamt. Hon vad jätte rädd för bommarna och lika så med hinderstöden. De kunde ju äta upp henne! När vi väl fick det att fungera så var det väldigt roligt! Men eftersom att jag inte hade den balansen så fick mina två systrar stå på varsin sida av hindret. Innan hindret fick någon hjälpa mig att komma över och på andra sidan fick någon fånga upp mig eftersom att jag alltid åkte fram på halsen. Sen blev det bättre och bättre.
Men en dag så fastnade hon i bommarna på något sätt och jag flög av och Carmen trampade mig på benet. jag kunde inte gå på typ 3 dagar eller något. Ni anar inte vilket blåmärke jag hade! över hela smalbenet. I vilket fall som helst så skulle vi ut på en långritt efter en vecka eller så. Jag hade fortfarande lite ont i benet men det var inget märkvärdigt. Jag följde med. På vägen kom det en massa träd. Jag var tvungen att hoppa av eftersom att det inte gick på något annat sätt. Självklart skulle hästen trampa mig på foten! Då tog en av mina systrar hand om Carmen och jag följde långsamt efter. Sen så gick det över och jag satt upp igen. Sen så kom det en liten "bäck". Carmen vägrade att gå över så jag fick hoppa av. Jag gick över, helt plötsligt så hoppade hästen över och sprang ner mig och trampade mig på samma ben igen!
Om vi tar ett annat minne så var det att vi var 4 st som red ut i skogen. vi hade galopperat och hästarna var ju självklart lite pigga efter det. Helt plötsligt kommer det två cyklister cyklandes och med Carmens närver så flyger hon 1000 meter upp i luften och jag flyger av. Jag fick jätte ont i höften eller var det var eftersom att västen hade tryckt där. Sen så satte jag mit upp igen (det gjorde ont) och vi red långsamt hemmåt. Dagen efter skulle vi ut och rida igen. Vi tog en rolig runda. men inte så mycket spring. Vi gick mot en skog. Carmen var tvungen att snubbla på en sten så jag flög av IGEN och fick ännu mer ont!

Sen har vi gått omkull. Carmen fördes ut i ett dike utav en häst som reds av en oerfaren ryttare och Carmen gick omkull. Jag fattade inget, men lika fort som jag åkte av flög jag upp på fötter igen och sprang efter Carmen. Men insåg att jag aldrig skulle hinna fatt henne. Min syster kom springandes med sin häst mot mig och frågade om allt var bra. Jag fick hoppa upp på hästen och vi red två stycken ända hem.
Både jag och Carmen var oskadda. Jag fick la några få blåmärken men inget mer.

Jag har ju en massa minnen med denna häst. jag älskar henne hur mycket som helst. Hon är den vackraste shettisen som finns <3
Nu kan jag inte rida henne längre eftersom att jag är för lång och väger kanske lite för mycket för att hon ska kunna bära mig.
Ägarens dotter ar börjat rida henne nu, inte mycket men börjat. Det är tack vare mig som att Carmen går att rida. Kanske jag räddade livet på henne.
Om hon hade gått i hagen och skräpat så kanske de hade tagit bort henne p.g.a hennes fång? vem vet..

Älskar denna häst hur mycket som helst! Önskar att jag kunde rida henne föralltid <3

Var tvungen att skriva av mig :)