Det känns så konstigt. I mer än tre år har jag haft min sköthäst. Varje dag har jag åkt till stallet för att borsta, köra eller göra nått annat. Sen har jag ridit hästar som haft samma ägare i samma stall till och från under dem åren. Min vardag, mitt liv. Men så för ett tag sen nu så togs min dåvarande medryttarhäst bort och min sköthäst sen tre år tillbaka lånades ut till ridskolan för att gå lektioner.

Plötsligt står man där, hästlös. För första gången på 3 år.

Sköthästen kan jag hälsa på när jag vill, då det är nära till ridskolan, och han trivs som fisken i vattnet, så han får det nog nästan bättre där än hemma då jag inte kunnat köra honom på sista tiden. Men att hälsa på är ju inte samma sak. Och när han inte går lektion så måste han få vila mellan, och så har ägaren lovat småtjejer att rida så jag känner mig mest bara ivägen. Han behöver inte mig längre.

För tillfället är det inte så jobbigt. Jag har sommarlov. Har alltid varit lite seg på dagarna när jag är ledig, man tar det bara lugnt och hittar bara på nått i farten. Jag känner inget behov av att rida eller så. Räcker med att bara borsta lite. Det jag är orolig för är vardagen, som börjar på måndag. Varje dag efter skolan fram till för tre år sedan satt jag alltid framför datorn. Sen dess har det alltid varit stallet. Vad händer nu?

Ska börja på ridskola igen har jag bestämt, Men att gå från att varje dag ha en "egen" häst att sköta till att en dag i veckan pyssla med en ridskolehäst som hellre hade stått och käkat hö i sitt bås än att kånka runt på mig, det är en ganska stor omvändning.

I stallet kommer det bara stå hästar som jag antagligen inte kommer få eller kunna rida, möjligtvis en nån gång ibland, men det återstår att se.

Att hitta ny sköt eller medryttarhäst i ett annat stall går ju självklart, men det blir trots allt en himla stor omställning.

Ja, det återstår att se hur det går… Spännande blir det att träffa nya hästar, men lite sorgligt är det också att lämna delar av det som varit hela mitt liv bakom sig.