Ojoj

Nu har det hänt massa grejer…

Jag har också blivit Hästlös… Allt gick jättefort och det har verkligen blivit bra! Men va tomt det är..

Jag har ju en massa tid över som jag inte vet vad jag ska göra med!? Jag kan åka direkt från jobbet och ta en fika med kompisarna och jag kan till och med börja träna igen!

Alltså hästar är fantastiskt kul men jösses va tid de tar..

UC flyttade den 29 Juni och Swiss åkte den 1 Juli. Nu har inte busen flyttat så långt så jag kan hälsa på honom när jag vill, de tar ca 10 minuter så jag kan inte klaga. Det finns även planer på att jag kanske ska hjälpa till någon dag i veckan så det känns såå skönt!

Swissan däremot flyttade till Linköping, eller närmare bestämt till Vikingstad, till en jätte trevlig man som ville ha en ny kompis. Det kändes jättebra och efter vad vi har hört från honom så funkar allt kanon!

Det som kändes mest jobbigt var ju att hästarna kom ifrån varandra.. Dem har varit tillsammans i nästan två år och var verkligen "vänner", Swiss har aldrig tidigare varit förtjust i någon häst (som vi har märkt) men efter att hon träffa UC så har hon verkligen blivit annorlunda.  

Efter att UC åkte så stod hon och gnäggade och tittade bort mot vägen tills hon åkte två dagar senare. Dem förstod ju inte..

Usch de värker i hjärtat när man tänker på de att dem aldrig kommer träffas igen…

Är det bara jag som människa som tänker så och känner saknad eller kan hästar känna hjärtesorg?