Ja, oj.. Vad ska man välja? Det är riktigt svårt att bara plocka ut en grej, men om jag känner mig själv så kommer det att bli en novell per gång, så jag får väl nöja mig med att ta upp ett tillfälle! ;)

En ridlektion för ett par år sedan

Det började med att jag inte kunde rida den hästen som jag ville eftersom han skulle gå lektionen efter istället. Så jag fick rida Draumur. Typiskt. Sega, gamla, tråkiga Draumur. Jag hade bara ridit honom ett fåtal gånger innan, men aldrig fastnat för honom. Han var liten, fux med bläs, stel och gammal. Dessutom hade han varit halt ett bra tag så jag skulle sätta igång honom och visste att hela lektionen skulle bestå av skritt på en liten volt, medan alla andra fick tölta, trava och galoppera.

Men jag hämtade och gjorde i ordning honom, ledde runt honom på fyrkantsspåret ett par varv innan jag satt upp och började skritta runt i volter, serpentiner och andra ridvägar. Han var inte alls trevlig och dessutom inte alls villig och glad. Jag fick lägga mig på innerspåret medan de andra låg i ytterspåret och ökade, tränade och fick prova på nya saker, men jag och Draumur. Nä, vi skrittade vidare. Långsamt och runt, runt, runt.

Men det var ändå någonting speciellt med honom. Under den där hemskt tråkiga fasaden fanns det någonting. Jag började jobba lite mer med honom, få honom mjuk och glad, intresserad. Och efter ett tag så släppte det!

- Vad har du gjort med honom? Så där fint har han aldrig gått!

Det var min ridlärare som hade haft fullt upp med alla andra elever som nu bara stod och stirrade på mig. Den andra ridläraren stod vid sidan av och såg lika förvånad ut. Draumur, han som alltid hade varit trög, seg och envis gick i världens finaste form, han var riktigt framåt (något som han aldrig var annars), jobbade för fullt och såg så otroligt snygg ut! Han hade blivit en häst jag inte ens visste att han kunde vara!

Efter tonvis av beröm från bägge ridlärarna så avslutade jag en bra stund innan alla andra, eftersom jag inte skulle trötta ut honom och skrittade ut ensam med honom på långa tyglar och även då var han glad och framåt. Helt.. Underbar!

Nästa vecka skulle jag fortsätta med honom, men fick tyvärr veta att han hade avlivats. Han hade skadat sig så pass illa att det inte gick att rädda honom.

#1 Häftigt, men synd på avlivningen..

Jag blir alldeles varm i hjärtat när min prinsessa kommer travandes när jag ropar på henne i hagen.

/elin

#3 Små saker dagligen är stora och speciella :D

Oj…ja kan välja två som inte kommer bli noveller!

Först:

När min förra häst Fanny fanns kvar i livet, Varje gång hon hörde elr såg mig komma mot hagen gav hon ifrån sig ett högt gnägg och satte av i full galopp mot mig och skulle tryna runt i min famn med huvut  Och när ja gick hem efter skola/kompis etc. så löpte henne hage längs vägen så fick hon höra mig stod hon och vänta i hörnet sen gick/sprang vi berdvid varandra till hagen tog slut och avslutade med en puss i pannan

Andra:

Min shettis ja har nu har vart lite dålig nu här och ja gick in i hagen till honom och skulle känna på hovarna och så, så ja satte mig på huk bredvid honom och fråga;

Hur är de gubben? mår du bra..?

Och då vände han på huvudet tryckte sin panna mot min och gav ifrån sig en mjuk gnäggning!

Så när ja skulle gå så sa ja;

Ha de bra nu vännen, puss på dig(!)

Då gjorde han samma sak min panna mot hans sen vände han huvet lite åt vänster och "smekte" min kind med mulen så reste ja mig och han höll fast min blick i sin blick på nåt kusligt mysigt sätt och nicka med huvet precis som han fatta ALLT ja sagt!  ja gick därifrån md gråten i halsen och ett leende på läpparna och de krävs mkt för att ja ska bli gråtfärdig sen den historien med min Fannys avlivning så gråter/blir ja tårögd  VÄLDIGT sällan!

En av mina bästa upplevelse var när jag började hoppträna janne, flera ryttare hade kämpat med denna ponny och inte fått över honom. jag vet inte vad det är jag gör annorlunda men han hoppar med mig iaf, första hoppträningen utan ett stopp var helt underbar! Och sista hoppträningen för terminen, shit vad den rakans ponnyn hopapde! Hoppade säkert en bana på 90-1m och det har vi inte gjort många gånger.

Det allra, allra bästa minnet är iaf när vi debuterade L:B (1m). Vi kom bra på nästan alla hinder och han tog verkligen i och det var hur lätt som helst! I omhoppningen drog han iväg så jäkligt att jag fick proa åt han, inte ofta man gör det i en omhoppning. SLutar med att tiden var så bra att det blev en 1:a placering! I min första L:B lix. Helt otrolig ponny!

Har andra bra minnen med min förra sköthäst men man behöver inte skriva värsta uppsatsen som det nu blev

en helt underbar ritt med Pajas för några år sedan ^^

Det var på vintern och ca. 30-40cm snö. nysnö till och med =) det var kanske runt 19-20 tiden och solen hade gått ner sedan länge… det var stjärnklart och fullmånen lyste upp snön så det såg alldelles magiskt ut. det var på en äng och där fanns inga sår i snön förutom från något enstaka rådjur eller kanske älg… minns inte riktigt.

iaf =) där red jag i snön på min snövita lilla häst ^^ det är en kväll jag sent kommer att glömma.

jag minns min ponny Andy

Vi var på tävling och skulle hoppa ett hinder jämte en mur. Han skyggade för muren och jag hoppade hindret själv, men Andy hoppade efteråt. Jag låg på marken och såg hans hovar komma mot mig. Hans ena hov landade mellan min arm och min kropp. Det han gjorde sen var det härliga. När han saktat ner efter sitt hopp kom han och nosade på mig som att säga: Gick det bra?

Härliga upplevelser ni alla har haft ;D