5år sen mitt hjärta dog.
Idag, på dagen är det 5år sedan mitt hjärta dog. Kan räkna ut timmar också.
Hjärtegullet var i verkliga fallet inte gullig alls, utan ett litet svartvitt monster som gav mig mer blåmärken än ngn annan häst. Hon hette Emma, och var ett shetlands sto på 84cm.
Jag fick henne när jag var 4. Hon lärde mig att rida, o jag minns helt galna turer i full fart genom skogarna.
Hon blev dålig året innan hon avlivades. Från Strömsholm fick vi diagnosen fång. "Sätt igång henne". Efter massa strul o en historia för lång för att berättas så åkte vi till en annan klinik. Ett enkelt prov, o diagnosen blev diabetes typ 2.
Dagen hon skulle avlivas tog jag ledigt från skolan. Hon gick på smärtstillande, o fick komma ut i hagen en stund. Hon galopperade runt o bockade o kråmade sig för hingsten i hagen bredvid. Hon avlivades i en vadderad box med spruta mest för min skull. När hon föll kramade en veterinär mig. Jag har en bit av manen liggande här hemma.
Jag sitter här o gråter när jag tänker på henne. behövde helt enkelt skriva om det. Minns henne som den lille envisa jäveln hon var, den lille som bet mig o slängde mig i backen minst var tredje tur. Minns min bästa vän. Min vän som brukade ligga med huvudet i mitt knä o klia huvudet mot min rygg.
Får själv tårar i ögonen när jag läser 
Jag förstår att du sörjer obeskrivligt mycket, men man måste ju leva vidare, hon vill ju säkert inte att du ska må dåligt och hon har det säkert bra där hon är nu och får slippa ha ont. Du har säkert hört dessa fraser många gånger förut, och de är ju knappast till nån tröst när man vill ha tillbaka en bästavän, Men man måste ju somsagt leva vidare.
Det låter som hon var en väldigt charmig och söt tjej 
<3
# Charmig var hon, söt också, kan även beskrivas på mindre trevliga sätt :P
Jaa, gud vad jag saknar henne.. Tack.
Usch, ja, det är inte lätt när man förlorar någon, speciellt inte om det är någon som står en själv nära!
Men det låter som att ni hade det kul tillsammans, trots lite busigheter ibland! =)
#3 Ja, det var härliga tider. Synd att man aldrig får uppleva ngt flera ggr om.
![[Nesslan]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
Åh jag lider verkligen med dig! Och jag vet hur det känns. Min minishettis som vi har haft i familjen sedan innan jag föddes, var det 2 år sedan vi tog bort för ett par dagar sedan, 26 juni. Tiden går, men minnerna kommer alltid att finnas kvar. Jag försöker tänka på det roliga istället för allt det hemska. Hon fick ett bra liv hos oss, vi ägde henne i 19 år. Tänker på dig!
#5 Jag har mycket roligt som jag kan plocka fram ur minnet o bara sitta o skratta åt. En gång jag red henne så gjorde hon ett av sina berömda bocksprång. Jag åkte fram på halsen, gled under halsen, tog tag i öronen med båda händerna, sloga benen om halsen o hängde där. Hon galopperade runt där med mig. Tillslut blev det för tungt så hon stannade, släppte av mig och galopperade vidare :P Denna sockersöta sak växte jag upp med och hade i 6år innan hon gick vidare och fortsatte härja uppe i Trappalanda.
Starta ny diskussion
