Ja, eller njae.. Tävlat är nog fel ord. Snarare suttit stilla på en tjurig häst som växte fast i marken och totalvägrade gå framåt..

Dagen började klockan 07.30 - frukost, hämta bilen hos kompisen, hämtade transporten, åkte till stallet, slängde i hästen (tog ett par minuter), åkte till Norrtälje och lastade ur henne. Redan där var hon så svettig att det droppade om henne..

In i boxen med henne, småpratade lite med folk (Alex: Sylgja mår så bra så och håller på att betäckas, såg henne dock inte) och njöt av vädret. Strålande sol, lite för varmt för hästarna, men hingstarna ville minsann showa lite när jag lastade ur en dam mitt framför ögonen på dem!

Flätade manen, satte i blommor, flätade svansen, satte i blommor. Sedan var det dags för trail - leda hästen runt en bana i grimma och ett grimskaft.

Banan bestod av ett hinder, över en pressenning, slalom mellan koner, in med hästen i en liten ruta medan jag själv sprang runt en kon några meter bort, hämta hästen, springa med hästen och en skottkärra till en hästtransport utomhus och lasta den.

Inte så svårt va?

Jo, är man en tjurig dam som undrar varför man ska göra så här när alla tittar på så blir det svårt. För oss (läs: hästens tankar) var det mer:

Hinder? Eh, nej. Glöm att jag ska hoppa över det där.. Eller okej, jag kan tvärstanna framför det och kliva över det och springa vidare till pressenningen. Pressenningen. Bara namnet får mig att rysa. Jag tänker inte sätta en hov på den där! Nej, jag springer bredvid den istället. Slalom? Okej, ja, det går jag med på. Det går ju fin-fint!

Vidare fram till rutan där jag ska stå medan ryttaren springer iväg utan mig. Utan mig?! Glöm det, jag följer efter.. Eh, varför ställer hon tillbaka mig i rutan? Jag vill ju följa med! Vänta på mig! *springer efter mig* Fram till skottkärran, ut till transporten och in. Eller ja, In med framhovarna. Bakhovarna får stå kvar på asfalten. Det räcker så..

Fast jag fick minsann in henne efter ett litet tag med hjälp från tjejen som äger stället. ;) Okej, det tog väl en si så där 3 gånger så lång tid som för alla andra hästar, men vi kom runt i alla fall!

Sedan var det hoppning! Men det var ju då som hon kom på att man kan växa fast i marken, precis som man kan göra hemma när man inte orkar jobba.. Och den här hästen lyssnar inte på någonting när hon har bestämt sig för att växa fast. Står man stilla stå står man stilla. Man skulle kunna smälla en atombomb bredvid henne och hon skulle inte ens röra en min.

Så efter ett antal mindre barnvänliga ord inombords så fick vi till slut bli ledda runt banan med hjälp av en bekant som har en häst i samma stall som "min" dam står i. Men vi kom ju runt i alla fall! Även om (även det) tog minst 4-5 gånger så lång tid som för de andra..

Men sedan var hon slut! Hon var så trött, grinig, tjurig och irriterad så vi gav oss. Jag skulle egentligen ha ställt upp i tregången men:
1. Hon var för trött
2. Jag hade ingen ork att bråka med henne
3. Hon hade ändå bara stått stilla

Så det fick ta slut för oss där! In med hästen i transporten och hem!

Hon ville bara hem och de andra som var med oss hade bråttom hem så vi åkte innan allt var klart.. Men även om det inte gick vägen idag så var det i alla fall en upplevelse!

Bättre lycka nästa gång!

..och ja, jag tog bilder. Men nej, jag har sladden som kopplar kameran till datorn hemma i Örebro så bilderna kommer en annan dag någon gång i framtiden!