När jag fick hem Crackson visste han inte vad ordet dressyr betydde, och ännu mindre sammarbete.  Första gången jag red honom på ridbana tog det ca 15 minuter för honom att ens följa fyrkanten, och ännu längre att klara en någotlunda runt 20-meters volt.

Under senhösten/vintern fick han för sig att han helt enkelt inte ville lyssna på mig längre. Han stannade mitt under arbetet och VÄGRADE gå frammåt. Jag fick lov att peta till honom med spöt vilket han inte gillar, så följden av detta blev en himlans massa spark och bocksprång. Detta kunde upprepas säkert 4-5 gånger under ett träningspass. Jag var helt slut! Jag visste varken ut eller in. Ett tag funderade jag på att lägga av med hästar helt, men tack och lov rotade sig aldrig den dumma idén. Jag gjorde helt enkelt det jag var tvungen att göra -skaffa hjälp! Jag började rida för instruktör varje vecka, och till min lättnad började problemen försvinna, ett efter ett. Det började till och med gå bra, så pass bra att jag fick tillbaka ridglädjen och började gilla, rent av älska, att rida honom. Han har inte stannat en enda gång på säkert 4-5 månader nu, och det känns fantastiskt! :)

Nu har jag haft honom i ganska exakt 8 månader, och det är dessa månader som kommer ligga i stor grund till en stor del min framtida ridning. Det har börjat gå så bra och vi har utvecklats så otroligt mycket, att det kommer bli jättejobbigt att behöva förlora honom i höst.

Jag har fått massor med beröm för min "fina", "orädda" och "välutbildade" travare, från folk jag aldrig tidigare träffat. :) Såna kommentarer kan man aldrig få för många av!

Detta är nog ganska ointressant för er, men jag ville bara skriva av mig lite :)