Varning för uppsats!

Dagen började med lite skoljobb.. Hade en uppsats som skulle in och vi satt i princip från klockan 09.00 i morse till kl 15.00 innan vi blev klara. Men ja, sedan skulle jag ut till stallet. Det var helt klart! Solen sken och fåglarna kvittrade (eller ja, det lät bättre så)! ;)

Drar glatt på mig ridkläderna (mina mjukisbyxor och en mjukiströja, jätteseriös klädsel, jag vet) och åkte till min kompis. Sedan körde vi iväg till stallet och hade det supermysigt! Jag cyklade ner till sommarhagen och hämtade hästen, cyklade tillbaka med honom och ryktade, slängde på sadel och träns. Vi skulle rida till en sjö och bada!

Så vi gav oss iväg. Två ekipage: jag och unghästen, kompisen och gammelhästen. Jättemysigt i början. Visst, det duggregnade lite, men det skulle inte få förstöra vår dag, den saken var klar!

Skritten byttes ut mot trav (ja, jag är så glad - grisepassen syns allt mer sällan på honom nu!) och sedan blev det en liten galoppsträcka! Underbart! Vi hittade stigen till sjön och där var det klättring som gällde, det vill jag lova! Vi hoppade av och ledde dem upp för hela kullen - det var riktigt brant och mycket stenar och pinnar så både vi och hästarna fick lyfta på fötterna riktigt mycket!

Och mycket riktigt. Där låg sjön. Det var bara ett problem. Det var minst lika brant ner. Och mer regn på löv och stenar, lera och annat läskigt så sade jag ett klart och tydligt nej till att leda ner min häst som inte har koll på sina ben för fem öre. Jag har redan fått honom liggandes över mig en gång och det var inte så trevligt kan jag lova..

Men ja, vi hittade ju en liten stig (?) som vi tog som var något planare, men den kändes lite fel - för inte tusan hamnade vi vid sjön, nej, på något konstigt sätt hamnade vi tillbaka på samma konstiga stig vi hade tagit tidigare under turen - fråga mig inte hur!

“Ja, ja, vi får väl bada någon annan dag” tänkte vi och började leda hem hästarna när vi kom fram till ett kalhygge. Det är här själva storyn börjar på riktigt. Det är här det händer. Det är här kompisens häst sliter sig..

Jag vet inte om hon hörde eller såg någonting, men det var helt klart något. Hon lullar iväg i tölt - ner för traktorvägen på kalhygget - bort, bort, bort..

Panik!

För den här hästen stannar inte när man ropar. Är hon “fri” så är hon fri. Och då går det fort. Hästen lade galopp och flög iväg så fort hon hamnade på plan mark. Och galopp på henne är snabb galopp. Ruskigt snabb.

Jag stod helt stel på mitt ställe. Vad tusan skulle jag göra? Jag kunde inte följa efter henne eftersom den där hästen är en riktig tävlingshäst. Hör hon hovspår bakom sig så ger hon allt för att man inte ska komma ikapp henne. Och hon verkar inte kunna bli trött heller, nej, hon bara galopperar och galopperar.

Men jag kunde ju inte heller stå kvar och inte göra någonting. Så jag slängde mig snabbt som tusan upp i sadeln och gav mig iväg efter henne. “Hon måste vara på väg till stallet” var det enda jag kunde tänka på.

Min kompis hade redan börjat springa efter henne så jag kom snart ikapp en rädd tjej som undrade var tusan hästen hade tagit vägen. “Jag tappade bort henne efter några sekunder, men hon tog vänster här..”

Okej, dags för mig att göra någon nytta. Så jag lägger galopp på hästen. Och galoppen på honom är.. Eh, vad ska jag säga? Seg. Seg som sirap. Nej, förresten. Värre. Sirap rinner 10 gånger snabbare än vad han kan galoppera.

Men ja, jag driver, driver och driver. Kom igen nu hästen! Och någonting hände. Han måste ha känt på sig att det var viktigt för han ökade som han aldrig hade gjort tidigare och han höll inte på att fjolla sig alls, vilket han alltid brukar göra. Han galopperade!

Och ja, där framme såg jag någonting. En häst. En häst med sadel och träns. Utan ryttare. Det var henne jag letade efter!

Men ja, hon hörde mig. Och hon ökade. Och ökade. Och ökade ännu mer. Jag hade inte en chans att hinna ikapp henne, så jag ropade för allt jag var värd “Staaaaana, neeeeej, skriiiiiiitta, kooooom här tjejen, staaaaana, hooooo!” Men nej, inte tänkte hon stanna. Det var ju sjukt kul att galoppera fri.

Så jag fortsatte att galoppera efter henne. Vi kom fram till vägen. Ja, vägen. Tar man vänster kommer man snart till stallet. Men vad gör hästen? Jo, hon tar höger! HÖGER!

Det kom ett antal mindre barnvänliga ord ur mig men jag var tvungen att fortsätta. Tankarna snurrade. Höger? Vad fanns det till höger? Ja, just det. En bilväg. Med bilar. Lastbilar. Motorcyklar. Personbilar.

Panik igen!

Galopp, galopp, galopp. Blir hon aldrig trött? Nej, hon må vara gammal, men än finns det krut i damen! Det komiska måste väl ändå vara att det finns minst 10 gånger så mycket energi i ett gammalt sto än i en femårig unghäst.

Då hände det. Hon saktade ner. Jag gjorde samma sak, dumt att galoppera bakom henne, då skulle hon bara ha ökat igen. Och jag var tio meter i från henne - sju meter - fem meter - två meter - en meter. Då lade hon galopp igen!

Men nu var jag förbannad. På riktigt. Jag försökte rabbla telefonnumret till SCAN i mitt huvud för dit skulle jag ringa när vi kom hem till stallet. Den saken var klar.

Och när jag blir förbannad på en häst - då är det illa. Jag drev på min egen ännu mer och då gick det snabbt. Äckligt, ruskigt, sjukt snabbt. Träden bara flög förbi oss, jag hade ingen aning om vart vi var. Men jag skulle få fast henne. Jag ökade på min häst ännu mer och till slut låg vi före henne, varpå jag saktar av lite och springer in snett framför henne så att vi blockerar hennes väg och samtidigt som jag gör det så slänger jag mig över hennes hals och får tag i tyglarna.

Hon var fast!

Men.. Var tusan var jag? Ensam mitt ute i ingenstans med två svettiga hästar som hade haft kul, för de var glada och pigga båda två. Jag med ett humör värre än PMS på hög nivå. Ringde kompisen som hade blivit upplockad av en bilist som hade sett “två hästar i full galopp med en blondin på den sista” och det tog ett tag innan de kom till oss, men efter ett tag såg jag två billyktor och så glad har jag aldrig varit!

Vi ledde hästarna hem och jag var svettig, kall och så hade det börjat duggregna.. Bättre dagar har man haft!

Men ja, ingen av hästarna skadade sig. De går i hagen och käkar gräs för tillfället och bara njuter av livet..

Tack för mig!