Jobbigt!! Men det ordnar sig ska du se :-)
Alla bråkar någon gång och ibland kan det behövas en riktig, riktig urladdning.

Kram

hon kommer hem snart ska du se..
har även hänt att min mamma åkt iväg efter att min mamma och pappa bråkat….

Men gumman då, du ska se att allting löser sig. Hoppas det kändes bättre när du fått skriva av dig !?

Säger som dom båda föregående att alla bråkar vi alltid.

Kramar om dig i massor och hoppas allting ordnar sig !

KRAM

Det är klart att det känns jobbigt när föräldrar tar i mot varandra. Men som #1 säger, ibland kan det behövas en riktig, riktig urladdning. 

Kram

Din mamma kommer hem när hon har fått pratat av sig med någon. Hon har säkert åkt till en kompis.

Det är bättre att båda får lugna ner sig på varsit håll, sedan kan dom prata med varandra utan att skrika.

Prata med dina syskon om det här så kan ni hålla ihop.

jag tycker att du ska be båda dina föräldrar (när din mamma kommit) att sätta sig så ni kan prata igenom lite… säg hur du kände och hur rädd du blev… förklara för dom hur du känner det m.m.

det kommer att lösa sig lilla gumman..

Jag förstår att det är jobbigt, vad din mamma behöver nu är att tänka och pappa han är också ute och tänker när han grejar. Det är inte så lätt att vara vuxen heller speciellt inte som deras föräldrar också finns med och lägger sig i.

Ge dina föräldrar tid att tänka, det är mycket känslor och du och dina syskon ni klarar er ju ett tag

Jag tror din mamma har sagt ifrån att farfar inte ska få bestämma så mycket och nu måste båda fundera på vilka gränser som ska gälla

Vet inte riktigt vad som är rätt att skriva vid sådanna här tillfällen, men jag känner för dig, och hoppas att det löser sig! Kom ihåg att det inte alltid är lika allvarligt som det kan verka, människor blir lätt arga på varandra, men efter ett tag brukar det lösa till det bästa. Kanske behövde de bara "rensa luften".

*Styrkekram*

Jag vill också krama om dig och dina syskon ordentligt! Jag kommer ihåg när mina föräldrar bråkade jämt. Det var skit-jobbigt! Men jag hade min äldre bror att söka mig till. 

Som #7 skriver är det inte så lätt att var vuxen heller. Livet är jobbigt på olika sätt. I tonåren är det puberteten med frigörelsen från föräldrarna och kärleksbekymmer som är jobbig och tuff.

Som vuxen är det många gånger ekonomin som är problemet. Man har kanske fått en räkning som man inte var beredd på. Eller som i ditt fall att farfar lägger sig i er familj lite för mycket. Jag kan förstå både din pappa och mamma där. Jag och min man hade det ganska liknande för ett tag sedan. Dels var det min mor som sprang hos oss och la sig i hela tiden. Hon ville till och med bestämma vilka rum barnen skulle ha och hur de skulle möbleras. Jag tyckte det var skit jobbigt, men jag sa aldrig något. Det är inte så lätt att säga ifrån till sina föräldrar även att man blivit vuxen själv. Men min man däremot blev helt galen. Och jag försvarade naturligtvis min mamma.

Däremot hade jag mina utbrott över min svärmor, alltså min mans mamma. Det var ju hon som la sig i, tyckte jag. Hon kom ju hela tiden med kommentarer om hur jag skötte hemmet osv. Att jag jobbar heltid samtidigt som jag har alla hästarna att ta hand om, var väll inget enligt henne. Jag blev som galen! Inte på min svärmor utan min man. Det var ju han som skulle säga till sin mamma tyckte jag. Istället försvarade han henne. *gröff*

Det blev ohållbart för vår familj. Många vuxna skulle nog gått ifrån varandra, men där hjälpte våra barn oss. De sa rakt ut hur dumma vi faktiskt var, "och vi som skulle vara vuxna"! Det sved i våra hjärtan men vi tänkte till. Och satte oss ner och lyssnade på vad barnen hade att säga. Sedan åkte jag och min man iväg på en weekendresa och pratade ut om vad som var fel. Vi beslutade att sätta stopp för våra föräldrar. 

Jag sa till min mamma och pappa hur det låg till. Vad vi tyckte det var som va jobbigt. Jag gjorde klart för dem att jag har flyttat och bildat egen familj nu, som jag och min man vill ha på vårt sätt. Jag påpekade många gånger att mina föräldrar var lika välkomna som innan hem till oss, men bara om de respekterade min familj och mitt hem så som vi vill ha det. Annars fick det helt enkelt vara. Punkt. Jag var skitnervör över hur mina föräldrar skulle reagera (hade mina aningar dock) och visst min mamma blev jätte tjurig i flera veckor. Men jag var konsekvent och stod på mig.

Lika dant gjorde min man med sina föräldrar och det blev samma resultat där. Surare än citroner.

Men efter ett tag så kom både mina föräldrar och min mans föräldrar med svansarna mellan benen. Och i dag har vi det hur bra som helst. 

Jag hoppas att min lilla berättelse kan få dig att förstå hur svårt det kan vara att vara vuxen också. Men jag försvarar det inte. Man ska som vuxen klara av att prat om problem lugnt och sansat kan man tycka, men det är inte lätt. Du kanske kan hjälpa dina föräldrar att förstå hur dumt det är genom att be dem sätta sig i soffan och lyssna på vad du har att säga. Och säg till dem att de inte får avbryta dig. Det är viktigt. Skriv gärna ner på en lapp  vad det är du vill ha sagt, känns det jobbigt så skriv ner en hel berättelse som du läser rakt upp och ner. Bara det är dina egna ord. Tala om för dem hur rädd och ledsen du blir när de bråkar.

Sen att din mamma åkte iväg är säkert som någon innan skrev för att få vara ifred och tänka. (Jag red ut en sväng) Lika så din pappa han behöver också tänka över situationen och det gör han kanske bäst genom att gejja.

Hoppas det löser sig gumman. 

*många Mega kramar*

Tack för alla svar och kramar det värmde oerhört mycket…

Mamma kom hem sen igår kväll och hon och pappa prata dock men lite hög ton då och då men….pappa sa att han tyckte oxå de va jobbigt att farfar ska lägga sig i och bestämma över vårt liv sådär och mamma kan inte släppa det för farfar har inte sagt förlåt till henne än för en grej han gjorde..(han kom indundrandes i hallen och skrek på mamma att hon va en jävla räpa och idoit som inte sprang upp i skogen efter pappa som körde ved då en danske som va här och jaga yrat bort sig i skogen) det var 2-3år sen och han har inte sagt förlåt än och ja förstår att mamma vill ha en ursäkt för det.

så hennes och farfars relation är urkass det är nog mycket därför hon tar i så mycket när det gäller honom och pappa är medveten om problemet men vågar (elr va ska ja säga?) inte säga ifrån till farfar  dom pratade ut igår och idag så verkar allt vara som vanligt…

en liten hake på mamma tror ja är att min storebror (visst han fyller 18 i år och får göra va han vill men ändå) bor borta om veckorna då han går i skola kommer hem på fredag kväll 9 av 10 ggr åker han bort till farmor och farfar någon timme efter han kommit hem elr så åker han dit direkt utan att komma hem, sen kommer han hem på söndag eftermidda så får mamma köra upp honom till åmål (där han bor om veckorna) elr så kör farfar o farmor upp honom vilket innebär att vi inte får träffa honom.

detta tror jag gör mamma väldigt ledsen att inte få träffa sin son och så är ddet väl extra bittert att de är just till farfar han åker  

men allt verkar bra mellan mamma och pappa nu och ja tror som du Tin-Tin74 skrev att båda borde åka hem till sina föräldrar och säga rakt ut som det är…

Usch inte roligt! :/
Men skönt att det löste sig.
Ibland behövs luften rensas helt enkelt…
Dock är det väldigt jobbigt för omgivningen.

#10 Skönt att det det löste sig för den här gången. Jag har tänkt på dig under dagen.

Vid ett väl valt tillfälle kan du passa på och be dina föräldrar attt de pratar med sina föräldrar. Ett steg i taget så blir nog allt bra till slut. "Rom byggdes ju inte på en dag"

*Kram på dig!*