Reaktion vid rädsla?
Vi vet alla hur man ska reagera när en häst blir rädd eller busig eller liknande, men vi har alla varit nybörjare så det är inte så lätt i början att vara så lugn som krävs. tex första gången en häst drar iväg med en.
så jag undrar hur reagerade ni förut (eller kanske fortfarande gör det) när en häst gör något oväntat?
Man kan ju ofta höra något barn skrika eller så när tex. en häst skenar (hörde förut vi ett tillfälle en unge som skrek när hon tappade stigbygeln…). själv blev jag iskall och stelnade till och började genast tänka på hur jag skulle ta mig ur situationen, om man nu tappat stigbygeln ex. Senare om jag satt upp på en häst som kanske började springa iväg eller liknande eller var känslig och slängde upp huvudet så släppte jag tyglarna, för den slänger ju bara upp huvudet om jag tar i tyglarna tänkte jag, också om jag ar rädd för att tag i munnen på en känslig häst så lät jag den gå på lös tygel dock ett litet problem om hästen får för sig att springa iväg. hur fick man då stopp på den?
innan så blev jag väl mer eller mindre reflexmässigt arg på hästen, antagligen för jag också blev rädd när hästen hoppade till.. kunde ryta till, dra i tyglen, eller grimskaftet.
men nu är det så att Japp som jag haft i 10 år är en riktigt chicken, så jag har blivit så van att hästarna gör något oväntat, så numera ignorerar jag bara när hästarna blir rädda.. rent reflexmässigt så händer inget längre.. annat än att jag är kvick att akta mig så hästen inte hoppar på mig..
men jag känner många idag som är som jag var innan, blir reflexmässigt arg på hästen när den gör något oväntat..
skulle tro att det är rätt vanligt?
Medarbetare på Dressyr.ifokus
Så fort Storis blir spänd eller rädd för något börjar jag hypertänka. Jag tänker på allt som kan leda till att antingen jag eller Storis dör. Hittar alltid en massa vassa stenar, stolpar, asfalt eller sånt som jag kan ramla av och bryta ryggen på. Eller så ser jag scenariot framför mig att hästen stegrar och när han ska landa bryter han benen eller lyckas landa så illa att han får en järnstolpe i magen.
Så jag blir ganska skärrad alltså.
Ifrån marken är jag mycket lugnare och har alltid varit. Hypertänker inte utan löser situationen istället.
Just nu när vi har börjat jobba med 3-åringen från marken är det myyyycket att "tänka om" när han reagerar på saker. Jag måste tänka om i hela mitt sätt att hantera hans reaktioner efersom jag inte är van vid unghästar. Att inte bli arg på honom, att inte skälla på honom när han blir rädd på riktigt.
Sen går jag ju tyvärr gärna undan när han hoppar runt, vilket är fel, men jag är så rädd att själv bli klämd av stoooor, tung nordis. Skulle kalla det självbevarelsedrift att inte stå ivägen för rädd nordis, han hade lätt kunnat klämma ihjäl mig om han gick i panik.
Jag är aldrig särskillt lugn när det kommet till hästar som blir skenar/tramsar, har alltid tyckt det är mycket obehagligare att sitta på då än att vara på marken med en tramsig häst.
Det är ju lätt att spänna sig, vilket man ju inte ska göra. Man spänner sig = det bekräftar hästen rädsla = hästen blir räddare. Man får försöka hålla sig lugn och avslappnad och försöka övertyga hästen om att det inte alls är läskigt. Att bli arg på hästen när den är genuint rädd lär inte hjälpa…
Hanna Törmälä, sajtvärd för hästhoppning.iFokus.
Läs gärna min blogg: tormala.devote.se.
I början när ja skenade första gången så blev ja alldeles kallsvettig och hade bara en tanke och de va att hålll mig kvar (första gången ja skena va på snö och blank is -.-) det var alltid så med fjordingen blev hon rädd för nåt så tvär vände honom och det bar av i skeb hela vägen hem..så det blev mer "jaha, ska du sticka nu igen" och så fick man försöka lugna henne vilket inte va lätt då hon oftast bet tag bettet och sprang 
min nuvarnde häst hoppar till för så många saker så nu mest driver ja med henne när hon burrrar upp sig och hoppar till nästa sekund xD ibörjan vart ja livrädd då första gången hon blev rädd så gick vi halvt omkull.
Starta ny diskussion
