Jag måste säga att det är oerhört svårt att plocka ut en häst, så därför får det bli mina två gammelmän: Glanni och Máni

Glanni frá Kirkjubæ: Det är tack vare honom som jag fortfarande rider idag. Som liten red jag några år på en ridskola, men slutade sedan på grund av bristande intresse och tidsbirist. Jag red inte på ett par år och det gick väl sådär om vi säger så. Snart började suget efter hästarna komma tillbaka igen, men jag är ju rätt så kräsen när det gäller ridskolor och hästar. Riskolor fanns det gott om där jag bodde. Hästar och ponnyer i alla möjliga färger och storlekar. Men jag ville rida islandshäst!

Efter mycket letande så insåg jag att jag nog kunde glömma mina islandshästar och åkte faktiskt och tittade på en ridskola med "vanliga bruna" tregångare, men nej, det kändes inte rätt. Istället så tänkte jag att det nog bara var att lägga ner hästarna helt och håller för gott, fram tills den dagen då min kompis som bodde ett par mil ifrån mig frågade om jag ville följa med henne på hennes ridlektion och ja, visst kunde jag det!

Och gissa hur förvånad jag blev när jag såg att hon red i ett islandsstall! Jag visste att hon red, men inte mer än så. Det kryllade av små raggsockor i hagarna. Stora och små i olika färger och ja - töltandes!

Men ja, jag hade ingen vidare tur med vädret den dagen. Det regnade som bara den och de skulle rida ute i paddocken (fanns inget ridhus) så jag stod kvar inne i stallet och tittade ut genom fönstret för att se när de höll på och lekte med hästarna. Det var ett väldigt litet stall, bara fyra boxar (hästarna gick på lösdrift), men samtidigt väldigt mysigt.

Men så hörde jag lite prassel i boxen längst bort och vips så dök det upp ett litet hästhuvud! Hästen var väldigt liten, max 130 cm i mankhöjd. En liten rödskäck (eller ja, fyra vita ben, lykta och en liten skäckfläck under magen). Lång man, hängande öron (som på en hund) och blåa ögon. Fy tusan vilken sötnos! Jag stod och myste med honom ett tag och kände att jag inte klarade av att vara utan hästar. Och här, mitt ute i ingenstans, hade det dykt upp ett islandsstall! Ödet eller vad?

Så ja, några veckor senare så började jag där! Och hästen som jag hade stått och gosat med - ja, visst fanns han kvar. Glanni var hans namn. Det tog några lektioner innan jag fick rida honom (innan ridläraren hade lärt sig hur jag red) men sedan så var jag fast. Vilken häst! Så underbar på alla sätt och vis! Han lärde mig väldigt mycket kan jag lova, underbara, söta, vackra Glanni!

Tyvärr avslutade han sina dagar i sommarhagen för ett par år sedan.. Men han töltar kvar i mitt hjärta! =)

Máni frá Götu: Máni var en väldigt speciell häst. Antingen hatade man honom, eller så älskade man honom. Han var alltid sur och grinig, sparkade efter andra hästar och bet dem. Han tyckte inte om många människor alls, utan han var - precis som jag - kräsen. Kanske var det därför vi passade så bra ihop?

Hur som helst så var det en ren slump att jag "upptäckte" honom. Jag hade sett honom i hagen många gånger men aldrig ridit honom. En lektion så frågade min ridlärare mig vem jag ville rida. "Máni" sade jag och visst fick jag det. Men de i min ridgrupp tyckte inte att jag var klok. Han var ju bara tjurig och hemsk!

Men inte då. Jag föll pladask för den lilla musblacken. Det gick väl inte så bra under den lektionen, och inte lektionen efter heller. Det tog ett par gånger innan man lärde sig hitta hans knappar och såg hur han fungerade, men när man väl hade gjort det och "vunnit hans hjärta" så var det rena rama drömhästen!

Min ridlärare kommenterade ofta hur kul det var att se en människa som Máni för en gångs skull tyckte om och fungerade med. Visst gick det inte alltid som man hoppades och visst kom det många tårar innan jag fick honom att arbeta som jag ville, men när han väl var där så fanns det inget bättre!

Jag har många fina minnen tillsammans med den hästen. Jag red honom så ofta jag kunder och fick, men till slut kom jag till den dagen då jag inte längre kunde fortsätta på ridskolan på grund av tidsbrist (gymnasiet med långa dagar och svåra prov). Men jag lovade att komma och hälsa på ridskolan när jag kunde. Och det gjorde jag.

I början av april år 2007 var jag där och hälsade på min gamla ridgrupp. De skulle ha teorilektion med longering så jag passade på att gå runt i hagarna och hälsa på hästarna. Och där var han. Máni - min älsklingsgubbe!

Han måste ha kommit ihåg mig för visst tusan kom han till mig så fort jag ropade (något som man aldrig såg honom göra annars ;)) och ställde sig med sitt huvud i min famn och bara stod helt stilla. Han rörde inte en min utan bara stod där hos mig. Eller jo, han rörde sig vid några tillfällen och det var då han jagade bort de andra hästarna som ville komma och hälsa på mig. "Hon är min!" verkade han säga, för så fort han hade jagat bort de andra nyfikna hästarna så kom han genast tillbaka till mig och ställde sig med huvudet i min famn igen och njöt.

Men jag kunde inte stå där hur länge som helst, jag åkte hem efter ett tag. Månaderna gick och jag planerade in ett nytt besök, men det blev inte av. Jag åkte till Karlstad och hälsade på Alex (här på iFokus) och pratade en dag med en kompis som fortfarande red kvar i Mánis stall. Han hade blivit avlivad. Benen hade börjat krångla.

Så ja, nu töltar han omkring bredvid Glanni på gröna ängar! Åh, vad jag saknar honom!

Tyvärr har jag ingen bild på Glanni, men en bild på Máni får det bli. Tagen den sista dagen jag såg honom.

Åh, hjälp! Det blev ju en hel uppsats här.. Men ni som har läst är värda en applåd!

Jag har flera som jag aldrig kommer att glömma, men det är speciellt tre. Den ena är min 19åriga kille, Gowlaz som gett mig mycket, både kärlek, utmaningar och erfarenhet. Hans mamma, Gowa var den arab som fick mig att fastna totalt för fullblodsaraber.

Hon var 3 när jag träffade henne, red in och skötte om tills hon var 10. Bröt benet i hagen och avlivades då, 1996.

Den tredje jag tänker på är min allra första egna shetlandsponny, Demon som jag köpte som föl, 2000. Men honom sålde jag 2005 till ponnylekis då han tyckte vi hade för lite aktivitet på gården.

sen är det, som sagt en rad flera som betyder/betytt mycket, men dessa tre är nog de främsta. Har tyvär inga bilder på Gowa eller Demon, bara Gowlaz som jag slänger in.

alla hästar jag ägt betyder jättemycket för mig men den som alltid kommer ligga mig varmast om hjärtat är min första storhäst. Han var väldigt speciell. Jag har träffat på många hästar men ingen har varit i närheten av honom. Det var en häst med utstrålning, personlighet och framför allt livsglädje ut över det vanliga.

Selle,
2002-2008.

Min Plutten (Don Piruette LH) som jag köpte när han va 6mån, o tyvävärr fick avliva för snart 2år sedan, har en stor plats i mitt hjärta,

jag gråter fortf när jag tänker på han, o har svårt att kolla på kort..
jag kan fortf komma ihåg hur det kändes att pussa på hans mule lr galoppera i skogen..
Jag saknar han varje dag, o är osäker på om jag nånsin kommer kunna ha en annan häst än han (testade ju, men sålde efter 3mån)

Min Hingst Arramis…jag fick honom i kärleksgåva av min man, Arramis var då bara 2 år, nu är han 22

Min lilla sköthäst Pysen som nu är 6 år.

Jag red länge på ridskola men tröttnade (var typ rädd för att galoppera m.m) och letade febrilt efter någon privat häst att sköta, bara borsta lite på och få lära sig saker. Då fick jag svar på min annons om en shettis som behövdes skola och ridas in. Jag var för stor för att rida honom, men han var så busig och ouppfostrad så man var tvungen att beta av det stycket först. Jag vet inte hur många gånger jag trodde jag skulle ge upp, men om jag gjorde det skulle jag bara vara kvar med ridskolans hästar igen, så nej, jag kämpade på!!

För att vara helt ovan vid unghästar (han var 3 när jag började) och samtidigt lite osäker så var det lite extra jobbigt med en pålle som bet och klättrade på en! Men idag har jag pli på honom! till en viss del…

Pysen har blivit min lilla bebis och det är nästan som hans ägare säger; jag har blivit som hans mamma. När vi åker bort blir han orolig när jag försvinner även när det finns andra hästar i närheten, ska han göra något läskigt så tyr han sig till mig. Min lilla bebispålle ^^

Jag äger honom inte men jag blir inte förvånad om jag tar med honom när jag flyttar om ett par år ändå. Han kommer nog följa med mig överallt tills den dag han somnar in, och jag vill inte ha det på något annat sätt heller!

Japp, helt klart. Jag har vuxit upp med honom, han har funnits i mitt liv ändan sedan jag var 8 år, idag är jag 19.
Och jag hoppas han kommer finnas med mig många år till.

Nu har jag bara ägt en häst, men med honom har det verkligen varit kärlek sedan första ögonkastet. Jag kommer ihåg när han stod där i hagen och jag tänkte att "en sån häst ska jag äga i framtiden", jag tyckte att han var så himla vacker. Jag vet att jag smygfotade honom i boxen, haha. Ett halvår senare var han min!

Det är alltså Kalle det handlar om. Hela historien är för lång för att berättas, men han har gått från att vara avkastakung till att utan problem lulla runt snällt med till och med småbarn på ryggen.

Nu har jag ägt honom i 5 år, sedan han var 9 och jag var 14. Förhoppningsvis får han stanna hos mig tills han ska vidare mot trapalanda.

jag har tre som betydd extra mycket, vi börjar med den första o den som nog intar  tronplatsen.  JARMILLA f 77, hon kom in i mitt liv 91 då jag ridit i fyra treminer, min far ( han var och är ridskolechef) köpte henne till ridskolan och under sommaren fick jag ha henne som min egen då hon inte var riden på länge.  en korsningsponny mellan russ och halvblod, smala långa ben, byggd i nedförsbacke, men en hals som var max en halvmeter lång. och så kunde hon bocka…..  73 ggr trillade jag av den sommaren, men ack vad jag lärde mig :D   sedan skötte jag henne som skötare på ridskolan i ett år innann jag fick min egna ponny sedan.   vad jag vet ( iaf förra sommaren så lever hon fortfarande)  en av få b ponnyer som "bara" haft fyra ägare i sitt liv  .  

De andra två får vi ta någon annan gång :P

Alla hästar jag har/haft kommer ja aldrig att glömma men de två som verkligen vunnit mitt hjärta till tusen är:

Fanny

Ett fjordsto vi köpte när ja va spädbarn hon va oxå bebis bara 5 månader =) så henne har ja växt upp med och älskat red in henne när jag var 11 och mamma o pppa ansåg att ja va stor nog att rida in henne =) (hon var oxå 11 år)

Envis som synden, ett hjärta av guld, min bästa vän…tyvärr fick hon sluta sina dagar 19 november -07 pga av akut fång  

jag både red och körde henne (pappa va med o körde hehe…) och ja vet att jag ALDRIG kommer glömma henne..!

Jackie John

Ett travsto som aldrig vart startad köpte henne 3 veckor efter att jag förlorat min älskade Fanny och hela mitt liv var mörkt och jag va helt förkrossad så möter ja Jackie och de klicka dirket! Hon är underbar, älskvärd, fantastik på alla sett och min "nya`" bästa vän…

Jackie är 11 år (fyller 12år 10 juli) och ja hoppas jag får många, många år tillsammams med henne!

slänger in en bild på Fanny…vill ni ha bild på Jackie ox¨får ni säga till!

Therna frá Hjálmholti.

Den första islandshästen jag red, och som jag sen hyrde i några år. En underbar liten tös.

Jag har två som föralltid bor i mitt hjärta.

Lady Henrietta - ett engelskt fullblod som tillhörde ridläraren på min första ridskola. Jag var en av få som fick sköta henne, och det var den bästa tiden i mitt liv trots att hon var sjuk nästan hela vår tid tillsammans. Vi hörde ihop på något oförklarligt sätt, skulle nästan våga säga själsfränder.

Oskar - fjordingen som var den första hästen jag red och som jag lärde mig det mesta på. Kärlek vid första ögonkastet.

Båda är nu borta, men jag kommer alltid ha en speciell plats i hjärtat för dem. Trots att man haft så många hästar runt sig är det just de två som betytt mest och som jag älskat högst.

Har flera jag alltid kommer ha i mitt hjärta, men två speciella finns det! (ingen av dom lever)

LINDHOLMS ROSALIE - en underbar svensk ridponny, D-ponny. Hon kom till ridskolan där jag rider vintern 2006 och då blev jag genast skötare på henne. Helt underbar va hon, gosig och allt! Men hon va inte så utbildad så red henne inte under den tiden! Det gick ca 1 år och då började hon gå lite lektioner, men fick inte rida henne då heller då jag var för liten för att klara henne. (Stor, stark och pigg ponny + liten, rätt okunnig ryttare passar inte så bra ihop) Men jag skötte henne och hon va en riktig pärla! Hösten 2007 tror jag att det va blev hon jättehalt och fick stå rätt länge.. Hon började skrittas och sättas igång igen runt mars 09. Då red jag henne för första gången! Helt super och underbar! Skrittade ut med en kompis och trava och galoppera barbacka på ridbana, hon va verkligen precis som jag föreställt mig! Sedan red jag henne när jag jobbade några gånger och det gick jätte bra! Hon började gå lektioner och blev halt igen.. :( fick gå ut på sommarbete i början av maj och togs in, tjock som jag vet inte vad, augusti 2008. Då va vet där och sa att hon aldrig skulle bli bra igen.. usch! Så den 8 september 2008 lämnade min älskade sköthäst och favoritponny jordlivet, saknad av alla!Blev endast 6 år gammal!

IDUN - kom till ridskolan 2004 (?) någonting sånt! En sagolik vit c-ponny med ett hjärta av guld! När hon kom kunde hon inte galoppera riktigt (galopperade fram, travade bak, och kunde inte fatta galopp i lugn trav) jag red henne någon gång där i början och blev förälskad direkt! Kärlek vid första ögonkastet! Sen red jag henne jätte mycket och vi hoppade upp till 60 cm (va bara runt 9 år och väldigt feg!) och vi galopperade rent! Efter något år på ridskolan kanske, blev hon jätte halt, hon fick kotledsinflamation och stog jäättelänge! Hon släpptes ut på bete till sommaren 2006 då hon var bättre, (ridskolan visste att dom skulle behöva ta bort henne efter sommaren, och då fick hon gå på bete sista stunden i livet!) dom tog in henne 9 augusti 2006 och den 10 augusti var hon borta, älskade lilla ponny, blev bara 10 år gammal!

Finns nog ingen häst som kommer att betyda mer för mig än min första häst. En varmblodstravare som jag började sköta och rida när han var 4år, fick sen ta över honom.

Vi har lärt varandra otroligt mycket både inom trav och ridning och hästkunskap i allmänhet. Jag hade honom i 12år innan jag beslutade mig för att han faktiskt hade det bättre på dom evigt gröna ängarna.

Han var född 1990, ett riktigt svart varmblod. Slutade sina dagar för ganska precis 3år sen. Jag är ledsen över att han inte finns längre, men ändå känns det skönt att veta att han har det bra.

Glömmer honom aldrig! Vi hade en riktigt speciell relation, lärde känna varandra utan och innan.

Ronja, ett underbart islandshäststo.
Hon lärde mig rida "på riktigt", efter att jag slutat på ridskolan. Första året som jag red i stallet där hon stod gillade jag inte henne särskilt mycket, då hon testade ryttaren hela tiden och var en liten utmaning att rida. Men sedan blev hon snabbt min favorit. :)

Red henne i cirka 3-4 år, sedan dog hon sorgligt nog av kolik.
Då var hon 19 år, så hon kunde ha fått många fler år…

Sen lärde jag känna en urgullig liten isisvalack, Fjalar, som var i sådär halvbra skick när han kom till stallet (knappt/slarvigt riden i sitt förra hem). Efter ett tag var han helt okej att rida och jag trivdes verkligen med honom. :)

Har tyvärr inga bilder på dem på datorn.

Vi har haft många hästar, allt från halvblod till korsningar, shettisar och PRE.
Men den som betytt något extra och en häst som jag aldrig kommer glömma var vårt shettissto Källbergets Florina.
Det var en ponny som ställde upp på allt. Hon gick dressyr, hoppade upp till metern, drog timmer i skogen och framför allt var hon en riktigt rolig körhäst. Hon sänkte rumpan och drog iväg i en trav som inte ens ett stort halvblod kunde hänga med i !
Och framför allt hade hon gnistan.
När man var ut på utställningar med henne showade hon värre än hingstarna.

Vi fick ta bort henne nov-08 pga sjukdom, endast 12år gammal.
Kommer alltid vara älskad och saknad.

Spar-to måste jag få säga. Kom till ridskolan strax efter att jag börjat rida om jag minns rätt. En riktigt fjantponny som såg spöken ÖVERALLT. Trots det så såg jag något hos honom och red honom konstant i ett par år. Största lyckan var när man lyckats komma över det där 40 cm höga räcket och suttit kvar trots helikopterhoppet ;) Eller när man lyckades göra en ren galoppfattning utan slängtrav. Eller när man fick honom att gå förbi den livsfarliga busken på uteritterna. Det är nog han som triggat mig så enormt i hoppning, inget är omöjligt! Säger ridläraren "testa att ta det i trav" så svarar jag bara "jag ska över i galopp!". Han var min bästa vän hur länge som helst, tills jag åkte av honom 06, fastnade, och blev släpad och sparkad. Sedan dess red jag honom inte alls mycket men nu på senare tid, lite oftare. Är inte alls rädd idag, trots fallet utan tycker att det är lika kul och utmanande att rida honom :)

En underbar ponny som utvecklats så otroligt dessa år och som jag alltid kommer att komma ihåg!

Spar-to på tävling i april detta år.

Helt klart Krabat "Krabbe" kallad. En envis siggig gammal gubbe. Shetlandsponny och född 1967. E:Lilleman u:Eroica den första häst jag skötte o red på som inte var ridskolas eller annan kompis häst utan min egne skötarhäst. Han var teesthingst hos en halvblodsuppfödare. stod för det mesta i rep om dagrana då ägaren inte hade hage till honom. Gick vi på promenad stack han, red jag han stack han etc. Ändå bara älskade man honom, den storahärliga manen som man kunde gråta ut i när livet var orättvist. Han var duktig i det mesta dressyr, hoppning och att köras.

Jag red honom för första gången som 1 åring på ponnyridning en midsommar o 12 år senare blev jag skötare på honom. När han 34 år bestämdeägaren att han skulle avlivas pga att han själv inte orkade m hästarna mer o ingen ville hjälpa honom med han.Jag fick nys om detta o fick honom av ägaren. Dagen innan han skulle avlivas, bilen var beställd o allt:-O TÄNK om jag glömt o ringa den dagen???

Denna hästen betydde o betyder allt än för mig men har fått mig att bara ääälska shettisar o Kefir har nästan lika mkt plats i mitt hjärta som han:-D

Självklart min första men som B-ponny så har man dem ju inte så länge. Sen min nuvarande häst som jag skaffade som 2åring och är nu 17år tävlar och tränar fortfarande. Har haft en häst därimellan också i 7år. Han finns också i mitt hjärta men ingen kommer slå min nuvarande prins. Han charmar alla med sin utstrålining.

Min fina Kimberley!  Hon har en stor plats i mitt hjärta!

Henne fick jag från Claestorp av Grevinnan eftersom hon inte ville sälja iväg henne.

Hon bodde hos en annan tjej ett år innan hon kom till mig.

Tyvärr så var hon väldigt förändrad på det året. rädd, mager och deprimerad.

efter ca 6månader var hon sitt gamla jag igen. glad, framåt och väldigt social!

jag hade henne i 8år. Sen fick jag tyvärr ta bort henne när hon var 18år pga spatt i båda bak plus lymfangit.

såå himla härlig häst :)

Sen har jag även speciella känslor för min första hyr-häst Tryhm!

Honom hyrde jag i 2år från Taffsnäs!

Han var då 20år men pigg som en mört :) Men otroligt  snäll.

jag var då 11år och på honom lärde jag mig mycket på.

Jag vann en klubbtävling i distans och kom 2a i hoppning på honom!

( Det roliga var att jag fick frågan innan tävlingen, om jag verkligen skulle vara med och tävla med en fjording bland alla ponnyer)  haha!

Pajas såklart =) f*n va ja älskar den hästen. Fick honom i födelsedagspresent när ja fyllde 11.

på morgonen fick jag ett kort där det stod att vi skulle på en utflykt å när vi satt i bilen hade jag ögonbindel å allt. när bilen stannade sa mamma att vi skulle köpa godis å ja måste gå me in men utan att ta av mig ögonbindeln. ja vägrade såklart för ja tyckte de va pinsamt. slutade med att mamma fick bära ut en skrikande 11åring(!) så tog dom bort ögonbindeln å där stod min kära lilla häst. favvisen på ridskolan som skulle stängas ^^. fick ta hem honom ett par veckor senare när det va sommarlov. sedan dess har jag dessvärre växt från honom å nu skrittar jag bara ut nån gång då å då för vänskapens skull. nu rids han av en liten 10 åring som hoppar å lullar runt =)

nu på tisdag fyller jag 18 å då har ja varit hästägare i 7 underbara år ^^. han fyller 26 19 juni =D

glömde bilden xD

Definitivt finns det EN ponny som betytt allra mest av alla hästar jag haft genom åren ( ett tiotal )och det är Convalj, en welshkorsning e.Glenmarkens Bolero som inköptes som 4-årig hingst då jag var ca 10 år gammal, i mitten på 70-talet. TOTALT olämpligt förstås att köpa en knappt inriden 4 årig hingst till en 10-åring som visserligen ridit i 5-6 år men bara på shettis och russ valacker.

Vi åkte ut den där helgen för att titta på en isabellvalack vid namn Amadeus, en äldre ponny som var välutbildad. Till min förtvivlan var han redan såld innan vi kom dit för provridning och jag tror att mina föräldrar i ren desperation letade fram ett annat stall eller om vi rentav fick tipset från Amadeus ägare att åka och fråga om de hade ponnyer till salu på det andra stället.

Glömmer det aldrig; i hagen svävar en blågrå skimmel med kritvit man fram, med stooora svarta men snälla ögon. Det blev kärlek vid första ögonkastet. Han köptes och kom hem till oss, hoppade över staketet på en gång in till grannens sto…han hoppade ALLTFÖR bra hingsten och fick bli valack rätt omgående. Efter det följde många år av glädje, långa ridturer i skogen, hoppträningar hemma i hagen där han seglade över hindren, mjukt som en katt. Convalj såldes först en gång, när jag tyckte att mina ben blivit för långa och sneglade på de stora "riktiga" hästarna - jag var olycklig efter att han sålts och fick efter en tid köpa tillbaka honom! Sen stannade han tills jag inte längre kunde rida honom p g a min längd och han såldes slutligen för gott. Han var då en lite äldre, kritvit herre med svarta men snälla ögon. Jag tappade all kontakt med honom sen, har efterlyst och sökt på senare år för att få veta vad som sedan hände med honom, om han fick ett bra liv men har inte lyckats hitta ngn f d ägare. Jag hoppas att han fick ett bra liv i a f, återse honom går ju inte eftersom han var född 1972…

Har tyvärr ingen bild eftersom jag bara har gamla "pappersfoton" på honom!

den hästen som jag aldrig glömmer heter Scandix ett halvblod som är efter Bernstein 761.. han var favoriten. men tyvärr såldes han :(

Sisco <3 min allra första egna häst, han var en dröm som gick i uppfyllelse. Även fast det egentligen var för mycket häst för mig, han var helt otränad och ouppfostrad och hade nästan ingen respekt för människor. han sprang till och med över mig en gång., och det var riktigt nära slutet för mig.. men jag älskade honom ändå så himla mycket och vägrade ge upp honom, jag kämpade med hans träning fast jag egentligen inte hade tillräcklig erfarenhet och kunskap. men vi kom långt tillsammans och det kändes som om vi förstog varann, det fanns ett speciellt band. Vi var bästa vänner <3. Men tyvärr så blev jag sjuk :( och hade ingen möjlighet längre att hantera honom på rätt sätt, min kropp orkade inte med. Och jag fick ta det hemska och svåra beslutet att hitta ett nytt hem till honom.. Mitt hjärta brast nästan och jag kände mig hemsk som svek honom :( det skulle ju vara han och jag för evigt <3. Men jag kunde inte hålla det löftet. Men jag lyckades hitta ett bra hem till honom, någon som hade större erfarenhet och kunskap än mig och som kunde ge honom allt han behövde, det har gett mig lite tröst. men jag saknar honom varje dag, så mycket att det nästan gör ont!

sisco - du kommer alltid att finnas i mitt hjärta!

Min fantastiska häst Reperis betyder mer för mig än någon annan häst gjort och någonsin kommer göra…
Han är ALLT jag kunnat drömma om hos en häst!

Obegränsad hoppkapacitet, fantastiska gångarter, fruktansvärt snygg, energisk, livlig och temperamentsfull. Hingstkaraktär, enmanshäst, oerhört kelsjuk och alltid lika glad och positiv.

Jag har ägt honom i 1,5 år och han har på riktigt ALDRIG lagt öronen bakåt eller sett sur ut. Han får mig dagligen att tappa andan, bara jag tittar på honom. jag kan fortfarande inte förtså att han är min!

Meriter som blandannat en vinst och en andraplacering i Svår GP hoppning har han med sig, varit godkänd avelshingst, 9or på gångartesbedömning. En speciell ras och en MYCKET speciell häst.

han är min själsfrände, och vi bara hör ihop. Redan från första gången våra blickar möttes, bara jag visste att det här var min häst, hästen som väntat på mig hela sitt liv, och hästen jag väntat på hela mitt liv.
han är mitt allt, och så mycket mer!<3

Min medryttarhäst Snörpa!  Har ridit henne ca 3½ år nu. Hon fyller 20 i år, men det vet hon inte om.. =P Pigg och glad för det mesta. Det klickade mellan oss redan första gången, även om hon betedde sig som en gris på provridningen. Vågade dock ge henne ett försök till och sen blev jag kvar =) Hon är världens bästa, kommer fortsätta så länge hon vill fortsätta bli riden.

Svårt men en som jag aldrig kommer glömma är min första shettis Viola. Jag fick henne när jag var tre då var hon 18. Jag lärde mig att rida på henne & hade en toppen kompis fram till 3 år sedan. Ja det går inte beskriva henne helt enkelt & det finns så många minnen som kommer sitta kvar där inne i all oändlighet. Underbara häst! Gammal söt bild på oss

Den ponny som jag lånar just nu. Hon är ett russto på 9 år som kom till mig för snart ett år sen. Då var hon jätte tjock och sådär surt stoig på allt och alla. Men med tiden kom vi närmare varandra och jag märkte vilken liten racermaskin hon va! Vi hann vinna två lopp innan tävlingssäsongens slut och snart hade vi blivit väldigt fästa vid varandra. Idag är jag otroligt glad över den tid jag har fått med henne och lärt mig väldigt mycket. Jag vet att vår tid snart är slut tillsammans och det gör så ont att få lämna ifrån sig det käraste man har <3

En häst som jag aldrig nånsin kommer glömma är Vinjarina (kallades för "Vinja"). Hon var en liten svart b-ponny som fanns på ridskolan där jag gick. Hon var en privathäst som användes i lektionerna, killen som ägde henne var inte där ofta.
Hon var lite som du beskriver Màni, Juve.
Vinja var uppfattad som sur, elak och omöjlig.
Jag tror snarare att ingen förstod sig på henne.
Hon gillade inte att ha andra hästar bakom sig som flåsade henne i baken, vilket jag skulle säga är fullt förståeligt, så vi fick alltid rida sist i vår egna lilla värld.
Första gångerna jag red Vinja tyckte de andra i gruppen att jag var helt knäpp, för vem visste inte att Vinja var surast av alla hästar i stallet?!
Men det sade klick, Vinja accepterade mig och det kändes verkligen som att hon älskade mig tillbaka.
För älskade henne, det gjorde jag verkligen.
Hon luktade alltid örter om mulen av någon anledning, jag snusade ofta på henne och drog in den behagliga doften.
Hon hade en så otroligt mjuk och len mule, lenare än någon annan hästs tyckte jag, och hennes sadel gnekade alltid på ett hemtrevligt och mysigt sätt när vi var ute och red.
Vinja betydde allt för mig, och varje torsdag efter ridningen kunde jag ta det lugnt när vi skulle önska hästar, ingen skulle önska sig henne. Ingen utom jag, och det stormtrivdes jag med. :)
Vinja var näst intill min, och vi trivdes så sjukt bra ihop.

Sen kom de ändrade skoltiderna och förstörde alltihop.
Jag blev tvungen att byta ridgrupp, och jag gillade verkligen inte den nya.
Tjejerna var otroligt otrevliga mot mig, jag kände mig utstött, och för att göra saken tusentals gånger värre var det någon annan tjej som alltid önskade sig Vinja i den gruppen, jag fick henne aldrig efter det.
Det är anledningen till att jag slutade rida, det kändes inte lönt utan min hjärtevän.

Nu finns hon inte längre kvar på stallet, hon såldes ett tag efter att jag hade slutat eftersom hennes ägare hade växt ur henne.
Nu vet jag inte ens om hon lever längre, och jag vet inte om jag vill veta heller faktiskt.

Hon var min älskling, min bästa vän, hon var den som alltid förstod mig, och nu sitter jag här och gråter över henne.
Uscha, saknar dig gumman! <3 :'(