Jag är inte skapad för att rida runt på stora hästar. Jag är skapad för att tölta omkring på små raggsockor i lagom tempo. Det fick jag bevisat för mig idag.

"Vill du följa med ut på ridtur?"

Ja, visst, varför inte. Vad gör man inte för att komma bort några timmar från tentapluggandet? En ridtur skulle ju vara underbar!

"Vill du ha islandsstoet eller nordsvensken?"

Ja, jag har en slags hatkärlek till islandshästen. Ena dagen älskar jag henne, andra dagen vill jag ringa SCAN och fråga om de vill ha 350 kg köttfärs.

Men ja, att testa nordisen skulle ju vara kul. Har ridit honom en gång i mitt liv och det var för drygt ett år sedan. Han är lugn, gammal och trygg, men för ett år sedan var han pigg och ville springa mest hela tiden eftersom det blåste och lät överallt.

Äsch, nordsvensken fick det bli. Mitt ridsällskap skulle ta shirehästen.

Ut i hagen, på med grimman (hjälp, vilken stor!), in i stallet och borsta (fick ju nästan stå på tå för att nå, han är stor, rund och hög!). På med sadel (även detta ett träningspass i sig, upp med en sadel på en stor häst är inte lätt!) och träns (även detta enormt!)

Jag var ju nästan trött redan där! Och så stötte jag på problem nummer ett:

Hur tar man sig upp på en stor häst?

Ja, på islandshästarna är det ju jättelätt. De är lagom höga så det är inte så svårt. Nåväl, smidig som ett kylskåp lyfte jag upp foten. Gaah, varför måste man ha en så hög häst? Fick ju lyfta benet jättehögt! Hmm, ja, ja, jag kom upp till slut.

Iiih, det är ju minst tre meter ner till marken!

Eller ja.. Kanske inte. Han är väl 165 cm (+/- några cm) och jag är van vid raggsockor. De är mindre och definitivt lättare att komma upp på!

Jaja, vi skrittar väl iväg då. Fråga mig inte hur hon kom upp på shiren..

Sakta lunk, stora steg. Rätt så bekvämt faktiskt. Satt ju nästan som i en fåtölj. Hmm, jo, kanske inte var så dumt trots allt!

"Vi kan trava en bit på åkern!"

Ja, okej. Trav. Den borde man ju sitta kvar i. Jag har ju travat på honom en gång innan. I och för sig för ett år sedan, men så svårt kan det väl inte vara. Tji fick jag.

Stora, stora, stooora steg! Inga små trumpinnar som pinnar på i ett trevligt tempo, utan stora steg! Tack och lov i ett hyfsat sakta tempo däremot. Det tog några meter innan jag lärde mig stegen, men det tog sig!

Jo, okej. Vi skulle skritta lite på vägen som det aldrig är trafik på. Vad tror ni händer? Jo, precis. Det kommer en stor, röd lastbil från ena hållet! Hmm, möta den med en shire och en nordsvensk? Vägen var så smal att den precis rymde en lastbil. Nej, vi vänder!

..trodde vi ja. Det kom ju en bil från andra hållet! Underbart!
Hundra meter bakom oss: lastbil
Hundra meter framför oss: bil

Ehm, ja.. De rörde sig ju båda i långsamt tempo, men ändå, vi ville in i skogen och det fanns bara en väg att gå in på. Den låg drygt 30 meter åt bilens håll. Vi tänkte lägga en trav mot den för att hinna in innan fordonen var för nära. Trav sade jag ja.

Shiren trodde ju att lastbilar bara åt svarta shirehästar med bläs. Det vet väl alla?

Han började galoppera! Min nordis som är känd i trakten för att vara världens snällaste (och smartaste) insåg ju att "Nämen, jaha. Blir han rädd kan ju jag leka rädd jag också!" och tog sig 2-3 galoppsteg innan "den där hemska, jobbiga människan på ryggen som vill bestämma" (läs: jag) sade att man inte fick göra så. Shiren var mer svårstoppad. Han ville fortsätta i galopp in i skogen, men jag fick öka lite och agera stoppkloss. ;)

Och ja, det var äckligt stora steg i galoppen också! Usch, jag började sakna små islandssteg.

Jaja, lulla runt i skogen kan man väl. Det kan väl inte gå fel?

Hmm, ja, jo.. Rider man islandshäst förstår man aldrig varför alla klagar på snötyngda grenar. De är väl inte så jobbiga? Det är ju bara att böja sig ned så slipper man dem.

Ha! Jo, där fick jag för det. Det går inte att akta sig för grenar om man sitter tre meter upp i luften!

Där satt jag. Kall, trött och på en häst som ville hemåt hela tiden. Lullade vidare, mer snö i nacken, över stock och sten, ännu mer snö i nacken. Mm, underbart!

Ja, ja, till slut var vi nästan hemma. Skönt att komma in i stallet! Fast ja.. Nästa problem: att hoppa av.

Det är ju verkligen tre meter ner till marken!

Jag är van vid att slänga över benet på andra sidan så är jag nere. Men nej, här ska man tydligen behöva falla x antal meter ner innan man känner mark under fötterna. Och ni vet den där underbara smärtan som kommer i fötterna när de är kalla och marken är stenhård? Ja, visst är det härligt? Det sticker till så där och sitter i i flera sekunder efteråt.

In med hästen i boxen. Jättehästen. Jätte-jättehästen. Fast jo, shiren är större, men det räknas inte. Inte idag. Honom ska jag rida nästa gång.

Nej, jag konstaterade alltså att jag inte är skapad för att rida stora hästar. Snö i nacken, stora steg, läskigt höga.. Nä, ingenting för mig.

..och inte kan de tölta heller!

Nej, jag är skapad för raggsockorna. Där kommer jag att hålla mig från och med nu.