Min första medryttarhäst Quito avlivades i fång sommaren 2005. Fick aldrig säga hejdå men jag kan minnas honom med ett leende idag, för han fick ett bra och rätt långt liv (18 år). Och jag kände honom bara i ca 10 månader…

Men det värsta jag varit med om någonsin hände nu, den 15 september 2008, då min medryttarhäst Wind of Fields avlivades. Hon hade en hovåkomma sedan 4 år tillbaka, jag var medryttare på henne i 5 år (2003-2008).
Den 31 augusti red jag henne på ett fält och allt var bra, hon var lite öm men pigg och glad.

Sedan var det fullt upp i skolan några veckor och jag anade ingenting… Den 20 september kom jag dit för att rida och fann en tom box. Gick och frågade var Windy var - "hon avlivades i måndags".

Jag höll på att svimma, det var det värsta jag varit med om… Så som jag älskade och brydde mig om den hästen. Och jag anade ingenting.

Hon blev bara 13 år gammal Men som tur är lämnade hon världens finaste föl efter sig, Wild Wonder, som föddes den 20 juli 2006 (jag var där när hon var bara 4 timmar gammal). Så nu hoppas jag på att få köpa/ta henne på foder nästa höst…

RIP Wind of Fields, högt älskad och djupt saknad!

Det är djurägandets baksida, att även deras liv har en ände - antingen av ålder eller av sjukdom/skada.

Jag har haft många hästar genom åren och har självklart förlorat flera av dem. Vissa tillfällen tuffare än andra. Jag har hittat älskad ponny död i hagen, med 6-veckors föl vid sidan. Jag har haft en ponny på livräddande intensivvård (tarmfloran utslagen som en reaktion på medicinering efter en operation) och tvingats stå bredvid och se henne ta sitt sista andetag, med doppslangen fortfarande kopplad och igång. Jag har haft en ponny som trots intensivvård somnade in med ett 4 dygn gammalt föl vid sidan. Jag har tvingats avliva ponnyer och stora hästar pga skador och/eller sjukdomar.

När jag förlorade fyra älskade hästar på mindre än 2 år (olika orsaker), då var det nära att jag gav upp helt. Men av någon anledning gör man oftast inte det… Anledning är förmodligen allt det positiva som djurägandet ändå ger.

#1 Jag glömmer heller aldrig när jag fick reda på vad som hänt och det  var bara ren TUR att det var en man som körde förbi och såg henne. Min syster skulle köra till jobbet och såg mannen backa tillbaka med sin bil men reagerade inte eftersom hästen stog upp.

Vad roligt att hon hann att få en avkomma efter sig, den måsste betyda jätte mycket! Vi tänkte betäckt Cream våren 07 med en PRE-hingst och det är verkligen tur att vi inte gjorde det.. fyy

Jag förlorade Lady Henrietta, min första sköthäst och själsfrände, under ett sommalov. Sa hejdå innan sommarlovet, bestämde med ägaren att jag skulle hälsa på under sommaren. När jag sen ringde en månad senare berättade ägaren att Hettan avlivats pga kolik, plus hennes ständigt krångliga bakben (gammal galoppör).

Hon var mitt allt verkligen, kändes som om världen gått under. Det är fortfarande jobbigt nu flera år senare. Jag har aldrig kommit så nära en häst igen under alla åren, hon kändes som min andra halva.

Se förlorade jag Oskar för inte så längesen, första hästen jag nånsin red, första och största ridskolefavoriten.. Antar att alla hästmänniskor står inför denågon gång, att förlora sin älskling…

jag förlorade min Perle för fem år sedan.
han var en stor klump som jag hjälpte en kompis till mamma och numera en kompis till mig med.
han var en fin lite missförstådd häst som inte fick äta för dom andra hästarna han växte upp hos, så när han flyttade hem till lena vågade han knappt äta.
det ändrades visserligen fort ;)

han fick somna in med sin flickvän han fick på äldre dagar efter flera års krångel med hovbölder och trasiga ben.

honom saknar jag mycket, men det har blivit lättare med åren, numera kan jag se tillbaka på honom som den busen och fina vän han var utan att börja stortjuta, men jag minns dom sista dagarna med honom som om det var igår..

kass bild, men perle är till höger och flickvännen dioné till vänster.

min gamle kamrat Rocky fick somna in i somras 26 år gammal, han var en av dom fyra busarna jag hade hand om i vintras/våras.
och han tappade rejält i hull under vintern och fick tillslut somna in.
han var en fin klok gammelsmurf, och hade levt ett långt och lyckligt liv.

sen förlorade jag min älskade hund i onsdags.
det gör rysligt ont och var det värsta jag har varit med om i mitt liv.

Den 14 april 2004 dog Mandy. Hon var min sköthäst och fick avlivas akut pga en olycka i hagen.

Har aldrig träffat någon häst som henne, hon var helt enkelt otrolig, mitt allt. Efter henne fanns bara ett stort hål kvar,

Hålet har fortfarande inte fyllts igen, det kommer det aldrig att göra. Men min nuvarande häst Foxen har hjälpt mig otroligt mycket att acceptera att hon är borta och leva vidare.

Vila i frid Mandy

min älskade Plutten som jag haft sen han va 6mån, blev jag tvungen att ta beslutet att avliva för 1,5år sedan..(han blev 7år)

det var det absolut värsta jag gjort i hela mitt liv o jag saknar han varje varje dag, o gråter minst nån gång i veckan..

har försökt att ha häst efter han men det funkar inte… han är o kommer alltid att vara nummer 1

kanske nån dag hittar jag en häst jag känner att jag vill köpa igen, men just nu känns det väldigt avlägset..även om jag vissa dagar känner att det vore kul m en ny pärla..

Plutten va min 5e egna häst…o inte ens dom andra 4 ihop slår han..

Någon häst har jag inte förlorat än, men min katt som jag fick av min farmor vart överkörd förra året, och nu för nån månad sen avlivades min kanin och våran andra katt vart också överkörd, liksom 3 djur på 14 månader, fifan de värsta ja vart med om

Ursäkta dålig redigering och ihopklippning men man blir bara skakis och vill bara gråta när man tänker och ser bilder på dom :(

Har som #8 inte förlorat någon häst än men var där emot tvungen att avliva min valp som bara blev 6 månader

En gammal ridskolehäst.. Oscar. Väldigt ful häst, och ilsken. Men jag tror att han  hade ont. Vi blev rätt bra kompisar och hade många roliga stunder med honom. Blev väldigt ledsen när han fick avlivas.

Har tyvärr ingen bild på honom på datorn, och orkar inte scanna in. Men han var väldigt fin (inombords). Min första kärlek.

Har tyvärr varit tvungen att avliva en del hästar, den som tagit mig mest är nog Blixten som är född och har alltid gått i samma sommarhage, nu har han även sin sista viloplats i den hagen.

Har aldrig förlorat någon häst, och det är jag så lycklig över så det går inte att beskriva. tillochmed Lukas, min gammla shettis, lever fortfarande och mår bra nu hos sin gammla ägare, (som sällskap till hns fullblod) och han är idag 33 år gammal :')

men det gjorde otroligt ont när min hund dog… fick henne när jag var 2 år gammal, och hon levde ända till förra sommaren, :') en liten mops, så 12 år var alltså riktigt mkt för henne. men i slutet mådde hon inte alls bra. först förlorade hon hörseln, men när vi pratade med veterinären sa han att så länge hon mådde bra annars och åt riktigt gjorde det inte nånting. men när hon sedan blev blind på ena ögat bestämde vi oss för att låta henne somna in, men vi skulle vänta till på måndagen (detta var på en fredag) för att hela familjen, som levt med lilla Judith så länge skulle få säga farväl. Men på söndag kväll börjar hon krampa helt hysteriskt, vi fick ju såklart panik och ringde veterinären direkt, men vart vi än ringde var det stängt.. närmsta som var öppet låg ca 1 timmes bilfärd härifrån. så älskade lilla Judith dog tyvärr hemma. och det värsta av allt var att vi visste att hon hade ont hela kvällen.

RIP Judith,

Jag förlorade mitt fjordsto i fång hösten 07 i 5 veckor försökte ja med medicin o allt veterinären sa sen insåg ja själv att hon mår bäst av att få sluta sitt liv nu…jag var själv med när vi avlivade henne o det var de värsta ja någonsin vart med om :'( ja gråter än idag bara ja ser ett kort på henne o minnena kommer :(

Jag förlorade mostorn till mina två hästar i ung ålder då det var min mamma som hade hästarna. men jag älskade henne över allt annat men fick inte reda på att hon hade blivit avlivad förrän två år efter att hon dog då hon var i småland hos en kompis till morfar. I två år frågade jag om jag fick åka och hälsa på och morfar lovade mig men han ljög..

Sen för två år sedan miste jag fölet som vi precis hade köpt av en tarmsjukdom som hade varit dold och kunde inte upptäckas. Allt hände under en dag och det tog hårt för alla i familjen älskade henne och än idag råkar man säga hennes namn till de andra fölen.

Njae.. Jag har aldrig älskat någon häst, men har varit med om ett antal hästar som har avlivats på grund av olika skäl, och dessa har betytt extra mycket för mig.

1. Draumur var en gammal valack som var allmänt sur och tjurig. Jag hade aldrig tyckt om honom, utan han var den där sega, tråkiga hästen som inte gjorde mer än nödvändigt. Han hade varit halt ett tag och skulle nu sättas igång och vem var det som fick ansvaret för det? Jo, jag. Var väl inte så där överdrivet förtjust, men hämtade honom i hagen och fixade i ordning honom för att ha honom på ridlektionen.

Alla andra fick öva på tölt, trav och annat, medan jag fick hålla mig på innerspåret i enbart skritt under en timme. I början var han ju lika seg och tråkig som alltid, men jag började arbeta med honom i skritten och mitt i allting så hör jag ridläraren säga "Vad gör du med honom? Så där snyggt har han aldrig gått! Jag har aldrig sett honom i en sådan fin form!" och folk som stod och tittade på höll med. Riktigt häftig känskla! :)

Veckan efter skulle jag fortsätta med honom och såg verkligen fram emot det! När jag väl kom dit så fick jag veta att han hade halkat och gjort illa sig mer så de avlivade honom.. :/ Han blev väl 25 år tror jag så han fick ett långt liv! :)

2. Máni var en annan valack, troligen den som har betytt mest av alla. En elak valack som ingen annan ryttare tyckte om. Han var riktigt otrevlig mot andra hästar och en riktig enstöring. Ute i skogen kunde han vara trevlig beroende på vilken dag det var, men inne på banan var han hemsk! Sur och tvär och kickade efter andra hästar.

Det var i alla fall tävlingsdags och jag anmälde mig och Máni till en tävling i fyrgång trots att jag visste att det inte skulle gå så bra. Men när tävlingsdagen väl kom så var jag vid stallet i god tid och sadlade gammelmannen och gav mig iväg, ut på en stubbåker en bit ifrån stallet. Det var bara vi två där och jag började samla in honom och öva trav och tölt. Så fint som han gick där hade jag aldrig varit med om förut! Han verkligen flöt fram i alla gångarter och var riktigt positiv och framåt, det brukade han aldrig vara!

Tävlingen kunde ha gått bättre, men det var mest på skoj som jag ställde upp.. ;)

3. Glanni var anledningen till att jag började rida igen. Jag hade ridit när jag var yngre men sedan slutat med det på grund av olika anledningar. En dag fick jag följa med en kompis till hennes ridskola och så visade det sig att de skulle rida på banan i regnet. Jag stod inne i det lilla stallet och tittade ut genom fönstret. Trodde att jag var ensam men mitt i allting så sticker det upp ett litet hästhuvud i en av boxarna. En liten rödskäck på 130 cm i mankhöjd. Helt fuxfärgad över hela kroppen, men fyra vita ben och en lykta. Öronen hängde ned som på en hund och han var söt som socker med sina blå ögon!

Jag stod och gosade med honom resten av timmen som min kompis red och upptäckte hur mycket jag hade saknat hästarna.. Året därpå var jag där igen som elev och fick rida Glanni många gånger innan han till slut avlivades på grund av ålderdom, blodpropp och benproblem.

Bifogar en bild på Máni. :)

Har också varit med om att hästar jag älskat behövts avlivas av olika anledningar, ngr som jag själv måstat ta beslut om o DET är jobbigt!

Den som tagit mig allra hårdast var en shettiskille jag ägde sista åren av hans liv..Krabat som blev hela 37 år.

Jag träffade honom första gången när jag var 1 år och sen blev jag skötare t honom mga år senare och därefter när hästens uppfödare inte orkade längre så fick jag honom. 

Jag grät floder när han avlivades…usch blir tårögd än när jag tänker på honom.

min första häst och stora kärlek som lärde mig det mesta man behöver kunna. jag var tvungen att avliva henne för 2 år sen efter att hon fått obotlig spatt. hon led oerhört på slutet så hon fick somna in ganska snabbt efter att hon fått diagnosen. 
det var oerhört jobbigt att ta beslutet men jag var ju tvungen att låta henne gå när hon bara hade ont. hon tappade all livsglöd.

R.I.P ida <3

helt klart när vi fick avliva oskar, största kärleken i mitt liv när det gäller hästar. min favorithäst på ridskolan, fick möjlighet att köpa honom när han var gammal, han fanns hos mig ett år och det var guld värt!

saknar honom något otroligt ibland, blir lite ledsen nu när jag skriver om det här. men det är ju så, man tar det på sig när man skaffar djur.

2005 fick vi avliva våran ettåriga fjordkorsning han avlivades den onsdagen den 8 agusti . tisdag hittade min moster Elvis som han hette liggandes i hagen i en stor lerpöl i ösregnet , medans dem andra hästarna stog under träden . när hon kommer fram till honom ser hon eltråden virad runt bakbenet . min kusin  som var med ryckte bort tråden och stängde av strömmern som var på . vi försökte få upp elvis på benen men det var lönlöst vi ringde vetr, som kom och kolla på honom ,och fortfarnde fick vi inte upp honom på benen ,så vi fick ringa brandkåren så att dem kunde komma och hissa upp honom.  vi fick upp honom i stallet sent på eftermiddagen . vetr kunde inte hitta orsaken till att han inte ville stå upp , så vi skulle ringa en annan vetr , men den vetr kunde inte komma förrän imorgon. Så hela natten fick vi vara uppe oss honom och vända på honom , för att inte magen skulle stanna på han . aldrig i hela mitt liv har jag gråtit så mycket som jag gjorde då hela natten låg jag oss honom och grät i hans man .på onsdag förmiddag kom vetr ut igen , han konstraterade att  han hade ingen känsel på 3 ben , hans nerver va allvarligt skadade . det gick inte att rädda honom , vi fick en halvtimma till att säga hejdå , aldrig har jag gråtit så mycket som jag gjorde då .

senare när vi undersökte såg vi en massa älgspår där vart tråden gått av så , antagligen har de vart älgar som rivit ner tråden .

ja ett par stycken. Det är verkligen tråkigt!