Min lillkille kan ligga ner, och buga… Han är hingst så stegringen väntar vi med, tills jag är helt säker (och han) på att det är jag som har komandot ;o)

Trevligt! :D

Jag kommer nog i första hand lära in levade och pesade innan en vanlig stegring så smånginom. Just nu är vi fortfararande fast på buga ^^ det går bra med godis och utan så skiter han högakteligen i vad jag ber om. Men många steg små…

wow hur började du för att lära honom ?

Bara framgångar för din del, såg att du även fått rosett på honom på stallet.se !

Hm.. vill inte spräcka bubblan men tycke inte att det såg så trevligt ut.. mest pga munnen och kanske vinkeln..

Är inte emot att lära hästen stegra som så, men vill mer ha en samlad, kontrollerad stegring där det inte krävs särkilt mycket tygelkontakt .P

(längtar tills jag och min häst kommit så långt att vi kan ge oss på stegring på ett säkert sätt.. han är så himla vacker när han rweser sig för han gör det verkligen kontrollerat och balanserat. Han har gjort det två gånger och studsar inte runt en massa före eller efter, har så klart blivit korrigerad när han gjort det eftersom det inte var på kommando, men nån gång ska vi komma så långt att jg kan tillåta och be om en vacker stegring :P)

hon skrev ju:

Jag själv måste dock bli bättre på eftergiften.. Jag är inte riktigt med på noterna alltid :-)

#5 kan hlla med dig om att munnen på hästen tyder på en väldigt kraftig förhållning.

Men tycker att det verkar på ägaren som att hon är medveten om dessa brister och jobbar på det.

På bilden ser det ut som att hästen har god balans och bra vikt på bakbenen iaf.

Jobba på och glöm inte att släppa lite på tygeln :o)

Jag kan ju ha fel, det är en väldigt svårbedömd vinkel.

Ja, som jag nämnde. Jag är ännu dålig på eftergiften eftersom varken jag eller hästen är vana vid detta. Det här var endast andra gången vi stod på bakbenen. Här kommer en till bild då jag hunnit lätta på tyglarna.

På den här bilden tycker jag han ser ut att trivas, öronen pekar tillochmed framåt. Han känner sig så tuff ibland :-)

Oftast småstudsar han bara, men han får fortfarande beröm (dock INGET godis för detta). Men ibland får han till det och har god balans och står på bakbenen i flera sekunder.

Och en till :)

På denna bilden tycker jag personligen han ser lite ut som en rodeohäst.

Måste även tillägga att det är som du säger, man vill ha en mer samlad och kontrollerad stegring. Men hur lätt tror du att det är om man aldrig gjort något liknande förut? Någonstans måste man ju börja, right?

Man kan inte förvänta sig att stegringarna ska vara perfekta den första tiden, övning ger färdighet. Det är nog inte en skäl som kan få en häst att stegra välbalanserat första gången med ryttare på ryggen.

Vad kul att det går framåt i träningen. :)

#11 Jag tror att #5 menade att hon vill ha väldigt noga planerade och kontrollerade samlingar/stegringar för att det inte ska bli alltför farligt.

#12 Ja, visst förstår jag det. Men det är ju inte som att jag inte alls planerat detta noga innan jag tog beslutet att göra'tt. Det tog lång tid's tänkande och massa samlande för att han skull orka lätta på framdelen. Dom första gångerna var det inte ens riktiga stegringar, utan snarare småskutt. Så inte gav jag All-in jag heller.

#13 Nej, det förstår jag, det var inte så jag menade. :)

#13 Tyvär har ju många för sig att det skall vara perfektion i ett nafs. Men vad jag lärt mig i arbete med våra vänner hästarna så kommer man längst med att skynda långsamt och finslipa efter hand.

Jag är full av beundran.

Man tränar väl stegringar från marken först, så de blir stadiga och hästen käns säker först innan man sätter sig på hästen o gör det.
De är väl mest en säkerhetsgrej så hästen i lugn i det man gör och är säker och stadig. De krävs nog mycket balans från hästens sida..

#16

Det finns ingen egentlig grund för detta. Givetvis är det lättare för hästen att balansera utan ryttare. Men i det här fallet gav Órion hellre efter att stegra sig med mig på ryggen, jag vet inte vad det kan bero på men utan ryttare småskuttar han bara.

Vad jag misstänker är att han är osäker på om han verkligen får göra det, när jag ber honom från marken. Men eftersom han känner tydliga signaler när jag sitter på, är han mer säker på vad han får och inte får göra.

Så det beror nog helt och hållet på, eftersom vi alla är olika individer!

Ni får gärna motargumentera, men jag står fast vid min åsikt och jag vet själv vad som är bäst för min älskling. Jag skulle aldrig någonsin göra något som skulle vara dåligt för honom! Jag älskar denna kuse, då vi bundit värdefulla band till varandra. Vi är själsfränder. Jag tror ärligt inte det är alla hästägare som har det vi har.. Min gubbe är 20 år och vi har haft varandra i över halva mitt liv. Han är inte bara en häst för mig, han är min vän. Min bästa vän. Hos honom känner jag mig trygg, han lyssnar på allt. Han känner sig trygg hos mig, det vet jag.

Nu vet jag inte varför jag fortsatte såhär, det bara blev så.

Hursomhelst, vad jag vill säga är att vi alla hästägare eller överhuvudtaget djurägare borde behandla våra djur som en familjemedlem, en vän. Det vet jag många gör, och det är ovärdeligt. Tänk dig själv vara i djurets sits, hur hade du då velat bli behandlad? Det är svårt för djur att alltid kunna tala om vad de vill, därför borde vi bara extra uppmärksamma och omsorgsfulla. Vi har ansvaret för våra djur, vi ansvarar alltså också för att dom ska ha det bra. Ett starkt band till djuret, en vänskap, är nyckeln till framgång. Jag lovar!

Ska även tillägga att jag och Órion fått en egen signaturmelodi av tävlingsarrangörer och Islandshäst-vänner runtom oss, se länken. Otroligt kaxigt, men den är mer som pepp. Varje tävling vi fått denna på till exempel tävling har vi otroligt nog alltid slutat 1a hur mörkt det än såg ut till början. Det är sjukt, men jag tror på karma och under.. Och jag nästan vet att min gosse blir pepp av låten :-)

Ni får tycka vad ni vill om vad jag skrivit, men det är så det ligger till!

vad roligt:) hoppas det fortsätter att gå bra för er

Jaa, jag har haft min lilla skithäst sen jag var 2 år :P
Så jag vet hur de är att inte bara ha ett band till en häst utan även en stålkedja (som dock även har sin svaga länk :'/  )
men men..

Att man bildar såpass starta band till sin häst innebär massvis med svårigheter med, ja. Ett bra exempel på det är ju om man tvingas sälja hästen.. Vilket vi egentligen skulle gjort våren -07.. Vi hade till och med köpare. Men både jag och mamma grät över detta hela natten innan köpet skulle äga rum. Vi pratade om det, och kom fram till att det går inte. Det är omöjligt att sälja bort sin själsfrände. Min andra hälft! Vi var tvungna att avbryta försäljningen, många dagar därpå känder jag mig så himla skyldig. Så ni kan ju gissa vem som fick mycket godbitar de dagarna..

#20 Känner så väl igen det.

Då min häst var 5 år ändrades mitt liv. Jag skilde mig och jag var även arbetslös.

I ett svagt ögonblick tänkte jag att det nog var det bästa för hästen att sälja honom och hade en mycket bra köpare som jag desutom kände.

Men den natten efter att det var bestämt sov jag inte en blund. Och på morgonen bestämde jag mig för att DET SKALL BARA GÅ! och han är 20 år nu samt fortfarande min.

Det har inte alla gånger varit lätt, men vill man så går allt och jag har aldrig ångrat att jag tog beslutet att behålla honom.

#20 har också ett exempel på starka band.

Lämnade bort mitt sto på foder pga precis slutat skolan och börjat jobba osv.

Slutade med att jag blev helt deprimerad  och när jag fick veta i samma veva att min häst hade slutat äta och dricka och inte gick att rida för hon vägrade lämna stallplanen, då åkte jag raka vägen och hämtade henne igen och hon åt och drack det första hon gjorde när hon kom hem :o)

hade krivit kontrakt på 6 månader hon var borta mindre än en.

Det är så otroligt att få höra dessa berättelser. Det är ju fantastiskt hur nära man kan komma ett djur. Vi har deras liv i våra händer, de har egentligen inte några alternativ, så det är ju vår skyldighet att få våra små prinsar och prinsessor må och leva väl!

Fler som har någon sån berättelse att dela med sig utav? Det behöver inte vara att just lämna ifrån sig sin häst. Det kan vara vadsomhelst.. Intressant att läsa sedan kan det ju även vara skönt att berätta lite och få andras kommentarer, vad de tycker och tänker.

vet inte om det är nån särkillt bra historia, men min spirit. När han kom i en båt från danmark (4 år gammal) skiljdes han från sin bror. efter det blev han totalt omöjlig. han har skickats runt på välldigt många ställen i sverige och folk har försökt vinna hans förtroende. När han till slut kom till en ridskola i närheten av mej var jag och kollade på honom, dock fick man inte gå in o boxen eller klappa honom, han var ju sååååå farlig enligt ridlärarna. men när dom gav upp även på ridskolan skickades han till en bekant till min syster, (då ca 7 år)  och skulle stå där tills han blev avlivad.. :/ jag var där och red ett D-ponny sto, men man blev ju lite kär i den luddbollen, och vet ni vad, det som så många vuxna och erfarna människor jobbat med så länge och ändå inte klarat av, tog mej (gick då vårterminen i tvåan) bara i  ca en timma, sen kunde jag skritta honom helt utan problem :) under den timman tuggade jag grus fleeeeeeera gånger, men det var ett stort steg i rätt riktning ! och hur är det med honom idag , efter att ha varit i mina händer i ca 6 år? jo, ponnyn är fortfarande en liten vilding och OTROLIGT tuff och personlig, men han går som en klocka på tävlingsbanan och bär lilla gry (systerdotter på 3 år) så snällt på ryggen. härligt med förbättring va ?

#22 #24 Man får nästan en liten tår i ögonvrån. Så fina berättelser.