Oj Amanda förstår att det är jätte jobbigt!

Jag vet inte hur jag ska kunna få dig att må bättre eller hjälpa dig men en stor styrke och tröstkram!

Det enda man kan göra är att sörja det man behöver sörja, men samtidigt göra andra saker som får en att glömma, om det bara är för en stund. Men man måste låta sorgen komma och gå. Det blir lättare då.

jag saknar min arab som jag tog bort för ca 4år sen.

Jag brukar bli ledsen fortfarande, men försöker minnas de glada stunderna och blir då glad över att jag fått haft henne!

säger om MN-foto. du måste låta det ta tid, och du ska sörja.
det kommer bli bättre och det kan jag lova dig.
när perle togs bort trodde jag jorden skulle gå under, och jag kunde inte heller tänka på honom utan att börja störtlipa under en otroligt lång tid, men det blir lättare, jag kan nog fortfarande börja gråta, men idag är jag tacksam för tiden jag fick med honom, sen har jag ett kort på honom i min hall så jag ser honom varje dag.

men jag lovar dig att det kommer kännas bättre, tids nog, men du måste låta det ta tid. men sen kommer även du kunna se tillbaka och glädjas åt tiden med värme i hjärtat.

hej

ja det är tufft när man mister sin livs kamrat..sitter själv i sorgeträsket..fick avliva min 24 åriga pålla förra måndagen ….vi hade varit ett par i 14 år så det känns i hjärtat!!

det enda är nog att låta sorgen ta sin tid..och försöka se framåt, hur jobbigt det än är…

det sägs att tiden läker sår..

men minnena består..tillbaka till igår…

men vi får glädjas åt den tid vi hade tilsammans med våra hästar iaf….*R.I.P min lilla Lisa.* miss you..

Jag har avlivat två hästar i sommar, inom 5 veckor från varandra. Det går liksom inte att gräva ner sig även om man skulle vilja, för livet går vidare. Döden är oåterkallelig, de som har dött kommer inte tillbaka, så är det bara. Tänk på de glada stunderna, minns de kärleksfulla känslorna.

säger samma: sorgen måste få ta sin tid och sen om det tar ngr dagar eller mga år så låt det göra det…

…sen kanske sorgen blir till saknad och till slut ett vacket minne över ngn man känt och tyckt om..

Har både människor o hästar som dött som jag saknar trots de dött för över 20 år sedan..:-(

Fick veta idag att år 2012 byggs ett hus på Mandys viloplats :'( Men kämpar på, utan Foxen skulle jag definitivt inte orka!

Jag har vart med o avlivat en häst som ett minne o till ägaren gjorde jag ett fin tavla med kort på hästen som minne. Det var sorligt att behöva ta bort en vän men men får minnas allt det bra men fick o vara tacksam för det, men det behöver inte betyda att man inte saknar för det gör man hela tiden. Hur du går vidare ja du det kan ta sin tid. Jag tycker du ska göra en minnessak kanske en plats i stallet (eller hemma) om du kan där du har hennes grimma o lite kort på henne., gör en vacker minnesvägg.

jag brukar tänka såhär..

För att BLI glad, måste man vara ledsen…

Jag har en minnesplats från min häst. Det är hennes älsklingsplats under ett träd i hagen.(hennes blod är begravt där)

Jag gick ofta dit förut och bara tänkte på min fina häst.

har avlivat 2 av mina älsklingar, Melina och Lillan. Båda två åkte jag ut med till deras älskade betesplats, där fick dom somna in.

Lina dog pga fång, och hon fick dö med nosen i havrehinken :o) Hon har nog aldrig ätit så mkt mat som hon fick göra de sista timmarna :o)

En av våra ponnyer avlivades för 10 år sedan och det är jag fortfarande ledsen över, även våra andra hästar som avlivats runt år 2002..
Man kommer nog aldrig över det och jag kommer aldrig att gå vidare helt tror jag, men det blir väl bättre med tiden, men jag tror inte att det finns något sätt som är enklare än att sörja.

det är klart man alltid tänker på de hästar man fastnat speciellt för. hade man inte gjort det så hade det varit konstigt.