Idag är det 9 år sedan Japp blev min, min, min :D Men allt började för 12 år sedan, när jag var 7 år och red på ridskolan, och Japp var den första hästen jag trillade av, och jag sa "Jag ska aldrig mer rida den dumma hästen" ;)

Och jag gillade inte honom, nej ;) Ett år senare, ville jag hyra häst över julen, och det var bara Japp som fanns kvar, men nej, det ville jag inte..
Men i Julklapp fick jag honom över julen och blev illa tvugnen..

Men efter den julen, trotts att jag var mini och Japp var mega, sur och busig, och jag ramlade av hela tiden, så tyckte jag om honom :P

Efter det så har det rullat på, han var populär, så det var bara att ligga i som en skållad råtta för att få bli skötare och leda han på lördagarna och hyra han när det gick..
Men det gick inget vidare för mig inte, eftersom dem andra som tyckte om honom inte var 8 år, utan 15, som man brukar vara när man rider D-ponny.. Så dem gick alltid före..

2 år senare 1999, var det tal om att pensionera honom, han hade trotts allt gått på ridskola i 8 år.. Och jag gick hem och bölade, mamma ville köpa, men inte pappa.. "Det kostar bara pengar, tar tid och vi kommer aldrig ha tid att resa utomlands igen"

Det blev budgivning på Japp, det var många som ville köpa honom.. Pappa var och jobbade i Stockholm den veckan, när ridskolechefen sa att vi vunnit budgivningen, och mamma ringde pappa och sa "Nu har vi köpt Japp, bara så du vet" ;)

Och för 9 år sedan skrev mamma på papperna, och han var min, ingen annan fick gå in till honom, ingen annan fick ryckta honom, ingen annan fick rida honom om inte jag sa att det var okej.. Behöver jag ens säga att jag var lycklig och är än idag?

Även om det inte gick något vidare efter att vi köpt honom, han blev sjuukt glad och busig, när han slapp ridskolan och jag flög av till höger och vänster.. Och det är han som skärmt skiten ur mig så jag inte vågar hoppa ;) Men efter 8 år på ridskola, klart han hade sina knep ;) Varje torsdag på hopplektionen, ramlade jag av, jag var så jäääävla rädd och vågade inte säga till ;) Haha.. Men efter några år när jag vuxit i honom, så klarade jag av honom, och det var väl bra det..

Men trotts det, så är han bäst och kommer alltid vara den bästa ponnyn, även om han inte var en  så bra läromästare som vi trodde han skulle vara ;)

9 underbara år, och jag hoppas vi får 9 till, minst.. Han är mitt allt, ingen häst i världen kan ersätta hans plats.. Jag har vuxit upp med honom, och han är inte bara en häst för mig, jag älskar honom minst lika mycket som mina föräldrar, och även pappa som annars är totalt ointresserad av hästar, tycker om honom :P