vilken häftig känsla det måste ha varit!

ridminne? hmm det vettekatten om jag har faktiskt.

men bästa hästminne är den sekund jag återsåg oskar, min stora hästkärlek igen efter 10 år.

Bästa ridminnet är nog en såå perfekt galopp precis efter att Foxen hade blivit frisk från hälta för två år sedan. Den var så rund och mjuk och samlad så jag grät glädjetårar efteråt :')

#1 #2 Får också en liten tår i ögonvrån. Vilka lyckokänslor det måste varit.

Kan berätta mitt bästa hästminne med;

Det var bara för några veckor sedan. Jag hade inte varit ute i stallet på några dagar och när jag är precis utanför deras hage (jag går genom den för att komma till själva gården) så lyfter Foxen på huvudet och tittar bort mot mig. Så ropar jag "Fooxeen" när jag kravlar mig igenom staket.

Då kommer hon i full galopp med spetsade öron mot mig samtidigt som hon gnäggar. Efter en tvärnit lägger hon huvudet på min axel och blåser luft i örat (hon kan stå så i en halv evighet när hon är på gos humör).

Sen följer hon mig tvärs genom hela hagen och står kvar vid grinden tills jag kommer tillbaka med grimma och grimskaft :)

#4 Vad hon hade saknat dig.

Ett annat ridminne jag har kallar jag Räven raskar över vägen. fniss.

Jo det var några höstar sen då vi ofta var motade från skogen av detta konstiga släkte som kallar sig jägare.

Men en förmiddag tänkte jag att nu har dom väl jagat färdigt för morgonen iallafall. Men icke då! Mycket irriterad började jag argumentera med jägaren en kvinnlig föresten om varför dom tvunget skulle hålla på hela dagen. Djuren rör sig väl mest mornar o kvällar. Dom vilar väl mitt på dagen tyckte väl jag.

Just då kommer det upp en mycket vacker stor räv på vägen, den stannar upp och studerar oss. Jägaren står med ryggen mot den och pratar med mig så hon har inte sett den.

Då börjar väl min mun guppa likt en guldfisk och jag får upp handen o pekar. Snabbt vänder hon sig om och jag ser hur det rycker i hennes axel efter att få upp geväret och få skjuta räven.

Men turligt nog sansade hon sig o räven var räddad för denna gång.

Men jag glömmer aldrig hennes ursinniga uttryck i ansiktet då hon åter vände sig mot mig och inte blev det bättre av mitt skadeglada leende som mötte henne. Hon önskade nog att hon kunde skjutit både mig o hästen. Ha Ha.

#5 haha det var ju bra hon tänkte efter lite! =)

#3 verkligen! här är tråden om det..

Ett fint rid minne jag har var för läge sedan, jag red min ponny Sir. Det var vinter och jag valde ridväg genom att följa ett djur spår. Jag trodde det var en hund eller något. Så helt plötsligt stannar hästen och spåren är slut. Jag tittar upp i granen och där sitter en lokatt inte längre bort än att jag skulle ha kunnat klia den på magen, bara sååååååååååååååå vacker och maffig. Jag ryggar ett par steg och tar en liten om väg runt träden för att inte störa "missen" och sen rider jag hem full av Svenskt naturliv

#8 Det är få förunnat att få ha sett lokatt då dom ju är ett av dom skyggaste djuren vi har i vår natur. Grattis.

Men det är ju också en av tjusningen med ridningen att man kommer inpå viltet då dom ju inte skyr hästarna. Men sen så fort dom fått syn el vittring på den där "hemska" varelsen på hästryggen då gäller det att fly.

# 7 Underbar historia. Läste igenom hela tråden och kan bara hålla med dom andra att du gjorde rätt som köpte honom. Ni var ämnade för varandra.

Har haft många fina ridminnen men på senare tid (läs förra veckan) så gick det ovanligt bra.

Första gången var jag och kompisen ute och skrittade hästarna hemåt på en lång asfaltsväg, solen skiner, vi är glada, hästarna är glada och så har vi hittat lite äpplen. Kanonmysigt!

Andra gången var när vi för första gången skulle rida ut med båda hästarna barbacka, hade tänkt att bara skritta då min dam gärna vill vända hemåt och är lite hispig (blåste en hel del då också) men Sillen gick bara rakt fram och lyssnade kanonfint på mig. Blev en hel del trav/tölt/galopp med och hon var så himla härlig! Bästa uteritten med henne någonsin. Disa fick en fantastisk trav med på slutet :D