Dagen började perfekt, sol ute, pappa kom hem med ett nytt objektiv till kameran… jag kände INGET kunde förstöra den här dagen. Jag hade fel.
När någon som betyder allt för en, skadas, då börjar man tänka om verkligen uppskatta den hälsa man har, och dem i närheten också.
Min foderhäst, Tinka blev skadad igår. Hur det har hänt är omöjligt att säga… Hon hittades denna morgon med ett djuptsår, det blev direkt till sjukhusklinicen där dem skötte om såret och sydde ihop det. Hon ska byta bandage varje dag nu, i cirka en månad. För tillfället är hon på ridläger, ägaren Björn skulle hyra ut henne till mig i 11 månader från 15 Augusti. Men det lär dröja minst 2 veckor innan såret har läkt, och efter det ska dem antagligen låta henne ta det lite lugnt, hon ska på en rönkning och se så att hennes senor ser bra ut.

Vad som bekymmrar mig är inte att jag inte kommer få rida på en månad, det är det att jag inte vet smärtan hon går igenom. Jag kommer inte kunna vara där, ta hand om henne, sitta i hennes box och bara prata med henne, känna att hon finns där för mig, och jag finns där för henne. Stallet där hon står ligger alldeles för långt bort…
Gud jag önskar jag kunde byta nu med henne, att jag kunde få den där smärtan.
Nu förstår jag varför mamma blir så orolig så fort jag inte ringer till henne, eller hur lätt hon gråter när något händer mig. Tinka är som mitt eget barn, jag bara gråter och gråter och gråter. Tårarna är slut nu…

Jag behövde bara skriva av mig, hoppas att ni förstår…

MVH Aida