Det blev en krönikeliknande text, publicerad på en blogg, men tänkte att jag kunde lägga ut den här också :)

Hästeriets baksida och varför islandhästar bör stanna på Island

Om man redan när man sitter upp vet att det är en dålig dag att rida. Om man vet att ens häst är väldigt hingstig när man går förbi hagar med hästar. Och om man dessutom vet att innan fälten är slagna så har man väldigt lite plats för att ta "diskussionen" med hästen angående hur han ska bete sig när man rider förbi en hage med hästar.

_…då bör man inte rida!
_
Särskilt inte om man har en häst på 1,70 i manken och islänningarna i hagen ser ut som utomjordingar i sina eksemtäcken. För att inte tala om den islänningen vars "luva" lossnat och hängde och fladdrade vid sidan.

För att göra en lång historia kort: Vi red förbi en hage med hästar, han blåste upp sig, men jag hade läget under kontroll. Nästa hage innehöll islandshästar och jag trodde att han skulle hingsta sig mindre inför dem. Det gjorde han också. Men jag hade inte räknat med att han skulle vara livrädd för dem. För vägrade han gå fram, och den matchen är ju sällan nåt problem, bara man är bestämd. Men sen började isisarna röra på sig och då brann det väl till i skallen på honom. När vi studsat upp och ner på den smala vägen i några timslånga sekunder stod vi i det branta diket på snedden och höll på att falla åt sidan (han bryr sig inte ett skit om han går omkull när han ska fly). Jag såg hela det kommande förloppet framför mig; hästen skulle gå omkull ner i diket och jag skulle hamna under. Så i panik lyckades jag vända honom och lät honom hoppa, trots att det innebar att vi flydde från det läskiga. Sen vet jag inte riktigt vad som hände. Hästen sprang fort och plötsligt låg jag på marken. Reste mig på en gång och hade inte ont nånstans, förutom i själen. Han hade slängt av mig!  Efter allt jag gjort för honom!

Så fort jag fick tag i tygeln gjorde det ont överallt. Lillfingret kändes brutet, armbågen var uppskrapad och hela kroppen kändes mörbultad.

Jobbigast av allt var att jag visste att vi var tvungna att gå tillbaka och ta fighten förbi isisarna. Sagt och gjort, jag ledde förbi en häst på 2,50 i manken säkert tio gånger (efter många turer ner i diket igen) innan han lugnade ner sig så pass att jag kände att jag hade vunnit. Sen satt jag upp och red hem. Med tårar sprutande åt alla håll. Varför red jag förbi där när jag visste att det skulle hända? Varför, varför, varför?

Idag har jag ett kolsvart vänterlillfinger med tjocklek att jämföra med en falukorv, ett handflatsstort svart blåmärke på insidan av höger lår, ett tio cm långt blåmärke vid vänster ljumske, ett ordentligt blåmärke på höger höft, en högeraxel som klickar till varje gång jag sträcker armen ovanför huvudet och ett skrapsår på höger armbåge. Hur jag lyckades med alla dessa blåmärken på så olika ställen är för mig ett mysterium. Men ont gör det än!

Så… skaffa aldrig stor häst och låt islandshästarna stanna på Island! ;)