Dagen när Wilda föddes är nog den hästrelaterade dag jag alltid kommer minnas bäst. Kl 14.56 den 20 juli 2006 fick jag ett SMS med texten "Windy har fått föl. Det blev en liten tjej". Har fortfarane kvar SMS:et på mobilen. Kommer ihåg att jag bara hoppade upp och ner och sprang omkring och skrek! Tre timmar senare såg jag henne med egna ögon, svååååårt att hålla tårarna borta då. Tror jag stortjöt efter bara 10min, haha.

Jag minns tydligt när jag var och besökte min gamla ridskola i fjol. Egentligen var jag mest där för att träffa min gamla grupp och ridlärare, titta på lektionen och så, men såklart att man måste ta sig en titt i hagen och hälsa lite på alla hästar! :)

Där ute stod min gamla älskling, i solen och njöt av värmen. Han var en lite lustig häst det där, han valde verkligen vem han gillade och inte. De han gillade var ytterst få, men jag var en av dem. :) Han kom och ville gosa, mysa och pussas. :) Så mysigt att träffa honom igen!! :)

Det jag minns mest av allt var ändå hans reaktion när de andra hästarna i hagen ville hälsa på mig. Så fort någon annan kom i närheten jagade min sötispojke bort dem direkt! Ingen skulle komma och störa oss i vårat vår-mysande!! :) Det skulle bara vara han och jag.. <3

Nu är han tyvärr död sedan hösten -07.. Saknar honom mycket!! Var där ett tag efter att han hade dött.. Såg att mina bilder på honom fortfarande hängde på tavlan utanför sadelkammaren.. <3

Jag har ett starkt minne med en hjärnskakning som följd. hehe.

Var för 3-4 år sedan. Lucky gick i sjukhage. Jag skulle ta in honom. Elen måste ha gått ner i marken vid grinden, för precis när han var mitt i grinden, flyger han framåt. Dvs. rakt in i mig bakifrån, så jag far bakåt och slår huvet i en isfläck. Ja, som sagt, men en hjärnskakning som följd. Det jag minns så väl är Luckys min när jag ligger där på marken. Han sprang ju iväg en bit, men när han vände sig om och såg att jag låg där, kom han fram till mig och buffade så försiktigt försiktigt på min kind. Precis som "Är du okej morsan?". hehe.

Jag vet inte om det är så speciellt egentligen, men om man vet vad jag och Conny gått igenom så :P

När jag fick Conny hösten 2004 var han omöjlig att leda och rida utan pessoabett, han stack ut ur stallet och kickade mot mig när man longerade. Sommaren 2005 började jag så smått träna lite NH och det gick bättre och bättre, hästen som förut var omöjlig att fånga i sommarhagen tittade nu upp och kom gående mot mig när jag skulle hämta honom.

Men i alla fall, somsagt var han jättejobbig att rida, bockade och skenade nästan hela tiden. Så för ungefär ett år sedan hade jag tränat lite NH i padocken och lade grimman runt halsen på honom. Sedan bad jag honom att buga och hoppade upp (jag vet fortfarande inte varför, jag bara fick en känsla av att jag skulle testa). Några minuter senare, utan träns eller sadel, galopperade jag runt och tårarna rann på mig. Min jobbiga ponny hade äntligen börjat lita på mig och förstått att det var roligare att sammarbeta..!