Jag vet att när jag var yngre hade jag svårare för att tyda djuren och vad de sa.
Då blev det mer att man såg djuret som jobbig, problematisk osv.
På hästarna satte man på mer utrustning för att bryta beteendet istället för att hitta orsaken.

Igår fick jag ett tydligt nej från tinna.
Hade tagit in alla hästar och som vanligt borstar jag av alla. Tinna vände först bort huvudet. Jag frågade igen om hon ville bli borstad. Visade borstarna. Då vände hon runt helt. Då tackade jag för mig och lät henne vara.

Många i den situationen hade bundit upp henne. För bli borstad måste man.
Men där visade hon nej. Hon ville inte. Varför då gå in i hennes område?

När jag förstår signalerna så brukar jag försöka lyssna på dom. Dock går det inte alltid eftersom dom vuxna i stallet inte alltid lyssnar utan är mer "du måste vara mer bestämd". Och sen lyckas jag inte alltid förstå vad dom menar.

#2: det känner jag igen så väl. Vilket jag nu tycker är så fel.
Det måste få ta tid.
Denna stress inom häst måste försvinna

…………

En gång i tiden red jag en häst som lättade väldigt lätt fram. Vi hade några hemska stegringar. Då fick jag tipset att piska henne mellan öronen. Vidrigt.

Nu idag hade jag gett henne tid. Bettlöst, ingen sadel osv

Tyvärr är ju majoriteten av ridskolemiljön uppbyggd på att lära sig ignorera hästarnas Nej (och dessutom ofta tillrättavisa dem då de säger ifrån).
Under tiden på ridskola har jag försökt göra det bästa av situationen och lyssnat så mycket som möjligt på hästen (tex borstat på andra vis eller försökt hitta andra borstar som de kan gillat bättre om de inte varit förtjusta i borstning), alltid försökt vara tidig så man haft gott om tid på sig att ta det lugnt och pausa vid behov.
Försökt vara mer uppmuntrande och "cheerleader" snarare än att använda spö på de "sega" hästarna.
Men till slut tröttna jag så mycket på det hela så slutade helt på ridskolan.

Med medryttarhästarna är det lättare att anpassa sig efter humör och göra det vi känner för för dagen och försöker verkligen lyssna på nej och försöka komma överens om lösningar om det är något man kanske ändå måste göra (tex hjälper jag till att promenera en konvalescent häst och det är ju något han måste göra även om han kan tycka det är så tråkigt att åter gå på ridbanan så brukar försöka göra det lite roligare med lite olika vägar och att ta lite godispauser och efteråt få gå och snosa lite utanför banan och leta torrt gräs).
Är många gånger det blivit skogsluffs för det är vad hästarna velat just den dagen.

Men samtidigt känner man ju att man har alla dessa 20+ åren på ridskola bakom sig och tyvärr är det ju lätt att falla tillbaka i gamla inlärda vanor men jag gör mitt bästa att lyssna och analysera och hitta lösningar som är acceptabla för både mig och häst än att bara "köra över" och ta kommando och tvinga hästen att "hålla tyst".

I den mån det går försöker jag verkligen lyssna. Men sen finns det såklart tillfällen då man måste göra saker som hästen inte vill, tex gå på transport för ett vet-besök eller lägga om en skada. Då får man helt enkelt försöka göra det på ett annat sätt. Och framförallt ge det extra tid och inte göra det med våld, utan visa att det måste göras men att man kan göra det så "trevligt" som möjligt.

Tänker ofta att det är lite som med barn. Vissa saker måste göras även om de inte vill, och lyssnar man på dem och de slipper undan är man inte en bra förälder. Däremot får man göra det på ett annat sätt.

Är det saker som att hästen inte vill bli borstad, eller inte tar skänklar för att den är omotiverad och sådant så sänker jag press och krav. Jag menar, hur kul är det att sitta 45 minuter och bara typ bråka med hästen om framåtbjudningen? Det är inte kul för hästen och jag fåpr ärligt inte ut något av det heller. Då hoppar jag hellre av och gör några roliga NH-övningar eller rent av leker löst i ridhuset för att få igång hästens glädje.

Ja absolut