Jag har som tur är bara varit med om detta en gång. Vi hann tyvärr inte göra något speciellt, han fick kolik och allt gick väldigt snabbt ❤️.

#1: Så fruktansvärt, jag har förlorat några medryttarhästar i tarmvred. ❤️

Den här gången blir det inte lika akut då det är av andra orsaker så vi har åtminstone några dagar på oss att ta farväl.

Försöker göra allt så normalt som möjligt.
Det är så tungt när det blir nödvändigt.

Två dagar innan min första häst skulle tas bort så var jag så normal som möjligt, egentligen. Jag red ut med sällskap. Det regnade, men vi trotsade vädret och så klarnade det upp så fort vi kom iväg. Det var härligt! Fick också till en sista galopp ute.

Dagen innan var jag i stallet sent på kvällen. Jag hade bestämt mig för att inte vara med på själva avlivningen, så det var mina sista stunder med honom. Jag borstade om han extra noggrannt medan folk fortfarande var i stallet, och när den sista personen gått så satt jag kvar en stund i hans box (med rätt så många tårar). Han undrade mest vad jag gjorde där haha. Men mycket kramar, pussar och tårar.

På dagen han avlivades så var mamma ute och var med hela vägen till slutet. Hon var ute ett par timmar innan, gav honom massa god müsli och godisar. Tror hon nog också borstade honom en stund. Sen släppte hon honom i en av sommarhagarna, som då var tom (mitten av sept) och där sprang han fram och tillbaka i full galopp flertalet gånger. Sprang ner, och sen tillbaka till mamma. Han fick även beta lite. Vid själva avlivningen fick han stå och äta på en hink müsli.

Så hejdå't var massa extra uppmärksamhet, kärlek och mat. Hans favoritsaker i livet, alltså!

Nu är det allra sista kvällen med "min" pärla. Jag ska gå ut och mysa med henne innan kvällsfodringen men att hon inte kommer att stå där i morgon kväll är så svårt att ta in.
Jag träffar henne i morgon bitti men sen är det slut. Älskade lilla häst, vad du kommer att vara saknad!❤️

När jag vetat att vår tid varit kommen har jag försökt att under sista veckan bara göra sånt som jag och hästen tycker är kul och mysigt ihop. Har helt enkelt egentligen bara gjort sånt vi känt för i stunden och gärna låtit allt man gör ta extra lång tid med extra mycket omtanke och kärlek. Helt enkelt sett till att sista veckan bara blivit så rolig och trivsam som möjligt för hästen. Det beror ju lite på varför den avlivas också vad man gör med den, men framförallt så låter jag allt ta tid och göras med extra kärlek.

När en avlivning är planerad får man chans att bearbeta lite redan innan det händer. Även om tomheten efteråt är enorm så har man på något sätt redan före avslutet börjat bearbeta saknaden innan avskedet inträffat. Det är som en långsamt växande klump som man känner krypa på och på så vis ändå hinner förbereda sig på vad som komma ska.

En akut avlivning är mer som en chock och har för mig varit större bestående trauma. Min första riktiga sköthäst sade jag hejdå till precis som en vanlig söndag, och nästa gång jag pratade ägaren var hästen borta och begravd helt utan förvarning. Det var mer som ett slag i magen än en växande klump i magen och alltså helt omöjlig att värja mig mot.

Nu har jag bara varit med om 2 akut avlivningar.
Vår gamla ponny på 36 år o föll ihop i hagen en lördag.
Då var jag ca 19-20 år och killen jag var tillsammans med då var slaktare så han bultade och sen hämtade slakt bilen på måndagen.
En vidrig upplevelse.

Andra gången föll min gamla travare ihop när jag var ute o red. Fick hem honom. Men ihop med ägaren bestämde vi att det blev slaktbilen.