Första ridskolan jag börja rida på hade ingen bra stämning! Tyckte inte heller om sättet de behandlade hästarna på (de stod med en longerpisk och piska en häst som råkat rulla runt och fastnat i en spilta tills den i panik lyckats sparka sig fri de lärde även eleverna att knäa hästarna i magen om de blåste upp sig när man drog sadelgjorden).

Var verkligen snobbigt i det stallet och man var i princip dumförklarad om man försökte fråga något. Efter ett tag vägra jag och min kompis att ens gå till stallet för vi mådde så dåligt och vi bytte sen till ett annat stall som var betydligt bättre! Alla hälsade på en och var trevliga och hjälpsamma (när en häst rullat och fastnat i sin spilta så skötte dem det på ett betydligt bättre sätt genom att hålla hästen lugn och försiktigt flytta den tills den kunde ta sig upp igen).
Även de två nästkommande ridskolorna jag ridit på har varit betydligt bättre och trevligare än första ridskolan.

Dålig stämning hade vi i mitt eget stall när en närstående stod uppstallad hos oss, eftersom denne lämnade mig att sköta deras häst jämt när vi kommit överens om att hjälpas åt med alla tre hästar i stallet. Där skulle jag säga att det var egenansvar som gällde.

Gissar dock att frågan mer riktar sig mot större anläggningar och ridskolor. Är det en till svenska ridsportförbundet ansluten förening så är det styrelse, sektioner/kommittéer, ridskolechef, instruktörer och övrig personal som har ett stort ansvar att leda föreningen i rätt riktning genom att jobba för en stark "vi" känsla (föreningskönsla) och att lära enskilda medlemmar vilka regler som gäller och se till att alla känner till ridsportens ledstjärnor.

I min förening hälsar man på alla som kommer in i stallet, och ser nån lite vilsen ut så ska man hjälpa dem så gott man kan. Generellt tycker jag att vi har en bra stämning i stallet och instruktörerna brukar vara snabba på att blåsa av situationer där barnen/ungdomarna i stallet blir taskiga mot varandra. Yngre personer brukar tyvärr ha en tendens att vilja sprida rykten och vara lite väl vassa mot varandra, då gäller det att vara en god förebild så de lär sig hur man ska bete sig mot varandra.

Jag gick på ridskola i många år men jag tordes aldrig bli en "riktig stalltjej" där trots att jag tror att stämningen var god. De hanterade i alla fall hästarna på ett bra sätt och sett i backspegeln så var de förmodligen en av de bättre ridskolorna här i stan. Man hade ju lite andra metoder och synsätt för några decennier sedan.

Sen har det blivit några olika privatstall av olika slag med olika erfarenheter men där jag håller till nu har det nästan alltid varit god stämning. Det är klart att det blir gnissel ibland men för det mesta är vi ett gott gäng. Det märktes inte minst i veckan som gick och flera personer fick covid, vi hankade oss fram så gott det gick och alla som var friska hjälptes åt.

De personer som av någon anledning inte trivs brukar ju flytta, inte för att de blir utmobbade men tja, de hittar väl andra ställen som passar dem bättre. Det gäller också att det funkar med hur mycket service man vill ha och hur mycket man är beredd på att ställa upp själv, där stämmer det inte för alla.

Jag har nog haft tur, även om några stall inte har varit jättebra så har jag aldrig stått i ett där det funnits mobbing och härskartekniker. De som har varit äldre eller mer erfarna har tagit hand om de yngre/nyare på ett bra sätt.

Stallägaren brukar skämta om att vi "alltid sitter och fikar och har kul" när han går förbi. Det ligger något i det - vi fikar väldigt mycket här! 😁🐴🧁