Jag är inte alls road av denna typ av "söta" videos, tycker det är lika hemskt som när man ser typ mopsar som sitter upp och sover snarkandes för att de inte kan få luft när de ligger och sover :(

Jag har svårt att inte se problemen, speciellt de som uppstår i skelettet (då jag läst till osteolog och då hållit och sett verkligheten av missformningarna som blir hos bla hundar med för korta nosar).

Först och främst så tycker jag att Peabody visst är gullig.

Däremot tycker jag inte att konceptet med deformerade miniatyrhästar med dvärggen är det minsta gulligt och det är absolut ingenting som man medvetet ska satsa på att avla fram eller förespråka som något positivt.

Det låter som att den här hästen föddes av en ren slump/olyckshändelse och att det inte är medveten avel som till exempel på mopsar. Jag hade fullt stöttat att låta honom somna in också som uppfödaren var inne på, men hon lät den här kvinnan ge honom en chans till ett bra liv istället.

Är det ett idylliskt, perfekt hästliv? Nej. Han kanske inte får springa ute i en hage med andra hästar, men han får springa ute i en stor trädgård (som blir ganska rejält stor för honom med tanke på hans lilla storlek) och han verkar ha kunnat lära sig att röra sig ganska bra ändå.

Jag har svårt att säga att han lider och har så pass ont eller så mycket problem att det inte är ett drägligt liv. Han äter, springer, skuttar, busar, myser och jagar efter folk.

Jag ser den här videon som en liten solskenshistoria om en deformerad liten häst som lyckades få ett bra liv ändå tack vare en engagerad eldsjäl som hade kunskapen, ekonomin och viljan att försöka, oavsett hur långt eller kort det livet kan bli. Inte idylliskt och perfekt enligt vår standard för hästliv, men å andra sidan förvaras han inte i en box i ett stall halva sitt liv heller.

Han kan inte leva som en typisk häst, men betyder det att han inte kan leva ett bra liv alls? Jag frågar rent ut, för jag vet faktiskt inte. Finns det bara ett rätt sätt för hästar att leva bra hästliv eller kan dessa sällsynta undantag som Peabody ändå ha ett bra liv utifrån sina egna förutsättningar? Eller är det bara avlivning omedelbart som gäller?

Om det här istället skulle vara propaganda för att vi ska avla fram den här typen av deformerade hästar eller att alla djur som föds med deformationer eller dylikt (oavsett hur grova, allvarliga eller dödliga) ska få en chans att leva oavsett hur mycket lidande det kan innebära, då hade jag sett enorma problem med videon.

Oavsett om Peabody lever ett fungerande liv så är risken med filmer som denna att det sprids en trend att skaffa gulliga djur - som minigrisar för några tiotal år sedan, eller chihuahuor i väskor som accessoarer för att någon kändis har det. Det finns gott om folk som gärna skapar "designerdjur" och kränger dyrt, och det finns ännu fler som glatt köper dem och slänger dem.

Vissa personer kan säkert ge djuren goda förutsättningar, men det stora flertalet som köper dem kan det inte - och kommer inte ens att försöka när de första dagarnas gulliga foton är utlagda på sociala medier.

#3: Den risken finns ju alltid med allt egentligen. Collien gjordes det filmer om där det visades vilka fantastiska, kloka, friska och starka hundar dom var och resultatet blev att rasen avlades sönder och förstördes på grund av att alla ville ha den så efterfrågan satte igång en massavel där inget spelade roll annat än att producera valpar. 🙁

Jag tror knappast att Peabodys ägare vill sprida medvetenhet om hur bra och härligt det är med en deformerad liten häst som inte kan fungera ordentligt och behöver specialhjälp genom hela livet. Dom har en liten kämpe hemma som dom älskar med en liten survivorstory som dom ville dela med sig av och otroligt många finner såna historier, oavsett om det gäller människor eller djur, oerhört inspirerande. Inte "Nu ska jag ut och skaffa deformerad minihäst!"-inspirerande utan mer "Wow, om den tuffa lilla kraken kan kämpa på och hitta positiva saker i livet så kan väl jag ta mig igenom den här svackan?"-inspirerande.

Visst, man kan tycka att dom kanske inte behövt göra en video på en stor YouTubekanal om Peabody och sprida informationen om att dessa hästar existerar, men samtidigt tycker jag att motsatta alternativet är tråkigt också. Ska dom behöva gömma Peabody från världen och skämmas över hans existens för att folk inte ska få reda på att han finns och få för sig att försöka avla fram deformerade hästar?

Som ett annat exempel: Ska jag låta bli att lägga upp bilder, filmer och prata om hur fantastisk min blandrashund är för att det kan inspirera oseriösa människor att blandrasavla på sina hundar för att min hund blev så vacker och så klok och kan göra så mycket häftiga grejer?

Precis som att min hund skulle kunna inspirera folk att ge blandrashundar en chans för att dom är hundar också och har enormt stor potential dom med så kan han också inspirera folk att blandrasavla för att "titta bara på honom och hur bra han blev, klart att vi ska ta en kull på vår hund, det kommer säkert gå lika bra." Allt kan verkligen bli och tolkas fel.

Något lite positivt som jag ser det i det här fallet är att det inte kommer vara speciellt enkelt för oseriösa människor att börja massproducera dvärghästar som det är för folk att massproducera till exempel minigrisar och hundar.

Det är för det första dyrt att ha och äga en häst jämfört med till exempel en hund, för att inte tala om flera. Sen finns inte genen hos alla hästar och för att identifiera en dvärggen och vilka hästar som har den behöver man göra DNA-test och det är inte gratis såvitt jag vet?

För det andra så är ett sto dräktigt i nästan ett år och ger ett föl, i vissa fall två, per dräktighet. Det är lång tids kostnad och arbete för att skapa och sälja eventuellt ett dyrt designerdjur. För att få igen kostnaden för det och för att göra arbetet någorlunda värt det så kommer fölet behöva kosta väldigt mycket pengar och det vet jag inte hur många som kan eller är villiga att betala. Åtminstone inte som vill ha den typen av designerdjur.

För det tredje så vet jag inte hur vanligt det är att hästar med dvärggenen och dessa deformationer överlever så länge som Peabody gjort, även med hjälp och stöd. Många djur med allvarliga deformeringar och liknande brukar ofta antingen vara dödfödda eller dö några timmar till dagar efter födseln, även när folk gör sitt bästa för att hjälpa dom. Gäller det hästar med dvärggen också?

Jag har läst om flera som verkar ha levt och fått långa liv med varierande behov av hjälp och stöd, men om det är till exempel 10 som levt så länge och 90 som dött väldigt ungt så är det ändå en väldigt hög dödlighet. Det jag vill få sagt med det är att om det finns en hög dödlighet hos dessa hästar så blir det ännu mindre lönsamt att föda upp dom.

Visst kan det finnas en liten marknad oseriösa människor för det, men inte så stor att det låter som att det skulle vara värt att föda upp dessa deformerade hästar framför friska, starka hästar. Jag tror inte att dom oseriösa människorna som kan vara villiga att göra det tycker att det är besväret och kostnaderna med det. Jag ser helt enkelt inte hur det skulle kunna vara lönsamt eller värt mödan och i grunden handlar den här typen av avel alltid om att tjäna pengar.

#4: Nja, man behöver bara titta på explosionen av coronahundar och andra coronadjur för att inse att det finns många, många människor som mer än gärna köper levande djur för att de är gulliga eller roliga för stunden, utan minsta plan för hur man ska ha råd med dem eller ta hand om dem. Det finns stora pengar redan i ByB-avlade hundar, hästar av Peabody-modell lär gå att sälja för högre belopp med rätt reklam. Den som köper en gullig knähäst som knappt kan springa är knappast intresserad av en frisk, stark häst som måste motioneras flera timmar om dagen.

Uppfödning behöver inte vara särskilt dyr, om man, som i hundfabriksbranschen, inte bryr sig om skötselföreskrifter, veterinärvård och hälsokontroller. En någorlunda frisk märr, en hingstägare med rymligt samvete, en gräsplätt - klart! Det enda problemet är väl väntetiden, men får man väl igång sin hästfabrik så får man ju en skörd per år som man kan kränga.

Eventuella kostnader för att hålla djuret är inga problem för människor som köper djur som leksaker, man kan alltid sälja djuret till nästa idiot, dumpa det på någon djurhjälparorganisation eller slänga ut det i skogen. Ute ut öga, ute ur sinne.

Naturligtvis kan man lägga upp hur många bilder och filmer man vill på gulliga djur. Men om man vill främja djurvälfärden bör man kanske fundera på hur man framställer det. Och kanske samtidigt göra tydligt hur mycket det kostar, i tid, pengar och arbete, att hålla sådana djur på sådant sätt att de kan leva ett rimligt liv - om de alls kan det.

#6: Det jag menar är att det är mycket svårare för en sån avel att explodera inom hästvärlden på samma sätt som det gör i till exempel hundvärlden.

Vi kan ta ett exempel utefter coronahundarna och det som hänt dom senaste åren:

Som uppfödare inom SKK får du ta 2 kullar per år utan tillstånd från Länsstyrelsen, men fler om du ansöker om det och får godkänt för det. Jag vet inte alls hur svårt det är att få sin verksamhet godkänd, men vi kan utgå från två kullar. Så inom renrasavel blir det kanske tio nya hundvalpar per uppfödare per år om man snittar en kull på fem valpar. Vissa raser får större kullar, vissa får mindre, vissa valpar är dödfödda eller överlever inte och ibland går tikar tomma men vi säger snitt fem överlevande valpar per kull.

Enligt SKKs hemsida så finns det drygt 14 000 aktiva uppfödare i Sverige. Om vi utgår från exemplet ovan så innebär det att det kan födas 140 000 renrasiga hundvalpar i Sverige på ett år. Det kan födas många, många fler eller mycket färre beroende på omständigheterna, raserna samt uppfödarna och efterfrågan.

Och detta är bara dom uppfödare som följer SKKs rekommendationer om seriös avel samt enligt mitt exempel ovan. Då har jag inte räkna med alla blandrasuppfödare och all bakgårdsavel som pågår. Där det inte finns några lagar och regler kan folk göra lite hur dom vill. Ta fyra kullar på sina egna tikar och så ytterligare fem-sex kullar uppdelade på tre utplacerade fodertikar på ett år, som ett någorlunda extremt exempel. Där snackar vi många valpar bara från en uppfödare. 😨

Om vi utgår från en liten, "billigare" häst som vad jag vet kan ha dvärggenen, Shetlandsponnyn. En Shetlandsponny kan få ett föl per år. Även om man inte bryr sig om skötselföreskrifter, veterinärvård och hälsokontroller så måste ju hästarna hållas någonstans och om du trycker in några Shetlandsponnys i din trädgård eller ditt garage så lär grannarna märka av det.

Om du inte redan bor på ett område som har mark där du kan ha hästar måste dom vara någonstans och finns det inte precis i närheten måste dom åkas till (resekostnader samt tid och arbete) och om du inte betalar någon för att sköta om dom (också kostnader) så behöver hästarna ha mat och vatten åtminstone ett par gånger i veckan för att överleva.

Sen blir det mer problematiskt att ha dessa hästar som slit och slängvara eftersom att dvärggenen inte garanterat finns hos varje individ bara för att den förekommer i rasen. Av det jag läst så verkar genen som orsakar dvärgväxt vara recessiv så både hingsten och stoet behöver vara bärare av den för att kunna få ett föl med dvärgväxt. Har man hittat några ston som faktiskt producerar föl med dvärgväxt (samt hingstar som kan ge den avkomman) bör man nog vara rädd om dom för att ha en fortsatt lönsam "uppfödning."

Det kräver helt andra förutsättningar och förhållanden än till exempel en hund eller katt, som vem som helst kan ha i sitt hem. Det är mycket lättare att dölja vad som pågår bakom stängda dörrar hemma. Jag tror inte att många (av den typen av människor som vill tjäna pengar på sånt åtminstone) har tillgång till en avskild bit mark att försumma hästar på. Självklart finns det alltid i alla fall några idioter överallt i olika situationer och med olika förutsättningar, men jag tror inte det är så pass många att det här riskerar att bli ett vanligt förekommande problem.

Jag förstår hur du menar och tänker angående coronadjuren och att det alltid finns en risk för att sånt händer, men samtidigt är det väldigt stor skillnad på möjligheterna och förutsättningarna för att avla på vanliga sällskapsdjur som hund, katt, kanin, gnagare och liknande och att avla på hästar. Speciellt med dvärgväxt.

Jo, det har du helt rätt i. Samtidigt så går det inte att undvika det faktum att hur bra du än framställer det, hur rätt du än gör och hur tydlig du än är med informationen så finns det folk som ändå kommer att använda dig och ditt djur för att rättfärdiga deras egna resonemang och beslut. Hur korkade dessa än må vara.

#7: Jag tror du utgår från svenska förhållanden. Det finns andra länder med helt andra regler och helt annan syn på djur. Men jo, det tar längre tid att producera hästar än hundar.

#8: Jo, precis, jag utgår från svenska förhållanden. Det är det enda jag känner mig någorlunda insatt i. 🙂

Jag blev faktiskt förvånad för några månader sen när jag fick veta att Frieserhästar kan bära på dvärggen!

Sökte upp lite mer info om dvärgväxt hos häst https://thehorsesback.com/dwarfism-in-horses/
Finns flera varianter av dvärggen. En variant, som lyckligtvis sällan ger levande födslar, gör så att benen aldrig förbenas (förblir brosk).

När det kommer till Amerikanska miniatyrhästar är det nog lättare än vad man kan tro att få dvärgföl då det 1970 föddes en dvärg hingst som tydligen användes en hel del i aveln (Bond Tiny Tim) när miniatyrhästen skapades.

#10: Jag var också inne och läste på den sidan! Tyckte det var jätteintressant och hemskt på samma gång.

Aj aj aj, låter inte bra. 😫
Det är bra att dom förespråkar att testa för det som går och inte använda konstaterade bärare i avel.

#10: Men fy vad hemskt med brosk som inte blir ben! Det värsta är väl att de säkert försöker hålla liv i stackarn och ha den på benen med hjälp av skenor etc.

Jag har visserligen en vän, en seriös uppfödare av SWB. Förra våren fick hon ett för tidigt fött föl vars framben inte var riktigt färdigutvecklade vad gäller skelettet.
En engagerad uppfödare, lika engagerad veterinär, ett mycket snällt sto och en fölunge med kämparvilja fixade det med bla gipsskenor ett par veckor samt en liten operation. Hade fölet mått dåligt under behandlingen så hade ägaren naturligtvis fått avsluta det hela vilket hela tiden fanns med i planeringen.
Idag är Wilma en pigg och glad åring som busar med sina jämnåriga. (Möjligen något pimpinett eftersom hon av förklarliga skäl varit lite extra ompysslad under sitt första levnadsår.😀)
Om hon kommer att hålla som ridhäst så småningom går förstås inte att veta ännu men hon kommer att få vara häst i alla fall!

Att hålla liv i ett djur som inte kommer att kunna leva ett vettigt och arttypiskt liv däremot, nej, det tycker jag är fel.

Vad gäller dvärggenen så finns det som sagt DNA-test, det finns alltså ingen som helst anledning att ens ta risken att få ett föl med den defekten. Å andra sidan innebär det också att det är lättare att få fram nya dvärghästar, man kan åtminstone kolla så både stoet och hingsten bär på genen… 25% chans att få ett dvärgföl, är en av föräldrarna själv dvärg är sannolikheten ännu högre.

#12: Jag håller helt med i stort sett allt du skriver, bortsett från det där med att hålla liv i ett djur som inte kommer kunna leva ett vettigt och arttypiskt liv. I grund och botten, förenklat, håller jag med där också men till viss del beror det väl på vad man anser man är vettigt så länge djuret inte lider eller mår dåligt?

Ska man verkligen hårdra det så finns det väl nästan inga hästar idag som lever ett riktigt arttypiskt liv. Dom har anpassat sig till att leva på ett sätt som är praktiskt för människan med stall, boxar, hagar, flockar där människan styr vilka som får stanna och vilka som flyttar och dylikt och dom verkar kunna ha bra liv trots det.

Det var därför jag frågade tidigare i tråden om det verkligen bara finns ett sätt för en häst att leva ett bra liv på. Går det att ge individer som behöver extra stöd, skötsel och vård (som Peabody) ett riktigt bra liv ändå utefter deras egna förutsättningar? Kan dom anpassa sig till det och ändå ha det bra och viktigast av allt må bra? Även om det kanske inte görs på "rätt sätt" eller vad man ska säga för djurslaget?

Jag frågar för att jag faktiskt inte vet. Går det? Jag vill tro att det går att ge vissa djur med speciella behov ett bra liv och inte bara hålla dom vid liv, men det är givetvis inte samma sak som att det faktiskt gör det.

Återigen, jag förespråkar inte aveln på den här typen av hästar eller djur över huvud taget. Jag tycker det är avskyvärt. Jag pratar om dom individer som redan finns och vars existens inte är ett enda långt lidande.

#13: I stora drag tror jag nog att en mycket liten häst kan ha det nästan lika bra i en trädgård som en stor häst i en stor hage. Det är mest en fråga om proportioner.

För mig finns det en väldigt tydligt gräns när djuret inte kan äta artkorrekt kost. Hästar behöver till exempel mycket fiberrikt grovfoder, som de tuggar sönder med kraftiga tänder och malande käkar. Detta är nödvändigt av många skäl, inte bara för att tarmen och tarmfloran ska fungera korrekt. Det gemensamma tuggandet ger lugn åt gruppen, tuggandet och det kontinuerliga inflödet av kalorier håller hästen varm. Dessutom är en häst som inte tuggat ett visst antal timmar en hungrig och otillfredsställd häst, oavsett hur mycket den har i magen. Gamla hästar utan fungerande tänder som hålls vid liv med välling fem gånger om dagen - hur bra mår de egentligen?

En annan gräns, kanske inte fullt så tydlig, är när djuret inte kan utföra nödvändiga instinktiva beteenden. I hästars fall som att rulla sig, klia sig själva och kompisar med tänderna och - viktigast! - att kunna kasta om och galoppera iväg på en bråkdels sekund om man blir rädd. Det måste vara fruktansvärt att vara ett flyktdjur som är fysiskt oförmöget att fly!

En tredje gräns, ännu mindre tydlig, är när djuret inte kan uttrycka artspecifika signaler som förstås av artfränder - alltså om hästen inte kan "tala hästspråk". Många storhästar blir vettskrämda första gången de ser en shettis, helt enkelt för att deras lilla format och relativt "oförädlade" rörelsemönster gör att storhästarna inte kan se att de ÄR hästar och inte fattar vad de är för sorts monster. Hur ska inte en Peabody bli betraktad då? Kan en Peabody någonsin vara häst bland hästar, eller skulle hen bli dödad eller övergiven?

#14: Jag tycker det där är väldigt bra, vettiga och rimliga gränser. Jag har dock några "men"-tankar där och frågor, men det känns som om det kanske kan börja lämna ämnet i tråden lite för mycket?

När det gäller Peabody så är Peabody ett föl. Han föddes i maj i år. Skorna han bär i videon är för att hjälpa hans framben räta till sig och bli raka medan han växte, vilket dom har. Han kan lägga sig ute i gräset, rulla över på sidan och sen på mage utan problem så jag ser inte hur rulla sig i gräset skulle vara några problem heller.

Han får mjölkersättning för att han fortfarande är ett föl och flera av klippen är äldre. Hans käke har rättat till sig och i en video står han sida vid sida med vad jag antar är en miniatyrhäst (som är dubbelt så stor som honom) och äter hö i trädgården. En miniatyrhäst som bor med honom, så han har en artfrände som accepterar honom och dom verkar trivas bra ihop.

Vad jag förstått det som var tanken att han (tillsammans med andra miniatyrhästar) skulle arbeta som terapidjur som vuxen. Det är tydligen något hans ägare arbetar med. Han och hans kompis hann besöka ett ålderdomshem och hälsa på där. Nu är Peabody sjuk och har feber, så framtiden är oviss.

Det ser ut som om det kan finnas en plats och ett sätt för hästar som Peabody att kunna vara häst bland hästar, ungefär som det gör för Shetlandsponnyn! Med rätt omständigheter, rätt förutsättningar, rätta vännerna och rätta ägarna.

Utgångsfrågan var ju vad man tycker om filmer på "gulliga" djur, som uppenbart är missbildade eller svårt skadade. Det finns många filmer på och berättelser om djur med proteser, hundar i rullstol, krumma hästar (hästar med skeletal atavism) som kravlar genom kattluckor, urgamla djur som varken ser eller hör eller kan röra sig normalt, dementa djur som framställs som söta i sin klumpiga oförståelse och så vidare.

Ofta ledsagat av stora brösttoner om hur fantastiskt det är att djuret fått en chans att LEVA och inte blivit DÖDAT av elaka MÄNNISKOR som inte vill ge det en CHANS! ALLA djur FÖRTJÄNAR att LEVA, det är FEL att MÄNNISKOR bestämmer vem som ska DÖ … och så vidare. Helt utan minsta tanke på att det borde vara lika fel att människor bestämmer vem som ska leva - att djur som inte kan leva utan konstgjorda hjälpmedel kanske har rätt att få dö. Men den rätten tar man utan att blinka ifrån dem och klappar sig på ryggen för sin stora, präktiga godhet. Denna inställning gör mig både trött och upprörd.

Djur är väldigt bra på att anpassa sig, inte minst homo sapiens. Funktionsnedsatta djur kan mycket väl leva med sina problem om människor förhindrar att de dör av rovdjur, svält, infektion och liknande. Men är det rätt? Kanske, i vissa enstaka och, tror jag, sällsynta fall.

Jag vet av egen erfarenhet hur det är att leva med smärta och funktionsproblem, jag har på nära håll sett hur det är att brytas ned långsamt av dödlig sjukdom som kan bromsas men inte stoppas, jag har på nära håll sett vad som händer när en människa att krossas av demenssjukdom.

I alla fall under vissa av dessa tillstånd har människor har förmågan att se en väg bortom problemen, vilket jag är övertygad om att djur inte har - de kan bara försöka leva så gott de kan med de förutsättningar människan ger dem, i konstant stress, rädsla och smärta.

I alla fall under vissa av dessa tillstånd har människor också förmånen att kunna förstå att lidandet kommer att ta slut, att se fram emot döden, eller till och med att välja att avsluta sitt lidande. Jag tror inte djur kan finna tröst i att se fram mot slutet, jag tror att de bara kan vänta stumt. Och de har inte möjlighet att välja när slutet ska komma. När man tar på sig ansvaret för ett djurs liv måste man också ta på sig ansvaret för dess död.

Mitt svar på frågan är alltså: Vissa djur kan säkert leva acceptabla liv trots svåra funktionsnedsättningar. Men ingenting kan ursäkta att man bidrar till att förstärka trenden att sätta dåligt liv framför god död för varelser som är beroende av oss för sin välfärd. Därför är sådana här filmer på det stora hela mer av ondo än av godo, även om varje enskild film kanske inte i sig visar upp ett lidande djur.

#17: Jo, jag förstår utgångsfrågan och jag tycker verkligen att det du beskriver om att "räddas till varje pris, det är fel att döda oavsett hur mycket dom lider" tycker jag är helt uppåt väggarna fel.

Om en person dessutom räddar djur med syftet för att känna sig själv som "bror duktig" och för att kunna skryta och stryka sitt eget ego så gör man det av helt fel anledningar (för sin egen skull och inte för djurens skull) och jag blir omedelbart lite orolig för alla djur i den personens vård.

Däremot så var videon som togs upp som exempel av ett föl med dvärgväxt som undergick rehabilitering och blev bättre och bättre. Åt det håll som saker och ting verkade gå för honom såg det ut som om han skulle kunnat leva ett hästliv ute med miniatyrhästar och jobba som terapidjur. Sen kan man givetvis tycka att det var fel att ge det ett försök från första början och att han borde ha fått somna in omedelbart för att oddsen för det var för låga och jag säger inte emot det heller. Men jag har väldigt svårt att fördöma engagerade personer som väljer att ge ett djur en chans om en veterinär säger att det finns en chans för ett bra liv.

Jag skumläste förresten lite om hästhållning i USA och det är inte tillåtet att hålla dom permanent i bostäder som till exempel hundar och katter. Dom ska bo ute antingen om man har stor tomt (och då kan man behöva specialtillstånd för att hålla häst på tomten beroende på vart man bor) eller en stallplats någonstans, men dom har det kravet. Så risken att massa hus och hem fylls med Peabodys där är i stort sett obefintlig.

I trådstarten ombads vi att skippa jämförelsen med människor då detta inte är relevant och jag har undvikt det hittills, så jag skippar det här också.

Jag har också sett hemska saker, men jag har även sett andra saker. Jag har sett en hund med ett missbildat framben (medfött) som hon inte ville gå på leva ett långt, lyckligt hundliv där hon kunde göra alla saker som andra hundar med fyra friska ben kunde utan hjälp och sprang snabbare än alla andra hundarna hon träffade trots det. Hon undersöktes av flera veterinärer som alla var eniga om att hon inte hade ont och hon led inte av det.

Samtidigt fick hennes ägare höra från folk som såg henne ute titt som tätt vilka djurplågare dom var. Hur hemskt det var att dom lät deras hund halta fram, hur ONT den måste ha för att den gjorde det och varför tar dom inte bort henne så hon slipper lida? Så pass att ägarna utvecklade ångest för att gå ut med hunden av rädsla för att bli påhoppade av främlingar som ville rädda hunden från sitt påstådda lidande.

Alltså, jag håller med dig i så mycket, men vill samtidigt även tillägga saker. Ett djur som lider, har ont och är djupt olyckligt brukar vanligtvis sluta äta, dricka och tyna bort. Ett djur som inte mår bra vill inte göra dessa saker och det är extremt svårt, snudd på omöjligt, att hålla liv i ett sånt djur även med tvångsmatning. Dom kan uttrycka sig och dom kan visa vad dom vill och hur dom känner. Det jag menar är att ett djur accepterar inte att hållas vid liv i alla skick och i alla lägen. Men har man låtit det gå så pass långt utan att se tecken och signalerna innan så finns det bara ett korrekt sätt att agera och det är att låta stackaren få slippa lida mer omedelbart.

Men ja, 100 % medhåll om det där om att man tar på sig ansvaret för djurets död också. Jag avskyr att se djur gå runt och lida, oavsett om anledningen är sjukdom, missbildning eller riktigt hög ålder där det varit dags alldeles för länge, för att ägarna är oförmögna att fatta det beslutet.

För mig är det omöjligt att säga och uttrycka en generell åsikt i frågan. Det är (för mig åtminstone) en fråga om fall till fall. Samma sak om såna här filmer. Allt och jag menar verkligen allt kan vridas och användas av människor för att motivera deras beslut och resonemang, oavsett hur uppåt väggarna dessa kan vara.

Så där säger jag att jag förstår din sida och din syn på det hela och håller med till viss del men även helt på många punkter. Jag kan bara inte hålla med fullt ut. Trenden om "dåligt liv framför god död" kan dock dra till det där varma stället långt, långt söderut och stanna där för resten av evigheten.

#17: Kan hålla med dig!

Såg en videosnutt från hundar som blivit räddade från "puppymills" och en av dem var så sjuk (dålig lever och njurar, blind, superdåliga tänder som inte kunde göras något åt eftersom hunden inte kunde sövas, dålig rygg och höfter så hunden inte kunde stå och gå utan smärta och den var gammal) men ändå försökte dem hitta ett hem åt den istället för att överösa den med kärlek, ge den något supergott och sen avliva den.
Jag har lite svårt för den filosofin av att allt ska räddas oavsett vad.

Har själv haft en blind kanin och när han började bli blind (vid ca 7 månaders ålder) var jag superorolig hur det skulle gå. Som tur är så är ju kaniner anpassade att kunna leva i mörka gångar under jorden så han anpassade sig riktigt bra till ett liv som blind (även om det var riktigt jobbigt när han fortfarande hade viss syn för då blev han lätt rädd för saker) och folk som träffa honom och inte visste att han var blind blev alltid förvånade när de fick höra det för han sprang runt precis som vilken annan kanin som helst (men fick ju såklart se till att inte ha massa saker på golvet eller ute i trädgården han kunde springa in i om han blev rädd).
Han blev nästan sju år gammal (den av alla mina kaniner som blivit äldst).
Men om han inte kunnat anpassa sig så bra så han kunde leva ett fullgott "normalt" frigående kaninliv då hade jag avlivat honom även om han kanske kunnat klarat sig i ett liv i bur.

Angående att inte jämföra med människor så skrev jag mest det för att annars dyker förr eller senare kommentaren "Skulle vi avliva alla människor också då om de sitter i rullstol/har diverse funktionshinder/har amputerat en arm/är svårt sjuka/whatever där vi i motsvarande situation överväger att ta bort ett djur?" upp.

Det tycker jag är en helt annan fråga, att "avliva människor" eller att "döma ut dem" hör inte riktigt hit. Eller, som min rullstolsburna kompis sade när jämförelsen gjordes, "Jämför mig för f@n inte med en hund!"
Det är ganska få som gör jämförelsen åt det hållet, inte bara att "jämställa djur med människor" utan faktiskt tvärtom, "jämställa människor med djur" vilket är en hårfin men tydlig skillnad.

Sådär, nu har jag själv brutit mot vad jag skrev i #0. 😆
Kan ni hålla det på en vettig nivå så är det helt ok med jämförelse men jag tror inte att någon här förespråkar att människor med diverse funktionshinder skulle avlivas?

#20: Jag antog att det var det du menade också, men jag ville inte läsa in för mycket i dina ord heller. Det är extremt svårt att jämföra människor och djur med varandra på det sättet då det handlar om väldigt olika moraliska och etiska dilemman, tankar och värderingar, så jag tänkte att du kanske inte ville ha med människor i den här diskussionen alls.

Tack för att du förtydligar. 😀

Nej, absolut inte. Men det var intressant att du tog upp det där med din vän och jämförelsen med hunden för det fick mig att komma ihåg något som hände mig för runt 10 år sen. Det lämnar ämnet alldeles för mycket för den här tråden, men det gav mig lite mer att tänka på så tack för det!

#18: Du skriver "Ett djur som lider, har ont och är djupt olyckligt brukar vanligtvis sluta äta, dricka och tyna bort. Ett djur som inte mår bra vill inte göra dessa saker och det är extremt svårt, snudd på omöjligt, att hålla liv i ett sånt djur även med tvångsmatning. Dom kan uttrycka sig och dom kan visa vad dom vill och hur dom känner. "

Det tror jag är en sanning med modifikation. Det stämmer bara när djuret har extremt ont och/eller har ett problem som gör det fysiskt omöjligt för det att agera. Djur ger inte upp och tynar bort förrän i sista stadiet. Många djur går runt med värk och smärta, precis som många människor (även detta vet jag av egen erfarenhet, utöver vad jag hört och läst i olika sammanhang). Och precis som de flesta människor döljer de sina problem för omgivningen så länge de kan.

Hur många gånger läser/hör man inte om katter som verkar tugga lite ojämnt och det visar sig att munnen är full med inflammationer och skadade tänder? Om hundar som inte vill hoppa upp i soffan och det visar sig att de har artros i ryggen så att de knappt borde kunna gå? Om hästar som inte riktigt bjuder till i det avancerade arbetet och det visar sig att de har långvariga ledinflammationer som gör dem blockhalta vid böjprov?

Jag har nyligen gått igenom något liknande med den ena hästen i mitt liv och jag skäms som en hund för att det tog ett år av olika behandlingsförsök innan diagnos till sist ställdes och rätt behandling kunde sättas in. Hästkraken måste haft allt från värk och obehag till svåra smärthugg och det enda som märktes var att han var seg i arbetet och att han några få gånger inte ville äta förrän det värsta hade lagt sig. Nu är han problemfri efter behandling, men jag är väldigt klar över att jag inte kommer att tvinga honom att fortsätta leva så om det visar sig att han får svåra biverkningar av behandlingen, eller om han får återfall som behandlingen inte hjälper mot. Och jag kommer inte tillåta att han lever resten av sitt liv i en grusruta till hage, med urtrist diet och utan hästsällskap, om det är enda sättet att förhindra återfall.

EDIT: Gränsen för vad man anser rimligt att utsätta djur för är naturligtvis beroende av många faktorer, avseende allt från etikuppfattning, ekonomi, fysiska förutsättningar med mera till veterinärutlåtanden och lagstiftning. Jag drar exempel ur min egen erfarenhet för att tydliggöra hur jag resonerar generellt kring detta.

#22: Jag beklagar verkligen, det måste varit jättejobbigt för både dig men speciellt hästen. Det är det som är så svårt med djur. Eftersom att dom inte kan säga någonting och tydligt förklara vad som är fel eller vad som gör ont blir det ett ofta enda långt detektivarbete med att hitta orsaken.

Jag tycker inte alls att du ska behöva skämmas. På det du beskriver låter det som om du "went above and beyond" för att hjälpa hästen och det är verkligen allt vi kan göra. Du låter som en helt fantastisk hästvän. Jag håller tummarna stenhårt för att det inte blir några biverkningar eller återfall och att han har ett långt, frisk liv framför sig!

Det känns helt orimligt att behöva tänka det värsta varje gång ens djur avviker lite från sitt vanliga beteende och att ha kravet på sig att man ska kunna identifiera varenda litet mikrotecken på att något skulle kunna vara fel direkt när det uppstår. Den där eviga frågan om när ska man ha is i magen och avvakta och när är det dags att kalla in det tunga artilleriet.

Jag tog upp det med att djur sluta äta som ett exempel på att vi människor inte kan dra det hur långt som helst ändå och att djuren har sätt att säga ifrån och att dom fått nog. Även om jag personligen inte tycker att det ska behöva gå så långt, men ibland hamnar man plötsligt där ändå från till synes ingenstans. Sen så i efterhand så inser man att ca 114 olika småsaker som man viftat bort i stunden på sistone som faktiskt kunde ha varit tecken på det där.

Vi kan aldrig garantera att något djur inte har ont någonstans, för som du skriver är dom fantastiska på att dölja det tills det blir outhärdligt. Hälften av katterna i Sverige kan ha ont när dom äter på grund av FORL i olika stadier, men som dom inte visar och härdar ut och i övrigt så mår katten så bra och är så nöjd med livet att ägarna inte har någon aning alls.

Du kan aldrig veta säkert om ett djur är smärtfritt och inte lider. Du kan bara lita på vad veterinärer säger, vad dina egna ögon ser och vad ditt samvete och magkänsla säger. Det enda man kan försöka avgöra ordentligt är om djuret är lyckligt, ser ut att trivas, må bra och har livskvalité. Hur man ser på dessa fyra punkter och avgör svaret på det varierar verkligen enormt beroende på vem man frågar.

Jag vill förtydliga nu att jag försöker absolut inte rättfärdiga att hålla liv i djur till varje pris, speciellt inte dom som lider och har svåra plågor och krämpor, utan jag försöker bara förklara varför jag ser det hela som en gråzon istället för ett tydligt svart/vitt scenario. Varför jag tycker att det bör bedömas från fall till fall.

#22: Det är precis som när vår labrador fick lunginflamation och var nära att dö!
Var en morgon hon inte var så sugen på frukost (annars var hon pigg på morgonpromenaden och betedde sig "som vanligt") och sen när jag skulle krama henne tyckte jag det lät när hon andades så vi åkte till veterinären. Hennes lungor såg helt förfärliga ut på röntgen och det tog tre omgångar penicillin innan hon blev helt frisk igen! Veterinären konstatera att hon inte hade klarat sig om vi väntat någon dag med att åka in.