#0: På gården där jag jobbar föds det upp just SWB.
Chefen har riktigt fina hästar, en del av dem tävlar idag i de högre klasserna inom främst dressyr och några av de yngre hästarna spås stora framgångar.

Chefen har ibland diskuterat närliggande det du är inne på här. Hon upplever att fler och fler ryttare vill ha en superstjärna, oavsett om de "bara" vill tävla i klubbmästerskap och lufsa runt ute i skogen.
Sen verkar en del köpsugna också söka efter en häst som har potentialen (talangen och motorn) att nå långt upp i klasserna men ska ändå ha temperament som en lättsam ridskolehäst. Den kombon är minst sagt knepig att finna.

Passande nog har vi en islänning på gården som lockar till sig islandsryttare som i sin tur har berättat att rasen snart är uppdelad i två typer. Sport och klassisk, precis som du nämner. Vilket både de och jag tycker är tråkigt.

Har sett samma sak och tycker det är tråkigt att aveln har tagit denna riktning.

Tycker mig också märka detta (och har läst om det på andra ställen också). "Alla" vill föda upp nästa Butterfly flip och resultatet blir "massa" hästar som inte passar för "något" medan ridskolor kämpar livet ur sig för att hitta passande hästar till sin verksamhet. Märks på ridskolan jag rider, blivit mycket unghästar och inte så välridna ponny importer på senaste tid (väldigt få Svenska hästar). Ridskolan min pappa rider på har fördelen att kunna föda upp flera av sina egna hästar.

Hade jag haft möjligheten (ekonomiskt och mark) hade jag velat föda upp bra ridskolehästar för där finns helt klart en marknad för det.

Men gissar på att ingen vill satsa på de "vanliga" hästarna just för att de inte kan säljas för samma priser och då blir svårare ekonomiskt att avla.

Jag har också märkt lite samma. Speciellt nu i höstas när jag och mamma skulle köpa häst: så himla svårt att hitta något som inte är en känslig häst med massa tävlingspotential. Vi ville ha en häst med ridskolehästtemperament, och lyckligtvis hittade vi en också. Mamma höll på att sluta kolla på varmblod/halvblod helt och hållet för hon tyckte att allt var bara tävnligshästar eller med potential för det.

Förra hästen var ju just islänning (skogsmulletyp), och kan hålla med om att det är mycket sportiga hästar nu. Är inte insatt i avel i varken "normalhäst"-världen eller islandsvärlden, men kan ändå se dessa tendenser.

Lite tråkigt att fler ser samma tendenser!

@Maleficum, där finns det säkert en marknad, det gäller bara att få köparna att inse att det är en "lagomhäst" som de egentligen behöver! 😉

Jag tror faktiskt att problemet funnits ett bra tag inom ponnysporten? En bra barnponny tycker jag helt klart är en trygg kompis att busa runt med, lätthanterlig och med ett bra lynne. En ponny som föräldrarna kan låta barnen pyssla med och rida utan att få hjärtat i halsgropen hela tiden i oro för vad den ska hitta på.
Den behöver liksom inte ha kapacitet för SM…

Jag håller med er andra. Jag jobbar deltid på ridskola och det har helt klart blivit mycket svårare att få tag på bra hästar som är lugna nog att skicka upp nybörjarna på och som kan vara riktiga läromästare. Men överlag har det blivit färre hästar de senaste åren och de som finns till försäljning är antingen elitsatsande eller importer (med eventuella överraskningar). Med ett och annat kallblod och avdankad travare.

En tråkig sak med detta är att "fina" hästar ibland köps av mindre utvecklade ryttare. Efter några månader med "sämre" ridning vänjer sig hästarna av med de flashiga rörelser som duktiga utbildare kunnat ta fram hos dem, och så klagar köparen för att hästen fått så dåligt steg och inte alls är klar för de tävlingsklasser man tänkt sig. Så blir det en cirkus med klagomål och reklamationer. Det har skrivits en hel del på sista tiden om hur fel det kan bli när konsumentköplagen tillämpas på hästar så som nu sker.

Dessa ryttare hade ju haft mer nytta av en lite mindre flashig häst, som de kunnat utvecklas med och arbeta sig upp till högre klasser tillsammans med.

Ännu tråkigare på tycker jag personligen det är när rejäla, trygga förstaponnyer och förstahästar kastas bort som "dåliga" och "tröga" när ryttaren vill rida fortare och hoppa högre än vad hästen är skapt för. I stället för att uppskattas som de underbara vänner och vägledare de är.

#7: Att hästen blir av med sina flashiga rörelser är tyvärr inte det värsta scenariot som finns när en ryttare köper en häst över sin förmåga. Det jag har sett hända om och om igen är att ryttaren är för okänslig i sina hjälper, vilket gör att hästen reagerar mer än ryttaren vill. Hästen har också ett lite hetare temperament, vilket tillsammans gör ryttaren rädd och osäker när hästen rycker till mer än förväntat. Ryttaren rider därför inte så mycket som hästen behöver eller ser till att hästen arbetar igenom hela kroppen, vilket bara gör att hästen blir ännu hetare dagen efter. Och så fortsätter det till ryttaren är så rädd att hen inte ens vågar leda sin fina häst, och hästen är svår att hantera och har förlorat mycket av sin utbildning.

#8: Visst kan det vara så också. En annan risk är att hästen behåller sina stora rörelser, men inte får det stöd den behöver av ryttaren, och/eller störs av ryttaren, så att den med tiden utvecklar skador. Det finns flera sidor av detta.

Får mig att tänka på en artikel jag läste på Hippson för några dagar sedan om att fler blivit hästägare nu under pandemin men att hästkunskapen sjunkit vilket leder till mer skador och problem.

https://www.hippson.se/artikelarkivet/hippsonnews/fler-koper-hast-men-kunskapen-brister.htm

#10: Jag gillade speciellt sista meningen i artikeln: " Vi behöver få in tänket att vi inte ska rusa fram, för hästen behöver tid."

Väldigt sant!

#11: Verkligen! Något som tyvärr verkar glömmas bort rätt ofta tyvärr (och inte bara när det kommer till hästar).