Hejsan. Vi har en häst i vår familj som mamma köpte som ett åring. Vi älskar han otroligt mycket och för oss är han perfekt. Han har tuff stamm i sig Romeo-Cortez-Ismir. Nu är han 17 år. När vi tävlar så stannar han antingen ut sig eller så blir vi placerade. Det är bara jag mamma och min bästa vän som kan rida honom Alla andra skrämmer han. Han kan hoppa breda oxrar på 150cm men kan snubbla in i hinder på 50cm. Han står och naffsar när man byter täcke eller spänner sadelgjorden. När jag kommer till stallet så har han öronen framår och slickar mig i håret och myser med överläppen. När vi  ska ut och rida så hinner jag inte upp på ryggen fören vi bär iväg för det är såå roligt! Men när morsan krånglar sig upp så står han lydigt och väntar. Han är så full av liv och vi älskar han. Han är en riktig odåga många som läser detta tycker nog han är ouppfostrad och det gör även många andra. En rolig grej med han är att alla som är ärliga och orädda är han hur gullig mot som helst. Men så fort en konstig och osäker männsika kommer in i hagen eller stallet så lägger han öronen bakåt och hugger. Han försvarar sin flock som han leder. ibland blir han sur på mig och försöker bita men då nyper jag han i läppen. Detta gör han konstigt nog på bra humör. Allt för lite uppmärksamhet.

Det är lite kul allt han gör för vi "tycker" liksom lika. Vi gillar samma människor och om jag har en dålig dag så har han det också. tror ni att eftersom han växt upp hos oss hela sitt liv så är han som oss? eller är det något jag inbillar mig? Känns som vi läser varanndra som en öppen bok. måste tillägga att när jag gråter så slickar han bort tårarna. denna stora häst som alltid ska spela så tuff finns där när mitt hjärta är trasigt.