På gården där jag jobbar är de flesta ganska så obrydda i höstrusket.
Vi har ett par riktiga skitgrisar som älskar att vräka runt i leran.
Förstår inte hur de lyckas bli nästan lika leriga även med täcke på.
Så har vi en dam som avskyr att bli blöt. Varje morgon när jag ska ta ut henne nu så stannar hon i stalldörren tittar ut med en missnöjd min och hoppas in i det sista att hon ska få stanna inne trots allt.

Greina och de andra bryr sig inte så mycket, det är rätt skönt med härdade islänningar! (Min mormor tyckte att det var helt horribelt att de "måste" vara ute i hagen i sånt här väder, för att inte tala om när det är riktigt kallt. Gissa hur hon reagerade när jag berättade att de flesta av hästarna i stallet bor i uteboxar…😁)

Själv tycker jag att det värsta är leran! Leriga hagar, leriga skogsstigar, leriga hästar. Hisingen är ju välkänt för mängden lera (och jordskred/ras), sånt här väder gör det inte direkt bättre.

#2: Vilken rar mormor.🧡 Jag var nog lite-lite som henne när jag började på gården första vintern och det kunde bli -15. Jag tyckte så synd om hästarna som var tvungna att gå ute…

Oh ja, jag är så less på denna förbenade lera! Tacksam över att vi mest har stora stadiga ridhästar på gården så man har något att hålla i på vägen ut till hagarna på morgonen. När jag tar ut lille shettisen går vi sida vid sida och slirar. 😅 Ingen vurpa än så länge. peppar, peppar