Du är absolut inte ond eller dålig som väger in den emotionella och ekonomiska pressen det lägger på dig att ha en gammal häst med dåliga tänder. Ju sämre hans tänder blir, desto mer ökar sannolikheten för följdsjukdomar eller näringsbrist. Att ständigt gå och undra och vänta på det oundvikliga är en tung börda. Och man får naturligtvis tycka att det skulle vara skönt att slippa den.

Om jag var som du skulle jag ställa in mig på att ta bort honom ganska snart, senast i slutet av sommaren. Det är ett tungt beslut att ta avliva djur när det inte är fråga om akut sjukdom eller skada, men handen på hjärtat så är det nog bättre för ett gammalt djur att slippa den där sista stunden före en akut avlivning.  Om han sedan skulle må kalasbra till hösten så kan du ju ompröva då.

Så fin och så lik min förra foderhäst Baldur!😍

Det här är inga lätta frågor och jag tror att de flesta med gamla hästar (eller andra djur) funderar över dem.
Först av allt: Har han ont, i tänderna/munnen eller någon annanstans? Har han svårt att hålla hullet?
Om svaret på någon av dem är "ja" så vet du nog själv vilket beslut som är det bästa, för er båda två faktiskt.❤️

Hur ser hans vardag ut? Är han pigg och busar i hagen eller står han mest och hänger? Är det stor skillnad mot när han var yngre?
Vi har några "gamlingar" i stallet i samma ålder som Skenkur och även om inte alla rids så mycket längre så busar de hej vilt i hagen på dagarna och trivs uppenbarligen med livet som det är.

Ålder i sig är förstås ingen sjukdom - men precis som du skriver så är åldrandet sällan en dans på rosor. Det är definitivt inte humant att låta sitt djur gå för länge tills det säger stopp helt akut med en häst som kanske inte kan resa sig eller liknande.
Min mamma sade något klokt till mig när jag hade liknande funderingar med min första hund:
"Hon ska väl åtminstone kunna gå in till veterinären själv när det är dags?". Och det gjorde hon, hon gick verkligen med flaggan i topp trots sina nästan 16 år och det beslutet känns fortfarande helt rätt. Hon hade säkert kunnat hänga med ett bra tag till men hon slapp att gradvis bli sämre med allt vad det innebär.

Jag känner faktiskt väldigt få personer som efteråt tänker att de fattade beslutet alltför tidigt, att de borde ha väntat längre. Snarare är det vanligt att man känner tvärtom efteråt - man väntade för länge och det är verkligen inga roliga tankar man får då.
Det värsta brukar vara tiden innan man man bestämt sig, när man går och tvekar och väger alla argument fram och tillbaks. När man går och betraktar hästen med hökögon för att se minsta lilla försämring och det gnager både i själen och plånboken - för det gör det ju.

Det går förstås inte att säga vad du bör göra via internet och jag vet inte om du blev det minsta klokare av mitt inlägg men det är i alla fall några tankar och funderingar att bolla med.🌺

Med tanke på trådens ämne så ber jag er forummedlemmar att visa respekt i era inlägg, oavsett er åsikt.     //Lona, sajtvärd

#1 Tack för svar! 🌺 Skönt att veta att man inte nödvändigtvis framstår som en hemsk människa pga den ekonomiska tanken. Jag håller helt med om att om man kan så bör djuret slippa den sista stunden före akut avlivning. Tack för att du påminde mig om det.

#2 Jag blev faktiskt klokare av ditt inlägg, så tack! 🌺Du har en klok mor, må jag säga. Dina frågor i början hjälpte också, för ja, han har en del ont i tänderna (speciellt när de ruttnar och lossnar 😢) och näringsintaget har blivit lidande. Ännu går det ett tag (veterinärens ord!) men ja…

Till vardagen är han sig lik. Han har alltid varit en mycket lugn häst som mest står å glor, busat då när någon yngre kompis kommit och busat. Nu har har inga buskompisar i sin hage så tror det är därför han blir stående. I ridningen är han sig lik; seg(are) när han är ensam och pigg i sällskap - så har han alltid varit.

Jag är faktiskt "rädd" för att senare i livet inse att jag hade honom kvar alldeles för länge. Så jag är helt med dig på den punkten. Jag har sett och hört om hästar som bara stått å ruttnat bort nästan helt innan de blivit borttagna, och jag vill inte att Skenkur ska bli en av dem. Måste hålla det i tanken.

Tack för era svar båda två! ❤️Det är nyttigt att få lite mer objektiv feedback såhär över internet också. Det är som sagt inte ett lätt beslut, men om man i alla fall kan få det till att bli rätt beslut, så är det bra så.

#0 Det här är en pluttig tröst för dig men jag hoppas att många djurägare med äldre djur (oavsett art) läser din text. 🌺
Tror inte det är många som kan vara så objektiva och osjälviska i sitt resonemang om ett djur man levt med i 13år. Det ska du ha en eloge för!

#1 och #2 har redan lämnat bra svar (som vanligt), så där har jag inget att fylla på med. 
Jag är övertygad om att du kommer ta det bästa beslutet för Skenkur,
du verkar vara en klok person med stort hjärta. 

Vad hade jag själv gjort i din sits? 
Jag hade valt att låta honom somna in. Med det skrivet menar jag absolut inte på något sätt att jag har rätt eller att de som tänker annorlunda har fel.

#4 Asså! Jag blir ju helt rörd! Tack 🌺

Jag har bollat tankarna mycket det senaste dygnet, med flera olika folk. Känner mig mer och mer okej med tanken att låta honom somna in.  Någonstans inom mig känns det ändå som det rätta, för bådas skull. Självklart kommer jag rådfråga veterinär och dyl. också, men man behöver själv få landa i tanken och valet också.

Jag instämmer med #4, all cred till dig och hur klarsynt du resonerar i ett svårt val!

Ta och skäm bort er båda två ett tag medan du, som du skriver, landar i tanken och valet.
Försök att glädjas åt de år ni har fått tillsammans och jag vill verkligen inte låta okänslig men jag hoppas och tror att du en dag hittar en ny vän som blir dig lika kär.❤️

#6 Åh tack! Jag hoppas också jag hittar en till självfrände senare i livet, skulle bli så tomt utan en! Givetvis ingen som kan ta Skenkurs plats i hjärtat, men mitt hjärta har definitivt plats för fler fluffmular.😍

Uppdatering (och en till "skriva-av-mig") :

Nu har min älskade fått somna in. Idag.

Tandis var ut 2 veckor sen och situationen hade, som förmodat, bara blivit värre. Ont med varje tugga. Därmed beskedet och ordern, att han skulle tas bort snarast.

Med lite tricks med foderstaten började han gå upp i vikt nu i våras igen (han blev lite tunn över vintern), och har med hjälp av stödfodring hållt hullet jättefint över sommaren. Pigg och glad i kropp och knopp som vanligt.

Sen var ju tandis ute innan sommarbetet var över, och vi fick beskedet. Några dagar senare togs de in, och jag märkte då inom några dagar att han rätt sagt inte kan tugga. Höt som han fått har han tagit upp, tuggat runt i munnen så gott han kunnat, och till sist spottat ut. Stödfodrat hela tiden. Och som tur var hade vinterhagarna massa gräs också, så han kunde iaf äta hela dagarna.

Två veckors varningstid kändes först som alldeles för kort. Men det har kännts okej ändå. Nu är saknaden så fruktansvärt stor och jag inser att jag kommer få leva med detta ett bra tag till. Jag vet att valet var 100% rätt. Det känns inte som han tagits från mig alldeles för tidigt, och han hann inte heller stå och skruttna bort. Rätt stund, rätt tid, men ack så ont det gör!

Vill bara säga ett tack till alla er som svarade i vintras, ni kom med kloka ord och tankar, och det har helt ärligt hjälpt. När jag fick beskedet 2 veckor sen sökte jag nästan direkt upp denna tråd, för att påminnas om vad jag tänkt och vad ni sagt. Det hjälpte. Tusen, tusen tack! ❤

Nu kommer jag så småningom försiktigt blicka framåt, det är en söt arab på stallet som jag fått äran att bli medryttare på, så fluffmularna är inte slut för min del än. ❤

Lägger in en bild på mig och mitt hjärta från förra lördagen, när vi hade en liten photoshoot. 💕

#8: ❤ Kom ihåg att det bara är jobbigt för dig. För din vän är det jobbiga över nu. ❤

#8: Beklagar sorgen!
Du skriver så fint om din fyrbenta vän så nu rinner tårarna här.

Tack så hemskt mycket för de fina orden till mig och de andra som svarade.

Vad glad jag blir att höra att det finns flera fyrbentingar som får dela sin vardag med dig. Det är ett väldigt fint sätt att också hedra Skenkurs minne att använda den erfarenhet och kunskap han gav dig med andra djur.

Ta hand om dig och vi är många här på iFokus som finns om du behöver någon att prata med.

#9 Det är en bra påminnelse. Han hade en underbar sista morgon med mamma. Massa godis och mat. Han fick springa ute i en hage och rulla sig (hans favoritgöra haha). Överöst av kärlek. Och vädret är strålande idag också! Jag är glad för hans skull.

#10 Tack, det är skönt att veta att jag inte står ensam. Det är många runtom mig som stöttar mig också. Att man inte tänker på hur mycket folk bryr sig alltså. Jag har minst sagt lärt mig saker med Skenkur, riktigt nyttiga saker. Jag är hoppfull inför framtiden, speciellt inom hästandet.

Det är aldrig lätta beslut. Hur man än gör finns alltid tvivlet "gör jag rätt ? " Men när man tagit farväl och vännen är på det eviga sommarbetet så måste man alltid tänka att jag gjorde rätt och min vän har det bra nu och slipper all plågor och besvär. Har varit med och få ta bort flera under åren och för mig har det hjälpt att tänka på att de är på det eviga sommarbetet nu. Fånigt kanske men det har varit lättare för mig.

#13 Det är exakt så jag tänker också. Och då jag tor på "livet efter döden" för oss människor med så tror jag att jag en dag får träffa honom igen. Det tröstar. Visst saknar man dom ändå, men han har det bra nu ❤

Uppdatering på hästfronten:

Här händer det i livet!
Saknaden efter häst blev för stor för mamma, så hon började rätt snart efter Skenkurs bortgång leta efter en ny vän. Efter en handfull av mindre väl lyckade provridningar åkte vi och kollade på en till potentiell vän i Uppsala. Och ser man på, han var ju underbar!

Så den 26e oktober så flyttade underbara och STORA Amigo till vårt stall, in i Skenkurs gamla box och in i våra hjärtan! ❤ Han är en stor guldklimp med hjärtat på aboslut rätt ställe. Han har börjat landa, och vi har börjat hitta varann på alla olika plan. Gudasnäll att rida, och supergo att ha att göra med. Han är en försiktig själ som önskar en relation mellan honom och den som hanterar honom innan han visar sitt riktiga jag, som då är den mjukaste och finaste hästen du kan hitta. Jag är mycket lycklig över denna fluffmule i mitt liv, även om saknaden efter Skenkur alltid kommer vara kvar där. Men min hästframtid ser mycket, mycket ljus ut med denna ängeln.

Skickar med en bild på vännen. 💕

#14: Gulle, va fin han är! 😍 Låter verkligen som en underbar kamrat.

#14: Åh, så fin! Vilka snälla ögon han har, ser liksom klok ut. ❤
Hur hög är han?
Stort lycka till i framtiden!

#15 Det är han sannerligen! 🥰

#16 Han är ca 170, så det är ju en liten omställning från Skenkurs 135 cm 😆 Men jag har ju ridit såna här liknande tidigare också, så tror vanan kommer tillbaka snabbt 😅 Tack! 🌺

#17: Åh shit, jag tycker att hästar över 150 är stora efter att ha sysslat med islandshästar de senaste 15 åren.😃
Känns det inte knepigt att sitta på en häst som dels tar jättekliv (antar jag), dels "bara" har tre gångarter? Att inte behöva bry sig om att få rätt gångart utan driver man så travar hästen…? (Klart att man inte bara kan åka med heller, men just den biten behöver man ju inte kämpa med.)

#18 Min medryttarhäst är en arab på runt 155 cm och kändes i början jäääättestor, för jag var van med Skenkur. Nu när jag hållt på med Amigo några veckor så känns medryttarhästen superliten plötsligt 😂

Tycker inte hans steg är så stora (som tur är, kanske) men mer hackiga än Skenkurs. Så lite omställning ändå. Har inte helt ställt om till de nya höjderna dock haha. Måste säga att jag kommer sakna tölten/grispassen. Vad ska jag göra med mina "skilja-på-gångart"-kunskaper nudå? 🙁