Jag har ju ridit Bulan i tre veckor nu, men sedan första gången jag red själv(då red jag ut) har jag inte lyckats övertyga honom att vi ska rida ut. Hans ägare har berättat att han är väldigt bestämd, och var gång vi ska rida ut har han bestämt att vi inte ska det. Jag har inte vågat ta fighten med honom ute på vägen eftersom jag inte känner honom, utan ridit i paddocken istället sedan två misslyckade uterittsförsök, och då lärt känna honom så att jag vet hur man ska hantera hans såna envisheter. Det är ju rent jävelskap, för att han kan vända hemmåt som han gör det, inget annat.

Idag bestämde jag mig att faktiskt prov rida ut igen, och han började givetvis tramsa direkt. Nu när jag lärt känna honom bättre gav jag honom ett rapp med spöet, eftersom det är så man får honom att faktiskt förstå att det är jag som bestämmer och jag är lika envis som honom. Efter en bakutspark lydde han faktiskt framåt, även om vi kom över på fel sida vägen och red mot trafiken *ooops* (det kom dock bara en bil) den sista 30-40 metarna innan vi svängde av på grusvägen. Sen gick uteritten finfint. Vi galopperade till och med tillsammans för första gången idag. Det kändes lite roligt, för han tog sats inför varje språng lite klumpigt, men själva sprången var de mjukaste sprången jag varit med om ;)

Vi tog oss runt hela rundan utan några mer problem, och väl på stallplanen var jag grmt stolt över oss båda. Vi tog oss förbi den där dumma fasonen han hade med att alltid vända hemåt efter 20 meter, tvärvända och inte lyssna. Man kan ju hoppas att han insett att jag inte heller ger mig nu, så att han kanske inte håller på så inför nästa uteritt. Fast nu har om inte annat jag kommit över spärren och vågar ta fighten med honom om han skulle tramsa sig.