Jag är faktiskt så jädrans stolt över mig själv! 

Jag hade en olycka (eller ja, två) med en unghäst, och efter det har jag varit livrädd för att rida. Jag har gjort det (på trygga hästar som jag känt länge), men jag har varit rädd hela tiden under ridturen. För någon månad sedan fick jag en ny medryttarhäst, som jag då enbart ridit inne i ridhus eller i paddock. Första passen hade jag panik rätt igenom, men med tiden så kortades panik-stunden av. Från konstant, till första 45 min, till första 30… Nu i slutet har det var de 5 första minuterna, sen har det gått över. 

Idag red jag för första gången ut själv på nya medryttarhästen. Har gått en promenad med sällskap, promenerat själv och ridit en skrittur med en kompis i skogen - men idag var det dags för premiärturen ensam i skogen. 

Jag var inte rädd en enda minut!! 

Han stod så snällt vid uppsittning (mitt absoluta hatmoment i världen), tittig och tjurig (duggregn, vind och middag färdig i boxen does not a happy kallblod make) innan vi kom till skogen. 

Taggad men supersnäll i skogen, och nästan lite lat när vi travade (jag travade utomhus!!), vilket inte gör mig något :D 

Han flög lite för en parkerad bil som han inte såg, och jag blev inte rädd! 

JAG. GALOPPERADE!!!! För första gången någonsin på den här hästen, det har jag inte ens vågat göra inomhus! 

Första gången kom det några bocksprång, och jag fick inte panik. 

På vägen hem så var han pigg som fasen, så då höll jag mig till skritt, men höll mig också lugn. 

Sista galoppen kom det istället världens bockserie (och på en tinker/shire-korsning…), men jag höll mig i skinnet och lyckades häva det fort, utan att bli gråtfärdig. 

Att man ska vara så stolt över saker som var så fantastiskt självklara en gång i tiden är ju lite absurt, men samtidigt så är det inget jag skäms över. Jag gick igenom ett par riktigt jobbiga olyckor och har inte fått tillräckligt med tillfälle att komma över dem, så jag har gått med den minnesbilden som enda minnesbild av att rida i nästan två års tid. Då får man vara rädd, det är okej. Jag hade inte en aning om att det ens kunde gå så här fort att komma över rädslan, jag trodde att det skulle ta närmre ett år. 

Shit vad stolt jag är, och vad jag älskar den hästen. Han är tillräckligt mycket häst att hantera för att jag ska komma ur huvudet och rida ordentligt, men han har inte så mycket nerv att han får panik för att jag får panik, vilket känns helt galet starkt av honom. <3 

Fina pålle och duktiga jag!