Alltså, jag vill bara skryta lite grann :)

Jag är medryttare på Firm, 22-årig ex-travare. Verkligen en av de finaste i världen, så otroligt artig och trevlig. (Och smart! Och busig!) 

Jag har ridit honom, en dag i veckan plus lite extratid när ägaren har varit borta etc, i två år och två veckor (idag). I början så var jag väl väldigt inspirerad att jobba mycket från marken, men jag fick som ingen respons? Han var väldigt, väldigt trött, hade inget eget driv alls egentligen, så jag fick bara jaga honom med spö och smackningar, konstant, till skillnad från min första medryttarhäst så jag blev lite trött och moloken över det, så jag släppte det väl mer eller mindre. Jag hade fortfarande kvar tänket, och det intresserade mig fortfarande väldigt mycket, men jag accepterade helt enkelt att han inte uppskattade den sortens "löslongering/fria lekar" som jag gjorde, så vi hittade på annat. Vi provade fortfarande ibland. 

Men så nu, när han är broddad (:/) och backen är hård som asfalt, och jag verkligen ville göra allt annat än att sitta upp och lägga mer tyngd på honom, så provade vi att gå ut på banan och ta av all utrustning igen. 

Och se på fasen! Första passet så jobbade vi med att gå ut på volt via handgest (som jag vet att han vet vad det betyder, men han har lite svårt för att ta eget initiativ) och det var svårt, så han backade, kom tillbaka, funderade, backade, kom tillbaka, funderade… 

Till slut så förstod han och bjöd på det, och för första gången lyckades jag få igång honom i trav, helt utan att hålla i honom! Vi fick prova på båda bakdels- och framdelsvändningar, ryggningar och halt-trav övergångar, helt utan att röra vid honom! 

Och så igår. Åh, igår <3 För det första var det lite jobbigt, och det var ju mitt i middagstid, och det var ju då tammefasen allt fel, så vi hade lite protester i början. Men sen så klickade det för mig. Om jag låg bara ett par centimeter fel, när jag gick innanför honom, som om jag longerade, så kunde jag se milsvida skillnader i om han vägrade helt, eller om han gick på villigt och glatt. Det var jag som var problemet! Yes! Jag hade helt enkelt varit felpositionerad i löslongeringen, så jag hade bromsat istället för gasat! Det var ju snabbt fixat, och nu kunde jag direkt identifiera problemet när han protesterade, och korrigera det. 

Men så, det vi tog alldeles sist. Jag skulle behöva trava honom en stund, och verkligen få sträcka ut bakbenen, och jobba lite mer samlat, så jag fäste ett grimskaft i halsringen. Efter lite positionering av halsring, så kunde jag lätt och smidigt longera honom så, och så länge jag låg i rätt position och aktiverade honom rätt, så bara föll han in i en korrekt form! Och jag kunde både höja och sänka den utan ansträngning! 

Åh, min lilla trams, som alltid varit så svår att få in i en korrekt form, eftersom att han spände sig så fort man rörde i bettet, som blev så lycklig, avslappnad och småbusig när han fick ridas bettlöst i sommar, och som med minimal ansträngning bara föll in i en effortless form när han slapp ha huvudlag över huvud taget. Åh, min gammelgubbe! Jag lär mig fortfarande, varje dag, att läsa den hästen, som inte skriker ut sina åsikter högt och tydligt (som de andra hästarna jag känt väl) utan håller allt inombords, så att man inte märker det förrän det släpper.