Min historia.

Jag har vart livrädd för hästar i snart 30 år, har aldrig vågat gå nära en hästhage eller klappat på en häst! Mitt svar till alla andra va att en häst bits fram, sparkas i bak å man ramlar av på mitten i stället för att säga att jag är rädd för hästar.

I höstas (augusti 2013) börja min sambo jobba på en gård som hade tre hästar å i början våga ja inte följa med till hans jobb fast det va underbart väder, hunden kunde gå lös hela dagen osv för ja visste det va hästar där men sen tog ja mig i kragen för det va så fasligt tråkigt att vara ensam hemma.

I början gick ja omvägar för att slippa gå nära hagarna men tog mod till mig å gick närmare å närmare då de va helt enkelt lättare och snabbare att gå vid hagarna å stallet.

En ponny, ett gamalt sto börja visa intresse för mig börja följa mig i hagen när ja gick förbi, gnägga å visa att ja skulle ge henne uppmärksamhet. Ja fick panik i början men hon tog det med ro, lungt å fint följde hon mig, kom till hagkanten när hon hörde våran bil eller mig prata å gjorde allt för att ja skulle uppmärksamma henne, så ja gick fram men står med avstånd å pratar med henne å hon lungt å sansat visat att hon inte alls tänkte äta upp mig.

Tiden går å ja vågar gå nära, till och med klappa henne, köpte hästgodis då ja tänkte om ja har godis så biter hon inte i alla fall å vågar mig in i hagen, helt plötsligt är ja omringad av TRE hästar! Alla tre visar att dom inte alls tänker äta upp mig eller sparka ihjäl mig å tiden går, ja vågar ta dom på promenad i en annan hage (rädsla av att tappa hästen) å brosta å greja.

Ju mer tiden går ju mer mod får ja inser att ja inte alls kommer dö på något sätt men att RIDA är inget ja kommer att göra. 

En dag står det en fjärde häst i hagen, en nordsvensk sto, det va den vackraste häst ja någonsin har sett å blev väldigt förälskad i henne, får reda på att hon är en jättebra nybörjar häst å man kan göra allt med  henne. Så med lite hjälp i början lärde ja mig hur man tar in en häst i box å stallgång, lär mig borsta på rätt sätt å min lycka va total när ja våga kratsa hovarna på henne. Nordsvensken bara står helt lungt å avslappnat å innfinner sig i det mesta ja gör, fast ja gör så mycket fel!

En dag "tvingar" dom mig upp på ryggen på henne, ja va så rädd att ja va bara några sekunder från att gråta, ja trodde ja skulle DÖ! Men tjejen leder nordsvensken lungt å fint å nordsvensken accepterar att ja sitter tokfel, vet inte va ja ska göra å är superspänd. 

Efter den promenaden lunga allt ner sig å ja lärde mig att sadla, tränsa å leda ut hästen ur stallet, fick hjälp att hålla i henne så ja kom upp själv, å lärde mig att skritta ut utan att nån ledde henne, hon visa tydligt när ja satt fel igenom att skaka rätt mig å sadeln, hon lärde mig hur man sitter rätt, hur ja ska jobba med skänkel å arbeta med tyglarna.

Detta va mitt under vintern å vi pulsa i snö, red i snöstorm, skogsluffa med vinterklädda granar i skogen å ja bara njöt fast ja frös så ja trodde ja skulle frysa ihjäl men ja skulle UPP på henne, jag skulle bara RIDA henne!

I dag kan ja ännu bara skritta men nu har jag en egen häst, en ung ardenner valack på 4 år som är varken inriden eller inkörd! I dag är ja i stallet mer än jag är hemma för att ja trivs där i hop med en ardenner sto, två travarston ett shettisto! 

I somras skulle ja aldrig ana att ja skulle den 14 februari få min egen häst!

Alltid gillat hästar och varje gång de var ponnyridning ville jag vara där och rida. Min mamma förstod att jag hade ett intresse för hästar och en dag hittade hon en annons på en ridskola med bara shettisar och islandshästar och frågade mig om jag ville börja rida. Då var jag ca 5 år och jag kommer riktigt ihåg den dagen än idag och jag var så otroligt glad! 

Så jag började rida på de små shettisarna och det var ju självklart som shettisar brukar vara, små galningar, men jag lärde mig mycket och efter ett år började jag rida på islandshästar. Tyvärr stängde ridskolan ner efter några år och jag fick börja rida på vanliga ponnys på en ridskola i stan, inte alls samma kvallité. Red där några år men med tiden så började jag sköta olika privathästar, hyrde häst, blev medryttare och slutade rida på ridskolan. På den vägen är det :)

Ridsport är en dyr sport, det fick jag lära mig redan i ung ålder. Jag växte inte riktigt upp i en fattig familj, men vi hade det inte så gott ställt att vi kunde köpa nya ridkläder varje vecka, som alla andra i min överklass-stad gjorde.

Slutade rida för att jag blev mobbad på ridskolan, både av lärare och elever. Eleverna, i min ålder, fällde elaka kommentarer om hur dålig jag var och hur fula mina kläder var, och ridlärarna stod och flinade med blicken bortvänd. 

Så jag gav upp hela ridgrejen. 11 år senare, det vill säga nu när jag är 20, har jag medryttarhäst som jag trivs bra med. Ägaren är så snäll och det gör inget att jag har så lite kunskaper om hästar. En liten gammal D-ponny som passar mig alldeles perfekt.

Ja har alltid älskat djur och såklart velat böja på ridning… Så när var ca 7-8 år tog jag min första lektion. Jag red en liten brun shettis vid namn Atlas, och det var det roligaste jag gjort i mitt liv, även om det var skumpigt.

Jag fortsatte att rida, men när jag en dag skulle släppa ut en häst i hagen började han och hans hagkompisar att bråka - olyckligtvis kom jag emellan dem, och var riktigt nära på att bli sparkad. Jag var då nio år. Efter händelsen blev jag väldigt hästrädd och slutade snart på ridskolan…

När jag var ca 11 år började jag igen, och lyckades komma över en del min hästrädsla. Jag började njuta mer och mer av det, men tyvärr tvingades ridskolan att läggas ner. Efter ca 2 år hade det kommit en ny ridskola i området, som jag såklart började på. Där rider jag fortfarande och har kommit över min hästrädsla helt. Jag har också utvecklat min ridnig och en oerhört stark kärlek till hästarna <3<3 Hoppas på att snart skaffa min egen pålle ;)

Jag har precis publicerat ett inlägg på min blogg om hur jag hamnade i körningen. http://exaequestrian.wordpress.com/2014/05/06/varfor-korning/

För min egen del så har jag alltid älskat hästar. När jag var liten lekte vi vildhästar, jag tapetserade väggarna med hästplanscer och hade klistermärken på hästar över hela min dörr. MEN jag är allergisk mot hästar.. När jag var 14 så flyttade min mor efter skilsmässan med min far, till Helsingborg och jag följde med. Och jag ville verkligen testa rida.. Om det ens gick. Mamma gick med på det men om jag blev sjuk så var dealen att jag inte fick fortsätta. Men minsann, det gick ! Så jag red där, hittade min bästa kompis (hästen Firre) som blev som min egen. 7 dagar i veckan och som min egen. Tyvärr bröt han benet i hagen 3 år senare och jag tappade allt mitt intresse. Dessutom gick jag på ridgymnasiet där. Men nu är jag igång igen sen ett halvår tillbaka och älskar det mer än någonsin. Så just nu letar jag medryttarhäst (eller jag har väl hittat en om jag nu kan ta och bestämma mig) men planen är egentligen trots att jag är en mes när det kommer till pengar, att faktiskt skaffa mig min alldeles egna första häst. :)