Precis i början av himlen finns en plats som kallas Regnbågens bro.
När en häst dör, som har betytt något speciellt för någon, så kommer han till Regnbågens bro.
Där finns slätter och kullar för alla våra speciella vänner där de kan galoppera och leka tillsammans.
Där finns massor av gräs, vatten och solsken och våra vänner har det varmt och bekvämt.
Alla hästar som varit skadade eller lemlästade har blivit hela och starka igen, precis som vi minns dem från förr.
De är glada och nöjda förutom en liten sak; alla saknar de någon mycket speciell som blivit kvar på jorden.
Alla springer de runt och leker och bockar tillsammans, men det kommer en dag när någon plötsligt stannar upp och tittar i fjärran.
Hans kloka blick är intensiv, hans ivriga kropp börjar att skälva, näsborrarna blir stora och svansen lyftes upp på ryggen.
Plötsligt bryter han sig ur gruppen, galopperar över det gröna gräset, fortare och fortare.
Du har blivit upptäckt och när du och din älskade vän slutligen möts, omfamnar ni varandra i en glädjande återförening, för att aldrig mer skiljas.
Den mjuka mulen letar i dina fickor efter godiset du alltid bär, dina fingrar flätar sig in i hans tjocka man och ännu en gång tittar du in i hans stora vackra  ögon, som så länge varit borta från ditt liv, men aldrig borta från ditt hjärta.
Så sitter du upp och ni galopperar tillsammans över Regnbågens bro.

http://www.indigo.org/rainbowbridge_ver2.html

http://rainbowsbridge.com/Poem.htm

Var det rätt? :)

den va de….

den är verkligen fin den dikten.