Jag tror att när man är yngre så är det lite status att hålla på med bråkiga djur. Så var det iallafall i stallet jag var i innan när jag höll på med hästar. Man blev liksom någon speciellt . Och jag var den som höll på med dom bråkiga, dels för att mina kunskaper kom till sin fulla rätt, dels för att jag kunde hjälpa andra och lära andra om vad jag kunde. Däremot har jag alltid krävt av mina egna att bete sig ordentligt och jag tycker inte det är speciellt kul när dom bockar osv. Visst är det roligt när man har framgångar med en bråkig häst men det är ju inte direkt roligt eller coolt när dom ska hålla på. Men som sagt bland yngre tror jag iallafall att det är en liten statussak. "Kolla min bråkiga häst som jag kan hantera" men varför har jag ingen aning om då jag själv inte känt så :P

Och jag ser nu att jag egentligen bara borde gå och lägga mig då jag skrivit samma sak som dig haha xD jag förstår iallafall vad du menar

#1 jo så är jag lite också, gillar dem busiga och bråkiga, det är en utmaning, en utmaning att få dem att sluta, utbilda dem och utvecklas tillsammans :)

#3 precis :) det finns ju inget bättre än det. Dock la jag själv mer med hästar för några år sen efter min stora kärlek blev borttagen men det kanske kommer tillbaka :)

Å andra sidan, om en häst bockar någon gång ibland för att den är glad kan man väl inte som hästägare känna sig misslyckad.. Hästen är ju lycklig?

Min häst kan bocka tex på gärden när man galopperar. Jag vill ju såklart att min häst inte ska bocka, men jag kan ju se varför han gör det och det är ju inte för att vara elak på något sätt. Därför kan jag skratta när jag berättar om det, för han är busig och glad och spritter av energi. Och en sådan häst gillar jag, där det finns livsglädje. Han är dessutom ung ännu, och jag märker ju att han blir bättre bara av att bli äldre och av att muskla sig.

Däremot blir jag väldigt besviken om han gör dumheter i protest, då upplever jag att vi är på fel plan. Och det skulle jag aldrig berätta på ett glatt och trevligt sätt. Och skulle han uppföra sig illa på en ridträning så skulle jag tycka att det var ganska pinsamt, eller rättare sagt jag skulle se till att han slutar uppföra sig illa och att det inte kommer igen. Skulle jag inte klara av att hantera det så skulle jag be instruktören om hjälp. Men jag skulle inte sitta och acceptera att han beter sig illa.

När jag köpte min häst vet jag mycket väl vad det var för häst jag köpte. Och jag kan ju inte gå runt och tjura varje dag bara för att hon står på bakbenen, inte går att rida ut på ensam, inte klarar av en hel hoppträning utan blir stående på bakbenen i ett hörn när hon inte har lust mer eller gärna springer på tårna hela dressyrträningen. 

Så ja, jag kan berätta att min häst är lite speciell med ett leende på läpparna :) Jag skäms varken över henne eller mig själv då jag inte tror att det är så många andra som skulle fortfarande skulle försöka. Så jag tror till och med att jag kan säga att jag är lite stolt! Inte över hennes dumheter, men över både hennes och min utveckling så här långt.

Att hantera "bråkiga" hästar ger så mycket mera lärdomar än att hantera fogliga hästar. Dom hästar som är "bråkiga"  är dom som har något att uttrycka, sen är upp till oss att lära oss vad det är som dom vill ha sagt och att vi antingen anpassar oss efter dom problemen som hästen uppvisar eller ser till att hästen lär sig vad som är acceptabelt i en mänsklig värld.

"bråkiga" hästar gör att man automagiskt hamnar i "lärarens" roll eftersom det antingen är något fysiskt problem eller något som måste läras in/om på något sätt. Vilket det sättet är skilljer sig från häst till häst och därför är det alltid en utmaning.

Fogliga hästar handlar allt om förfining av grundkunskaper och ofta om att få upp energin i det man gör.

JAg ser däremot inte att det skulle vara "coolt" eller "status" i att hålla på med "bråkiga" hästar för målet med dom är ändå att få en foglig häst till slut.

Lycka till

#8 bra skrivet!

Vi har haft "bråkiga" men ser det nog mer som en status, i så fall, att man får dem lätthanterliga.
Vi har väldigt hårda krav på våra hästar och accepterar inte att de är "bråkiga". MEN… om en häst vid något tillfälle bockar eller skuttar lite av glädje ser jag inte som att de är bråkiga. Vill de få av sin ryttare eller motarbetar sin ledare, är väl i så fall ett större problem.

Kan inte annat än hålla med dig i din fundering över bråkiga hästar som status. Jag har under många år förundras över hur "häftigt" det är att ha en svårriden häst, en enmanshäst, en häst som andra är rädda för. För jag upplever inte att det är, som det talas om i denna tråden, utmaningen med att få den bråkiga hästen att bli snäll och foglig. Inte att det handlar om att jobba med problemen utan att det är häftigt när hästen är just bråkig, stegrar, bockar osv. Och häftigt att " det är bara JAG som kan rida MIN häst". När det egentligen inte alls är bra varesig för hästen eller för ägaren om hästen är så udda inriden eller hanterad att den inte kan hanteras eller ridas av andra.

Själv är jag fullkomligt ocool. Jag jobbar med att få min häst så lugn, trygg och nöjd som det går, så att han aldrig behöver bråka. Glädjebrallar är inte samma sak som frustrationsbockningar. Dessutom vill jag att han ska kunna ridas och hanteras av vem som helst, känna sig trygg även med främmande människor. Men jag gillar å andra sidan inte utmaningar.

Och jag resonerar precis som #11! Sätter lite prestige i att få hästarna jag har ansvar för så lugna och trevliga som det bara går, nu har jag iofs unghästar också och de har onekligen lite nerv i sig men jobbar stenhårt på att de ska vara lugna och trevliga i hanteringen för alla människor - rutinerad som orutinerad.

Den enda "prestige" som finns i att hantera "bråkiga" hästar är att efteråt kunna visa att det går att "åtgärda" sådana hästar så att alla kan rida dom efteråt, inte det omvända.

Lycka till

Självklart är det någon typ av status…
Snackar man med folk som kan man lätt höra "Min häst är  svår, sticker iväg, bockar osv osv", men så fort man t.ex går in på Hästnet så hittar man nästan bara jättesnälla och trevliga hästar.

Jag sålde precis min häst, han var gudasnäll och det var inget jag höll inne. Visst kunde ju även han ha sina dagar, det är ju trots allt hästar?
Men jag tvekade aldrig med att säga att han var världens snällaste.

Visst känns det kanske bra att "kunna klara en svår häst", men som du själv skriver så kan det inte kännas bra att ha en häst som motarbetar istället för att jobba som ett team 😐

Jag känner själv en tjej som lärde in kommandot "stegra" i samband med prisutdelning. Troligen bara för det var coolt och folk kollade lite extra.

Jag har vänner, speciellt en, som anser att det är coolt att hons klarar av en ridskolas svåraste ponny. Tyvärr tycker jag detta på ett sätt är "sorgligt" eftersom de som tror att det är coolt oftast gillar hästen för att den betér sig inte som alla andra ponnyer, och de börjar rida på ett sätt som både ser väldigt illa ut, samtidigt som hästen blir stressad. Min kompis är exakt likadana oc på hennes instagram publicerar hon bilder på när denna ponnyn ser skräckslagen ut vilket leder till att hon får många dåliga kommentarer.