De dagar du är ute men inte orkar rida kan du ju köra med lite trickträning eller frihetsdressyr.

De dagar du inte åker ut har jag inte så mycket annat att tipsa om än att överväga att skaffa en bra medryttare. Hittar du en som stämmer bra med din häst och dig ger det både hästen det han vill ha och dig gott samvete. Att ha en medryttare innebär vad ni kommer överrens om att det ska innebära, allt från en skrittur varannan torsdag till ett extra träningspass om dan och tävling på helgen.

Det är svårt att hitta en medryttare som passar just er, men det är inte det enklaste att hitta rätt häst heller. Dock verkar ingen tvivla på att man till slut kommer hitta sin drömhäst, så ge inte upp på den perfekta medryttaren heller. Speciellt inte innan du ens börjat leta.

Jag sökte kanske egentligen inte så mkt tips på hur jag ska göra, som utbyte av erfarenheter - 'hur gör ni med era hästar' (för att sedan plocka ihop till egna tips/slutsatser om min träning). Men främst vill jag höra om hur ni gör, ni som sliter med era arbetsnarkomaner. Rider ni varje dag? Eller hur löser ni det? Låter ni hästen bli lite understimulerad och jobbig i perioder? Eller r ni i stallet och rider/tränar varje dag?

För min del så gillar jag när hästarna är lite laddade, det finns inget tråkigare än en häst som släpar hovarna efter sig som man hela tiden måste jobba fram. Oftast när dom är lite laddade så bär dom sig mycket lättare. Så ja, jag kan lämna dom oarbetade att ha tråkigt i hagen några dagar för att få ladda upp dom. Sen får man vara lite försiktig med vad man begär av dom i början av träningen så att laddningen kommer ut rätt. Med lite smart arbete så går det att portionera ut laddningen under några dagar innan det är dags att ladda upp igen.

Lycka till

#3 Okej, men laddning är som sagt inte riktigt vad jag menar när jag säger arbetsnarkoman. Jag menar mer sådana hästar som behöver tänka med huvudet för att inte bli understimulerade. Min häst är ganska seg, även när han är pigg, och han är absolut inte piggare att rida bara för att han har sått. Men om han inte får jobba med huvudet så börjar han tex tugga på saker och ting, pilla upp knutar, nafsa, dra mig i håret, bita mig i rumpan när jag kratsar hovarna, hitta alla såna där snoddar man har på tröjan och börja dra i dom. Om man inte stimulerar honom och dessutom stänger in honom utan möjlighet att hitta på något så kan jag mkt väl tänka mig att han hade kunnat utveckla stereotopier så som krubbpitning, gnagning, vävning osv. Men han är absolut inte het eller laddad.

Annars håller jag med dig #3, hästar med innestående energi är kul. Det ska finnas lite driv, något att jobba med. Inte kul att sitta och driva hästen genom ett arbetspass. Hade jag haft en häst som hade fått mer driv av att stå, och inte blivit "understimulerad", så hade jag inte funderat så mycket på det. Min vbl.travardam är sådan. Jättekul att rida när hon stått några dagar, även om jag inte har något emot att rida henne även då hon tränats dagligen.

Men det måste väl vara fler än jag som har sådana här hästar som har mkt hjärna? Eller är det utmärkande för vissa quarter? Om inte annat så borde det väl finnas fler quarterägare här? Kanske någon mer som har en sådan arbetsnarkoman som jag har?

3 av 5 hästar här är arbetsnarkomaner som gärna hittar på olater om de inte får stimulans i stor mängd. Fyraåringen t ex tycker att dra upp staketstolpar är kul…

#5 Haha… ja dom kan allt hitta på grejer. Vad är det för hästar du har? Låter du hästarna hållas eller försöker du göra något åt det? Tränar du dagligen/så mkt som dom behöver för att inte hitta på hyss, eller låter du dom hållas?

Mina hittar inte på olaternelelrnliknandr men kan även bli helt apatiska av att va under stimulerade . Så hjärn kumpaner väldigt villigt för oss

Jag hade en väldigt arbetsglad ponny. Det var inte som att man fick något gratis när man red, men fick han inte jobba på ett par dagar blev han väldigt tydligt missnöjd.

När jag växte ur honom körde vi in honom så jag kunde fortsätta jobba med honom och skaffade medryttare så han kom ut och motionerades och fick uppmärksamhet i princip varje dag. Dock fanns det ingen som kunde åka iväg och träna och tävla honom och han visade sitt missnöje.

Vi insåg att vi inte längre kunde ge honom det han behövde, så vi lämnade bort honom på foder (de fick senare köpa honom). Det passade herrn och han har äntligen gått med på att gå i pension (han är 30 nu, vi lämnade bort honom när han var 22).

Så vi löste problemet genom att sälja, men jag tror att vi hade haft kvar honom om vi bara letat lite längre efter en bättre medryttare som hade kunnat ge honom det extra han behövde hos oss.

#7 Ja sådana hästar finns det ju med. Som blir helt apatiska nr dom blir understimulerade.

#8 Låter som min… ;P Men när du tränade med honom, jobbade du honom varje dag? Eller klarade han av att stå ibland? Hur gjorde du om du ibland inte kunde jobba honom lika mycket som vanligt?

#6 Arbetsnarkomanerna är 4-8 år, två nordsvenskar och en welsh cob (har två andra hemma för tillfället också men de är lugna och sävliga "pensionärer" på 16 resp 17 år). Cobben är äldst av dem och värst. Han måste bita/hålla i ALLT och ju mindre stimulans han får - desto värre är det givetvis. När han är väldigt understimulerad så blir "allt" farligt från marken - särskilt saker på ryggen (täcken, sadel, ryttare är absolut värst). Då han varit skadad över sommaren med boxvila som följd så har vi helt enkelt fått pyssla med honom mycket, ledarskapsövningar i skritt och gosande samt fri tillgång på höet så att han ständigt kan pilla i det iaf. 

Nordisarna är det mycket 7 games + miljöträning med och den äldre av dem (7 år) rids 5-7 dagar i veckan (tack vare medryttare) - när han blir understimulerad springer han rätt igenom hagstaket, biter sönder allt han hittar etc… Lillsyrran (4 åringen) nöjer sig med att dra upp hagstolparna som sagt när hon har tråkigt 🤐

Samma med dem, fri tillgång på grovfoder (hösilage alt magert men rikligt bete) är A & O. För fyraåringen har stora bollar (yoga/pilates bollar) i hagen varit till viss hjälp.

#9 När jag red honom red jag 5 dagar i veckan, varav minst 2 var hårda dressyrpass och de andra var träningspass ute med mycket dressyr, en del kondisträning och en stor portion bus. Ca 2-4 ggr i månaden åkte vi iväg och tränade, främst hoppning. 1-2 ggr i månaden tävlade vi när det var säsong, både hopp och dressyr. På sommaren red jag ofta två ordentliga pass om dan, morgon och kväll. Gjorde jag inte det blev han för tjock av betet.

En gång var jag borta en lördag. Det tog en halvtimmes smörande och mutande innan han ville veta av mig igen dan därpå. Att inte rida en helgdag var i det närmaste oförlåtligt.

När jag vuxit ur honom brukade jag köra honom 2-3 ggr i veckan och träna dressyr bäst jag kunde (svårt nog från ryggen) eller kondisträna. Jag kordinerade med medryttaren så han gick minst fem dagar i veckan, hade ännu en tjej som red ibland och gav honom mycket uppmärksamhet. Men de hårda träningspassens tid var förbi, jag hade inte möjlighet att träna seriöst med vagnen och medryttarna var mer intresserade av att rida ut än av att träna, och det accepterade han inte. Inte förrän han blev 28 i alla fall.