Påväg hem från stan tog vi oss tid att stanna för att knäppa några bilder på ett islandshästföl som går där vår häst gick på bete förra sommaren. Tur var det då precis när vi stannade/skulle stanna började det ryka ur huven på bilen.

Medans vi väntade på förstärkning så gick vi bort och kikade och tog kort på det lilla stoet. Vad händer inte då? Jo fölet går in under det höga elstaketet till en annan hage och märker förtvivlat att mamma är på andra sidan. Vi avvaktar för vi trodde hon kunde ta sig själv tillbaka, men både hon och mammastoet verkar upprörda. Speciellt fölisen som galopperar fram och tillbaka längs staketet.

Väljer att agera så går in i hagen där det som tur är handtag/öppningar. Som tur var mammastoet snällt, då jag utsatte mig för risk i hennes stressade situation. Utan hjälm, i tighta jeans och skor med klack. Tänka finns det inte tid med helt enkelt.
Öppnar understa tråden mellan hagarna och går in till det stackars stressade fölet, blir sen tvungen att putta och nästan trycka in henne under tråden (för att moderstoet inte skulle gå in i den andra hagen).
Framgång.

Stofölet går snabbt fram till modern och söker trygghet.

Blir snabbt att försöka få tag i ägaren och säga till att deras lilla föl kan smita ut på vägen under tråden, då det var ännu högre ut mot vägen. Får först ringa gamla gubben som har betet (som vi även köper hö av), ingen svarar. En stund senare ringer han upp och vi får tag i ägarens nummer också.

Känns ju dumt av mig, att springa in och valla tillbaka ett föl hos helt främmande hästar (även om vi känner ägarna lite).
Men inte kunde jag lämna fölet så förtvivlat?!

Fler bilder på fölet&moderstoet?
Dayviews: http://dayviews.com/bunchiebe/2013/6/30/
Tumblr: http://bunchiebe.tumblr.com/