Han var min, köpte honom som ohanterad fyraåring 2008, och hade honom till 2013 när jag blev sjuk och inte kunde ha honom kvar. Han har det i dagsläget superbra hos sina nya ägare och vi stöter på varandra med jämna mellanrum när de är på samma tävling som min lillasyster. Han är en New Forest valack jag blev tipsad om av min dåvarande hovslagare. Jag hade precis fått göra mig av med min ponn(blev triangelmärkt och åkte tillbaka till sin tidigare ägare som sällskap). Han var inte den lättaste att ha att göra med som unghäst, har än idag en enorm vilka. Men är fantastisk när man väl lär känna honom, om man är en av dem han gillar

Han var inte min, jag var medryttare på honom i ungefär ett år. Föredetta kallblodstravare. 

Helt fantastisk och helt vedervärdig 😂 Outbildad, kaxig, enorm egen vilja, åsikter om allt, ingen vilja att back down. Men samtidigt så klickade det som inget annat gjort, vi förstod varann utan och innan, och det var verkligen som att komma hem varje gång jag fick träffa honom. 

Jag saknar honom varje dag, även om det nu var åtminstone 4 år sen vi träffades sist.

Vill säga min nuvarande foderhäst, men vi har inte det. Min hjärtehäst var en shettis i det stallet jag var medryttare i innan. Hon hatade typ de flesta, men vi kom överrens och jag fick göra det ingen annan kunde göra med henne. De hade köpt henne som ohanterad unghäst, så hon var rätt odräglig egentligen. 

Slutade rida min medryttarhäst när de skulle säljas och hittade min nuvarande och hon såldes. Önskar så mycket vi hade köpt henne och saknar henne väldigt mycket

Asså hjärtehäst vet jag faktiskt inte men är extremt duktig på att få speciella band med djur… Kan ju för all del berätta om en häst. Var för ca 3år sedan så hade min kompis en skygg och rädd islandshäst som sällskap till sin häst. Jag bodde iprincip hemma hos henne och jag kunde verkligen förstå islandhästen. Den var i grund och botten skygg pga rädslan. Jag arbetade med hon dagligen och det var olidligt att se hon så skygg. Jag klickade direkt med henne och efter ca 2 månader så började hon lita på mig till fullo. Hon hade blivit slagen och tvingad till massor så hon var inte lätt att förstå. Men när sommaren var slut så åkte hon tillbaka. Ägaren stack och sålde hästen till någon främling, han berättade aldrig vart hon försvann bara att hon blivit betäckt och fått ett föl. Så har ingen aning om hur hon har det eller hur hon mår. Skulle jag få chansen att köpa hon skulle jag inte tvekat. Det udda i denna hästen är att jag inte ens gillar islandhästar. Jag trodde aldig att jag skulle falla för hon. Men hon är den ända islandhästen jag vill ha om jag skaffar någon.

Ja, en fantastisk liten svart ponny som jag red och tävlade under mina sista år som ponnyryttare. Hon var rätt skogstokig emellanåt, bockade och slängde av de flesta (även mig om jag råkade titta bort en sekund, hon slängde till och med av mig på ett ärevarv en gång…) men var samtidigt världens mysigaste häst. Hon bockade rakt in i mitt hjärta vilket ledde till att jag tog mig an utmaningen att börja tävlingsrida henne. Hon hade aldrig sett ett hinder innan hon kom till oss, så det var blod svett och tårar innan vi till slut tog oss runt felfritt i LC-klasser. I dressyren klickade vi totalt och vann det mesta vi ställde upp i, vilket var en enorm vinst för mig som alltid haft rätt dåligt självförtroende. Jag hade aldrig sett mig själv som en tävlingsryttare, men med den svarta lilla diamanten blev plötsligt allt möjligt och rosetterna började radas upp på hög. Det var enormt häftigt och jag är tacksam varje dag för att jag fick uppleva den tiden med henne.

Jag tror nog jag träffat min hjärtehäst(hittills) var en liten shettis, som jag körde ett drygt halvår å tog licens med. (var 8/9 år) men sen såldes hon å for iväg…. Saknade henne grymt… Men så, efter jag slutat som skötare på ponnyn jag började efter henne. När jag var typ 12.kring jul så tog trava kolan tbx henne, och for då å träffa henne å var lika förälskad i henne bröt typ ihop och bara grät å kramade om henne. Körde henne några gånger, å nu(när jag är femton) möter jag henne(samt min andra sköthäst som jag hade efter henne) ibland när jag är ute och rider eller kör, blir liks glad varje gång. Små ungar som var ungefär lika gammal söm mig som sitter å kör. Mötte senast igår båda två <3 brukar bara hälsa. Men hejade på dem som körde å frågade om det var de två som de körde. Å berätta jag körde dem när jag var 8/9 år samt den andra när jag var 9-12 år 💕 bombis å mysan. Mysan tävlade jag en del med också, bombis är typ 24 nu å mysan 20.(mysan var 10/11 när jag började på trav skolan)

Starlight, en ridskola häst av rasen haflinger imp. Danmark. Han var den finaste ponnyn jag träffat en riktigt stjärna. Det kändes som om vi kunde prata med varandra. Han förstod mig och jag förstod honom, en riktig ängel. Han bockade med alla utom mig. Vi klarade allt tillsammans och lyckades hoppa 70 tillsammans. Han var en äkta hjärtehäst.

Jag har träffat min och även ridit in honom. Han var en av 6 hästar på en gård där hästarna mest gick som hagprydnader och blev smått vanvårdade (mycket sena hovvårder, halvskitiga drickkärl, lite för små hagar)
Hästen i fråga var den "minst fina" hästen, och ägaren satte alltid denne sist. Hon jagade konstant bort honom när han ville ta kontakt och sade att han var bufflig och ouppfostrad.

Kommer ihåg att redan första gången jag tog en promenad med honom kände jag "det". Vi var helt sammansvetsade efter bara några steg. Han hade humor, han var hur kul som helst. När jag tittade på hans ögon kände jag att han nästan såg genom mig, att han kunde läsa mina tankar nästan. Det var en helt galen upplevelse.
Jag visste alltid vad han skulle göra innan han gjorde det, och han gjorde oftast saker innan jag ens bett om något. 
Han lät mig även göra lite vad som helst med honom. Var livrädd för vita plaststolar, men jag kunde enkelt få honom att gå nära en, kunde lyfta upp stolen på hans rygg, mm. Ingen annan kunde göra det på första försöket, min kompis fick jobba med honom i kanske två timmar för att åstadkomma samma sak.
Inridningen var samma sak, vi vande honom och jag hängde medan kompisen ledde honom som säkerhet bara första två gångerna. Tredje gången fick jag någon form av "alltså det här är ju löjligt ska du inte bara köra nu?" vibbar från honom och satt upp. Red i skritt i kanske 10 minuter på en skogsväg i bara grimskaft. Känslan var att här på den här ryggen är jag hemma. Sedan när jag någon gång senare red med träns var det som att han redan var inriden. Supersnäll, superrolig med humorn kvar. En riktig guldklimp. Blev alltid lite nervös när ägaren var nära och gömde sig liksom bakom mig. När kompisen skulle rida några veckor senare skenade han några steg med henne men inget farligt. När ägaren vågade sig upp ett år efter lyssnade han varken på hjälper eller tygeltag.
Ägaren har honom fortfarande och hyr ut på foder. Jag har ingen aning om hur han har det men hoppas att han har det bra och har hittat någon kul människa. Fick hälsa på honom en sommar för två år sedan när han stod i en sommarhage och gissa om jag var på väg att storböla när han ignorerade alla andra, traskade rätt fram till mig, och snusade mig i örat och dreglade ner hela min axel. 
Om jag hade tid och pengar… då hade han nog varit min för lääänge sedan. Oj vad jag saknar honom, och han poppar upp i mitt huvud nästan varje dag ❤️

När jag var liten och red på ridskola fastnade jag på något vis för ridlärarens extremt tjuriga och sura häst som högg efter allt och alla som kom nära hennes box. Jag hade aldrig egentligen reflekterat över henne fören en dag, då frågade jag ridläraren om jag fick rykta hennes häst mest för att jag var nyfiken på om hon verkligen var en sån surhäst som hon verkade. Från den stunden var jag fast och skötte henne varje söndag. Vi fick ett band som jag aldrig haft med någon annan häst före eller sedan dess. Hon var tjurig, sur, grinig mot allt och alla men det var något som klickade mellan oss som jag inte kan förklara i ord.

Hon var gammal galoppör, men hade problem med benen och var mest dålig under vårt år vi fick tillsammans. Jag red henne tre gånger sammanlagt och det var de mest magiska stunderna i en sadel jag upplevt där verkligen allt kändes rätt och helt klockrent, även om det bara var korta och helt kravlösa ridturer.  Utöver det spenderade vi mest tid ihop med att gå promenader, borsta, mysa och bara vara tillsammans. Hon var vad jag upplevde både då och nu i efterhand min själsfrände, någon som jag verkligen hade något med som jag aldrig hittat i någon annan häst även om jag älskat många hästar sedan dess.

Hon avlivades tyvärr året vi båda fyllde 14, då hade jag skött henne i drygt ett år. I år blir jag 31 och har fortfarande ibland panikgråt-attacker såhär 17 år senare över att jag förlorade henne, alldeles för snabbt och alldeles för plötsligt.

Min hjärtehäst träffade jag genom stallet jag rider/red i. Hon var inhyrd under någon månad, medan hennes ägare skulle byta stall. När jag såg henne första gången stog hon uppbunden utanför stallet i leran, de hade precis provridit henne. Hon var avvaktande och kanske lite nervös. Till en början var hon sur, kunde bitas, var kittlig och sparkade om man borstade under magen. Men vi fann varandra på riktigt när jag gick med bakom en vän som red och jag hade med Tingeling som hon heter/hette (vet ju inte ens om hon lever fortfarande) i grimskaft, hon stannade och vägrade gå hela tiden, men efter ett tag så hände något, hon förstod att jag skulle ha med henne, och hon började tycka det var kul och spännande istället för läskigt och tråkigt. Efter den promenaden visste jag att det var hon och jag. Efter ett tag åkte hon tillbaka till sina ägare, och jag var helt säker på att det var sista gången jag såg henne. Men efter några månader så stod hon i vårt stall igen, ägarna var inte nöjda med nya stallet och dottern som red Tingeling ville byta inriktning och börja med western. De skulle sälja henne, men hon fick stå i vårt stall tills de hittat köpare. Jag tog varje tillfälle i akt att köra och promenera med henne, eller bara rykta och gosa. Hon hittade ägare och flyttade iväg, nu har jag ingen aning om vart hon är. Världens bästa ponny, med så många rävar bakom öronen, men alltid glimten i ögat, och jag vet att vi är själsfrändar, vi kommunicerade på ett sätt jag inte visste var möjligt, och varje dag hoppas jag på att jag kommer möta henne igen, och då kunna köpa loss henne. Hon var inte gammal, så om turen är på min sida, så kan jag hitta henne och ha henne i många år. Världens finaste shettis flicka, som jag aldrig glömmer.