Övrigt om hästar

Minnesvärda hästar

2018-01-07 14:11 #0 av: Alma Johansson

Allihop, berätta om någon häst som ni minns extra bra och som ni alltid kommer minnas! Det kan vara allt från hästen ni red på ett ridläger, eran alldeles första häst eller den allra första hästen du satt på. Visa gärna bild om du vill.

Jag kan börja!
Denna lilla häst har jag tyvärr ingen bild på, men hon var världens sötaste lilla ponny! Himlabackens Pulka hette hon och stod på ridskolan jag rider på när jag började där tidigt 2009. Hon var född 1999, precis som mig och det tyckte jag var roligt! Pinglan som hon kallades av förståeliga skäl, en riktig pingla, var skimmel och hade blivit helt vit förutom manen som var grå! Hon föddes tydligen med en bläs för på hennes mule var en rosa liten fläck. Pinglan var just så pass en B-ponny, en welsh mountain. Och hon var världens snällaste när man red henne, helt perfekt ridskoleponny. Hennes små, små runda fluffiga öron var alltid riktade framåt och hon var en väldigt glad och vaken ponny. Men jag minns att hon ofta hade gräsfläckar på sig, så på somrarna när man tog in henne från hagen så var hon snarare grönskäck än skimmel.

Kan berätta två extra roliga minnen med denna pingla!
Jag tror detta var kanske hösten 2009 eller våren 2010, så skulle vi rida cavaletti, bommar och små hinder alltså. Vi skulle rida en liten bana ett par varv och ett av småhinderna låg på ca 30-40 cm, som de andra ponnyerna med lätthet kunde kliva över, men sen kom jag och Pinglan travandes mot hindret. Lilla Pinglan fick lov att ta ett litet skutt över, och eftersom jag travade ganska långsamt så tog hon ett extra stort skutt och lilla 10 åriga jag blev alldeles till mig av lycka, haha!
Sista gången jag fick rida henne innan hon skulle säljas och jag inte längre fick rida B-ponnyer alls så skulle vi rida ut i skogen (tror detta var 2012) vi red längs en rätt slingrig och trång stig, det var ungträd längs hela stigen och man såg knappt vart man var på väg när man red bakom en maxad C-ponny. Vi kom i alla fram ut från den slingriga delen och ut på en åker, och det tyckte Pinglan var extra skoj! Så hon hoppade ut och galopperade ett par språng och sen bockade hon av mig! Läskigt då såklart, men idag kan jag inget annat än att bara le åt det.

Anmäl
2018-01-07 15:19 #1 av: BokDuvan

Åh vilken kul tråd!

Ponnyn jag aldrig kommer att glömma står på min ridskola och heter Andiamo. En rund skimmel vars mage alltid putar ut haha. Lite tjurig ibland men ack så härlig att rida. Han är en ponny som är väldigt personlig, innan man lär sig rida honom upplevs han som pigg, stark och ovillig att jobba men när man väl hittar honom blir han så himla underbar. Det var på honom jag första gången lyckades få en häst avslappnad och söka nedåt, det var en riktig aha-upplevelse när jag förstod hur det skulle kännas.

Älskar honom lite extra nu när han börjat gå lektioner igen efter nästan en hel termin av hälta, red honom i torsdags och det märks att han har en hel del energi i sig nu haha. Håller tummarna att ridläraren ger mig honom på lektionerna nu. Han må inte vara den mest spektakulära ponnyn man hört om, men han är bäst och underbar för mig och kommer alltid att vara <3!

Anmäl
2018-01-07 23:35 #2 av: Lona

Åh, det var svårt att välja!
Det har passerat en del hästar under åren, både på ridskola/ridläger och privathästar.Hjärta

Den här gången får det nog bli Baldur, en av de hästar jag känt absolut bäst.
Jag hade honom på foder i några omgångar så totalt blev det rätt många år. Finaste Bästhästen, en otroligt klok och fin islänning.
Så mysig att rida, det var på honom jag verkligen lärde mig rida islandshäst, inte bara rida som på storhäst och lägga till lite tölthjälper.
Genomsnäll, man kunde göra vad som helst med honom. Han var illa skadad ett par gånger, aldrig några som helst problem med att rengöra och hantera såren, ge honom sprutor och så vidare. Trots att det måste ha gjort ont stod han snällt och tålmodigt och väntade på att man skulle bli klar.
Snudd på tråkig att rida i början, innan man kände honom - sen kunde han dra i med både fart och bralla loss så länge han kände att man var med på noterna.
Tappade man balansen eller de andra hästarna stack så "frågade" han genast om man ville att han skulle sakta ner, annars drog han på igen.
På ovalbanan var han underbar att rida, den tölten han bjöd på då var så härlig!
Så bussig även mot de andra hästarna, om någon var sjuk eller lite mobbad i hagen så gick han emellan.
En riktig myspelle, det gjorde rejält ont i hjärtat den dag hans ägare hämtade hem honom igen när hon hade köpt egen gård.
Älskade Baldur, till våren är det sex år sedan han åkte.
Tror att fotot med oss alla är taget den våren, han hade haft en fraktur på nosryggen - därav det fula nosluddet. Han ser väl något maläten ut, de andra hästarna i hagen älskade av någon anledning att tugga på honom fram på vårkanten.
Fotot tillsammans med fuxen är första betessläppet på våren, glada hästar! Fuxen var hans bästa kompis Noí som jag också var medryttare på ett tag.

"Glass löser allt!" /Källa Glassgård, Öland
Toktantens dagbok - Om hästar, hundar och livet i största allmänhetBlomma

Anmäl
2018-01-08 09:03 #3 av: Alma Johansson

#1 Låter urhärligt! Och med magen som putar ut, haha! :D

#2 Baldur låter som en perfekt läromästare som alla ryttare måste ha älskat! Du får såklart berätta om fler hästar, för själv har jag också fler att berätta om! :)

Anmäl
2018-01-08 15:59 #4 av: Alma Johansson

Kan faktiskt passa på att berätta om en till häst. En fjording! En av de allra första hästarna jag red om jag inte minns fel. 

Hon hette i alla fall Furukolla ca 135 cm i mnkh och föddes 1997 i Norge. Henne red jag jättemycket och det är mycket tack vare henne som jag älskar fjordingar på mycket! Hon var väldigt glad i mat och det syntes väl på henne, speciellt efter sommaren. Envis var hon också, ville hon någonstans, ja, då var det dit hon skulle. Så tack vare henne lärde jag mig att vara bestämd och envis. Men förutom att hon var envis så var hon världens snällaste och goaste ponny.

Man kunde verkligen gör allt på henne och fortfarande känna sig trygg, ramlade man av så stannade hon. Jag var väldigt rädd och försiktig lite ryttare som barn och vågade aldrig hoppa, men med Furukolla (och Pinglan också förstås) gick det! Vi hoppade bana och var även med i klubbtävlingar några gånger, inga höga höjder direkt men det dög för mig, 20-30 cm brukade vi nöja oss med jag och Furukolla. 

När jag säger att man kunde göra allt med henne så menar jag verkligen allt. Fjordingar är ju kända för att vara arbetsvilliga och perfekta allroundhästar och Furukolla var verkligen inget misstag. Henne har de provat bågskytte på och till och med kört in henne för ett nummer på en julshow som varade i 5 minuter!

Jag har gjort så mycket med Furukolla, ridit barbacka, ridit baklänges, ridit barbacka baklänged, galopperade för första gången, bröt en tumme, hoppat bana för första gången i galopp, skänkelvikning, sluta på diagonalen (tror jag att vi försökte med i alla fall), mitt första galoppombyte och säkert mycket mycket mer!

Anmäl
2018-01-08 16:22 #5 av: Travis D

Jag vill berätta om min gamla sköthäst Travis.
Travis var en tävlingshäst som tävlade mycket inom Sverige i SM m.m tills han blev gammal
Han var 165 i mkh och skulle varit 32 iår. Han är brunsvart och hade svart man.
Han betydde mycket för mig även fast jag bara kände honom i några år. När jag var 10 gick jag en skötarkurs på ridskolan för att få bli skötare på en gäst där som man skötte 2 ggr varje vecka. Jag klarade provet oh blev genast skötare på Travis.
Även fast jag bara skulle vara där 2 ggr i veckan så åkte jag dit varje dag och borstade och borstade och bara va där. Jag minns att hans favorit godis är banan..
Jag fick aldrig rida honom men jag fick släppa ut honom i hagen och hämta in honom igen. Det betydde allt för mig.
Men alla dagar kunde inte vara paradiset.
Jag började 6:an och hade inte lika mycket tid för honom..
Hade massa prov och kunde inte komma på mina sköta dagar och slarvade mer och mer.. önskar idag att jag inte slarvat så men men. Efter ca 2 år så blev han tröttare och tröttare. Och snart orkade han inte gå på ridskolan längre och gick åka till Pytt, en tant som tog hand om ridskolans pensionerade hästar. Jag åkte dit på helgerna ibland och hälsade på honom.
Efter några månader när jag skulle dit så hittade jag honom inte.
Jag frågade vart han va och hon berättade att han va på "dom gröna ängarna och betade" jag förstod först inte men fattade sen direkt att han var borta
-
Det var min "berättelse" om Travis ♡♡
(Bilden var på honom som 12 åring)

Anmäl
2018-01-22 22:30 #6 av: frost_schäfer

Hmm det är  nog en häst jag provred typ två gånger från ett Stuteri ,Det var en Welsh cob Kär Den ponnyn var verkligen kärlek vid första ögonkastet ,Den var så snäll och ni vet när man bara ÅHHH!!! Den hästen vill jag ha!!Hjärta Och sen... Så säger dem på stuteriet att hon är inte klar som avels häst fören om två år... Då börjar man ju typ gråta när man hittat The Dream horse Hjärta

Anmäl
2019-03-07 22:56 #7 av: 100%Hästtokig

Kul tråd!

Åh... en häst som betyder nästan världen för mig är älskade lilla Laura. Hon är ett skäcksto född 2011 och står på ridskolan jag går på. Hon är en sur liten dam, som många tyvärr inte är så förtjust i då hon bits och sparkas ibland. Hatar sadeln och när man spänner sadelgjorden runt magen på henne.
Laura är en häst som man behöver ha tålamod med. Hon är en känslig häst, och som sagt ganska sur. Men jag och hon har klickat otroligt bra.
I ridningen är hon känslig, och kan testa en i början. Hon är grym på att hoppa och är rena drömponnyn att rida!

Ett litet minne med Laura:
Innan jag började på ridskolan jag går på nu, brukade jag gå till hagen när hästarna var ute. Och det var en häst som jag kom lite speciellt för efter ett tag. En skäckponny med gulligt huvud och hovskägg som alltid kom fram till staketet. Hon var så nyfiken, och var bara så glad ute i hagen. På sommaren smet jag och min kompis in i sommarhagen och satt innanför staketet, ibland hände det att hästarna kom fram. Men skäcken var alltid framme. Min kompis gillade inte henne så mycket, då hon hade varit med om en olycka där Laura hade kastat av henne rakt in i väggen i ridhuset.
Men när jag väl började på ridskolan gick jag alltid och hälsade på stoet, och dä fick jag se en helt annan sida av henne än från hagen. I spiltan fanns en sur ponny som bet mig det första hon gjorde, klämde in mig mot väggen andra veckan och stampade mina tår blåa den fjärde. Men jag fortsatte komma till henne och lärde känna henne. Och tillslut blev hon så snäll mot mig, hon har inte bitit mig på flera månader (det är stort). När jag äntligen fick rida henne så var öronen framåt även när sadeln kom på.
Jag skulle inte ljuga om jag sa att den hästen är min bästa vän, för det finns ingen som henne och hon betyder så sjukt mycket!

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.