Ridning

hästarna håller mig kvar på jorden..

2017-09-23 19:18 #0 av: shia

att hästar betytt mycket för mig märkte jag redan när jag var 9 år å blev skötare på en ponnytravare shettis. jag var mobbad, slagen, utfryst i skolan och jag tog mig igenom dagarna med tanken att jag skulle få köra henne på kvällen.  så har det fortsatt, hästarna fick mig att klara mobbingåren(mobbad tom 5 an) 

När jag började 6 an bytte jag skola och hamna i en bra klass, och nu var allt bra. jag var i stallen efter skolan, trivdes i klassen osv. men, då började jag pressa mig för mkt.

Fick jag inte A var jag sjukt missnöjd, hatade mig själv, svälte mig själv, ( kan nu se att ätstörningen började redan i mitten på femman) jag minns när allt började på riktigt. Jag googlade, hur vet man om man är tjock, fann bmi (var inte tjock enligt dem siffrona, hade väl bmi på 20-21) sökte på hur går man ner i vikt snabbt. 

tänk om jag aldrig sökt de orden? då hade jag inte hittat till pro ana sidor osv...

allt blev tuffare, jag gick ned i vikt, höll upp en glad fasad, "skrattade".  mitten på hösten mådde jag så dåligt att jag ville ta mitt liv.  fortsatte kämpa, drömmen om att bli en montéryttare fanns ännu inom mig(haft den drömmen sen jag var 7 år)  och jag kunde inte bara ge upp den drömmen. till våren var det ingen skillnad, lärde mig leva med att gå ner i vikt, hetsäta på helgerna, gå upp, gå ned igen osv. 

när 7 an började tänkte jag att nu blir allt bra, jag ska gå ned i vikt sen blir jag lycklig. När jag såg kilorna rasa blev jag överlycklig, men det var som en drog, jag behövde mer och mer. 

på proven bröt jag ihop, skrek på lärare, ljög, ljög och ljög samtidigt som jag försökte hålla upp en glad fasad.  jag ville vara väl med alla, och skrattade och skoja osv. Mot mitten av höstterminen mådde jag värre än förut. Jag frös KONSTANT, (hade bmi på kring 15)  svimmade någon gång, var yr konstant, skakade, trött, sov 3-4 tim varje natt. jag började skära mig själv på olika ställen.  men jag forsatte kämpa. så kom (kan kalla honom B)  till stallet, och blev min passhäst. jag red in honom själv, och började äta igen, han fick mig till att fortsätta kämpa, och under jullovet mådde jag bra! men, jag gick upp i vikt, och jag tänkte att efter nyår ska jag börja träna, skippa mat och bli smal. 
jag slutade äta på skolan, åt ksk 1 mål om dagen högst, och hetsåt om helgerna. Spydde 1-2 ggr/ dag. och gick upp och ned i vikt. skadade mig själv, ville ta mitt liv. Men vid tanken på B fortsatte jag kämpa. efter påsklovet bad jag om hjälp. min kompis kontaktade kuratorn å allt blev indragna. Skolsyster, föräldrar, bup osv. 

och jag blev bättre, men då jag åt gick jag upp i vikt. ångrade det och tänkte att jag skulle nå mitt viktmål om jag ej sökt hjälp osv. så jag ljög att allt var bra och ja. 

i somras red och körde jag han varje dag, samt red monté ibland på honom., samt red andra hästar å på andra ställen samt red in andra hästar också. B vart bättre å bättre i dressyren.

då jag var i stallet, hade jag ingen ångest å åt då. hände bara ngn enstaka gång under sommarlovet(ibörjan) att jag hetsåt å kasta upp maten men det var det enda. 

men så, började skolan. Jag hade blivit en annan person inom mig. glad, lycklig, självsäkrare, och trodde på mig själv, mer än tidigare. Kvällen innan skolan började grät jag mig till sömns. För jag visste att jag skulle må sämre. Vilket också skedde.

jag skippade måltider återigen, började skära mig själv, men jag gjorde allt i högre grad än tidigare. i tisdags svimmade jag nästan då jag inte ätit på 2 dagar. i går hade jag ångestattacker hela dagen. Grät på toaletterna, ville ta mitt liv. skakade och kändes som jag förlorat allt hopp. 

men så när jag for till stallet på kvällen, så försvann allt. jag vet inte hur man ska beskriva det, men det är som en lättnad, tänk dig att du springer ifrån en fara som kommer närmare och närmare och du känner att du inte orkar längre, sen så försvinner faran å du får nya krafter igen och kan återhämta dig.

i stallet kan jag alltid äta och mår inte dåligt eller vill kasta upp maten efter åt. 

det är inte så att jag är rädd för att äta i skolan osv, men jag är rädd för ångesten. rädd för att kasta upp maten efteråt, rädd för vad vågen kommer visa. 

jag är glad att hästarna finns, utan de hade jag aldrig orkat.

kom ihåg att du är värd minst lika mycket som personen du ser upp till:) vill du ngt tillräckligt mkt kommer du klara det 

Anmäl
2017-09-23 20:10 #1 av: zemlathebunny

Jag har också en ätstörning. Jag vet vad du menar, man får kämpa sig genom skoldagarna för att man ska kunna fara till stallet efteråt. Men i stallet är allt bra. Du får gärna höra av dig om du vill skriva mer privat :) just nu har jag knappt några vänner eftersom ätstörningen tog dom ifrån mig

Anmäl

Bli medlem på iFokus

För att kunna delta i diskussionen måste du bli medlem på iFokus. Det går snabbt, enkelt, och kostar ingenting. Medlemskapet ger dig tillgång till över 300 sajter.