Annons:
Etikettersjukdomarskötselvård
Läst 969 ggr
hannah96
2014-05-07 22:41

Varit med under avlivning?

Känsligt ämne, men imorgon händer det mig. Har ni någon gång varit med när ni tagit bort er häst? Sett hur allt går till osv? 

Om ni nu har det, hur känns det? Visst alla är olika, men hur kändes det för er?

Annons:
liljegren
2014-05-07 23:00
#1

Jag har inte varit med och tagit bort mina egna.. Jag kunde inte vara lugn och jag ville inte stressa upp ponnyn mer än nödvändigt.. var med när en stallkompis häst skulle avlivas för att hon inte orkade.. det var absolut mycket lugnare än jag trodde och det gick väldigt fort. Iom att han som var ut och gjorde det var väldigt mjuk och pedagogisk upplevde jag det inte så jobbigt, så nästa gång det är dags för någon av mina kommer jag nog vilja vara med.

Bjallstal
2014-05-07 23:05
#2

Jag var med när min bästa kompis häst blev avlivad förra sommaren. Han var gamla och fick akut tarmvred, från lite kolikkänning till kasta sig upp och ner på/från marken tog bara 20 minuter. Själv avlivandet var inte alls så hemskt som jag trodde att det skulle upplevas, utan disktriktsveterinärernas tillgänglighet var katastrofal, ingen av dem fyra vi ringde svarade på något av samtalen. Två ringde upp en timme senare och bad om ursäkt för att dem hade glömt sätta på ljudet på mobilen. Dem hade inte hört att det hade ringt alls. Men då var ponnyn redan död meddelade jag dem och lade på. Utan vi fick ringa till ortens hästkliniks veterinär, på hennes privata mobil mitt i fredagsmiddagen, så kom kom körandes ut i 140 på en 40 väg och höll på att ta med paddocksstaketet på vägen. Sedan skötte hon allt väldigt snabbt och smidigt. Från det att hästen började må dåligt tills att han var död tog det ca 40 minuter. Min kompis var helt förstörd, denna ponny hade varit hennes allt i nästan 10 år, men två dagar senare hade hon lugnat ner sig och insett det viktigaste, han var gammal, hon fick vara med, och det gick väldigt fort. Han hann inte må dåligt så länge.

Gårdagen kan vi aldrig få tillbaka, men morgondagen är vår att vinna eller förlora…

Bjallstal
2014-05-07 23:07
#3

Min kompis syster jobbar för veterinärens man(travtränare), därför vi kunde ringa henne privat :) samt att hon är en fantastisk veterinär som gör allt hon kan :)

Gårdagen kan vi aldrig få tillbaka, men morgondagen är vår att vinna eller förlora…

ängsbacka
2014-05-08 06:20
#4

Jag fick ta bort mitt varmblod 2012 pga ryggproblem hon blev 18 år, allt gick lugnt till alla de andra hästarna var där när det skulle ske för han tyckte det var viktigt att de fick vara med och se när hon skulle somna in. Jag stog o höll henne o klappade henne hela tiden med tårarna som trillade men var lugn inombords, hon fick äpplen o han pratade med henne och sa till mig nästa gång jag ger henne äpplet så kommer det att ske, äpplet gavs o han tog upp bultpistolen o det klickade till, hon trillade ihop o blev liggandes sen skar han ett snitt i halsen för så gör de, sen fick hon ligga där ca 10 -15 min så vi kunde ta farväl till henne och mina andra 3 hästar fick gå fram o lukta o putta på henne med mulen för att de skulle veta att hon inte fanns mer, vi hade grävt en grop i hagen som hon skulle ligga i, de halade ner henne o sen hämtade jag ett täcke till henne som han lade över henne innan de fyllde igen gropen. Mina hästar hade tagit förväl o strövade bort o började äta i hagen igen utom hennes bästis som gick o kalllade på henne hela natten men dagen efter hade han också förstått att hon i te fanns mer. Det är sorligt att få ta bort sin vän men denna händelse var ändå så fin pga att allt gick lugnt o värdigt till så jag kommer att anlita honom nästa gång detta ska ske. En stor kram till dig i denna svåra stund… / Pernilla

Peppe
2014-05-08 07:34
#5

jag har inte varit med och tagit bort häst, däremot ko många gånger och principen är ju den samma.

Jag vet faktiskt inte hur jag själv kommer göra med mina. Jag har sambo och vänner som är djurvana och själva har tagit bort kor innan så dom ställer nog upp och håller i hästen om det behövs. Kan tänka mig att jag har någon av dem med mig som får hålla hästen men att jag är med också fast utan uppdrag så att säga, då kan jag vända och gå precis när som helst.

Medarbetare på ~`Dressyr´~ och ~`Harry Potter´~

CelsiusT
2014-05-08 09:22
#6

Jag har varit med om att behöva ta bort två hästar och en hund (som varit mina alltså). Alla 3 djuren har jag följt till sista andetaget. Båda hästarna har blivit bultade, jag har själv hållit hästen i grimskaft när det hänt. Det är lite tungt att se sin vän falla ihop, bli skuren i halsen och springa över till dom evigt gröna ängarna. Men det har samtidigt varit en sådan befrielse, för båda gångarna har jag vetat med säkerhet att det varit rätt beslut. För mig är det här med slakt i sig inte något konstigt, det har jag varit med på sedan jag var liten, men självklart är det lite annorlunda när man står där med sin häst som man haft i flera år. Men eftersom själva grejen att bulta och skära av halspulsådern och se blodet inte är något som skrämmer mig så har jag inga problem med att vara med hela vägen. Istället känner jag befrielsen av att veta att hästen är helt död, den har det bra hela vägen, jag är med varje sekund vilket ger trygghet för hästen och jag kan påverka hästens situation.

När vi avlivade min hund så var jag ensam med honom inne hos veterinären. Min pappa klarade inte av att vara kvar så han gick ut till bilen. Själv kunde jag inte överge min vän utan för mig är det självklart att sitta med till sista andetaget. Problemet med avlivningsvätska för mig är att det finns för mig ingen garanti på att hunden är död, den ser ju ut att sova. Riktigt riktigt obehagligt, hade mardrömmar i månader. Det släppte aldrig, jag fick ingen frid.

Medarbetare på westernridning.ifokus

Annons:
Sarah
2014-05-08 10:44
#7

Jag klarade inte att vara med då min förra häst togs bort. Istället var min hovslagare som hon tyckte mycket om där. Jag kan känna att jag borde varit med, men jag hade så mycket ångest och panikattacker att jag bara hade stressat upp henne.

Miliimli
2014-05-08 11:35
#8

Jag var med när min första medryttarhäst och läromästare fick tas bort. Han blev gammal och hade redan varit pensionär ett tag, han gick mest i hagen och mådde bra och fick komma ut på skogspromenader nu som då. Nånting hade dock hänt så vi hittade honom med brutet ben och svårt uttorkad i hagen en varm sommardag. Fanns inget att göra utom att ringa veterinär. Själva avlivningen gick snabbt och lugnt till, ägaren och några stalltjejer var där och klappade hela tiden och det tog inte många för honom att somna in. Sedan tyckte jag dock att veterinären var onödigt känslokall efteråt, hon mer eller mindre bara dödförklarade honom och så vände hon sig till ägaren "vi går väl och gör upp räkningen då". Jag kunde ju tycka att ägaren nu skulle få någon minut att samla sig och säga adjö men…

MsSofieG
2014-05-08 19:06
#9

Jag har jobbat hos veterinären under en period och fick då vara med på en hel del avlivningar. Vissa där ägaren var med hela vägen och vissa där ägaren lämnade av hästen för att den senare på dagen när allt var lugnt skulle få vandra vidare till de gröna vida ängarna. 

Jag har sett både med bult och spruta och tycker att det är en ganska liknande process. Men spruta så tar det ju längre tid än med bult eftersom det ska nå hjärtat. Men jag har ändå sett det som en fridfull bortgång, hästen har fallit ihop efter injectionen och veterinären kollar efter livstecken. Med bult så faller hästen ihop och halsen skärs upp för avblodning och det går också där snabbt och smidigt.

Jag har inte på de avlivningar jag varit med på (både bult och spruta) varit med om några som helst komplikationer. Men så har jag också haft de bästa kollegorna med sunt djurtänk med mig under hela min jobbtid.

Praefatio
2014-05-10 15:20
#10

Jag har varit med vid avlivningar tidigare men valde att inte vara med när min egen häst skulle avlivas eftersom jag visste att jag skulle bli hysterisk. Ville inte låta det bli det sista han upplevde. Istället hämtade jag honom i hagen och tog honom till skogsbrynet bakom stallet. Fick god tid på mig att stå och klappa och mata med knäckebröd. När jag kände att jag inte kunde hålla mig lugn längre tog min kille över grimskaftet och jag gick in i sadelkammaren.

Tydligen gick det helt lugnt till och min häst märkte ingenting. Han som kom ut för att slakta var jätteprofessionell, lugn och empatisk. Kände mig helt trygg med att lämna över hästen till honom.

Drömmer dock fortfarande, åtta månader senare, mardrömmar om att hästen faktiskt lever och inte dog "som han skulle", så jag är ändå jätteglad att någon jag kände var med i sista ögonblicket, så att jag vet att allt gick lugnt och rätt till.

CelsiusT
2014-05-10 16:32
#11

#10 Just dom drömmar du beskriver upplevde jag jagade mig länge efter avlivning med spruta på hunden. Som om jag inte riktigt fått frid i att han är död, jag minns att jag frågade veterinären flera gånger om hunden var död innan jag gick. Medan hästarna som bultades känner jag frid när jag tänker på och det jag drömt om dom har varit väldigt fridfulla drömmar. Bara lyckan av den fina tiden ihop finns kvar.

Medarbetare på westernridning.ifokus

dancer
2014-05-10 16:56
#12

Har inte varit med när någon av våra hästar avlivats. Däremot känner jag att jag måste vara med om den ena av våra nuvarande tas bort. Känner att jag skulle klara det och vara lugn numera och hon är den absolut bästa hästen jag har träffat, så då skulle jag vilja vara med även på slutet.

Praefatio
2014-05-10 18:40
#13

#11 Det är lite jobbigt att inte "få frid" faktiskt. På sätt och vis önskar jag att jag hade gått ut och sett kroppen efteråt för att få ett avslut men jag var så hemskt uppriven.

Hästen gick dessutom på sommarbete sista tiden och stallägaren, snäll som hon är, höll honom under uppsikt så att jag slapp åka ut efter att beslutet var fattat så en annan återkommande dröm är att de ringer från stallet och frågar när jag ska ta bort hästen, att han har stått i hagen i ett halvår nu och väntat snällt på att jag ska komma och döda honom. Skitjobbigt. Hej, samvetskval.

Sorry, blev lite OT!

Annons:
imsuchadiva
2014-05-13 14:42
#14

Jag såg första avlivningen när jag var 14. Hästen bultades hemma i hagen och föll till marken omedelbart. För drygt en månad sen var jag iväg med två hästar till slakteri. Det gick också bra. TS hoppas det gick bra för dig!

Upp till toppen
Annons: