Ridning

Min ridolycka

2014-03-22 19:35 #0 av: Skorpion76

Dagen efter Lucia förra året ramlade jag av hästen och bröt högerarmen. Det var så att de skulle skotta av snö från taket och det hörde hästen och blev rädd för.

Hästen jag red på var en ponny som jag egentligen var alldeles för stor för, men min ridlärare som heter Anette och kallades för Nettan sa att det var bättre att ta ponnyn Curry eftersom hästen som jag i vanliga fall rider på är så väldigt rädd av sig.

I vanliga fall rider jag ett ardennersto som heter Dolanga, men jag hann inte mer än komma upp på Currys rygg och rida en bit på första varvet förrän han hoppade till och jag ramlade av. När han hoppade till tappade jag balansen och föll av, men inte nog med det fastnade jag med foten i stigbygeln och släpades efter hästen när han sprang.

Nu så här efteråt har jag egentligen så otroligt svårt för att förstå varför Nettan egentligen valde att över huvud taget hålla en ridlektion när någon skottar av snö från taket. Hästen är nämligen ett flyktdjur som i det ögonblick den blir rädd blir självdestruktiv och struntar fullständigt i ifall den har en ryttare på sin rygg som ramlar av och slår sig.

Detta har både Nettan och jag sett i en film i två delar som heter ”I Säkraste Laget” och som handlar om säker hästhantering. Det är faktiskt livsfarligt och därför har jag ännu svårare att förstå hur man kan välja att ha en lektion i handikappridning. Märkligt!

När hon kom fram till mig gjorde det förbaskat ont i högerarmen och jag fick inte heller resa på mig. Vi gick till cafeterian och där satt Millan, Nettans dotter och en kvinna som heter Birgit äger en privat häst som heter Galaxy. De var alla oroliga och undrade vad jag tänkte, men jag hade så j… ont i armen att jag inte vare sig kunde, ville eller orkade prata med någon annan.

Egentligen borde jag väl ha suttit stilla med armen, men jag hade så fruktansvärt ont att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Nettan ringde efter min mamma som lovade att komma så fort hon kunde.
När hon kommit åkte vi direkt till akuten på Oskarshamns lasarett där jag fick smärtstillande som hjälpte lite. Armen röntgades och när doktorn sedan kom och berättade resultatet visade det sig vara riktigt illa. Armbågen hade hoppat helt ur led och på handleden hade jag en riktigt ful fraktur.

Armen var helt trasig och skulle behöva opereras så snart som möjligt. Jag skickades med ambulans ner till Kalmar lasarett och skrevs in där. I ambulansen frågade jag killen som satt hos mig hur vanligt det är att man skadas när man ramlar av hästen och han svarade att det är jättevanligt.

Där, på sjukhuset i Kalmar, bestämde jag mig för att sluta rida. Det minns jag så väl. Jag låg i ett rum med släckta lampor och där bestämde jag mig. Ingen mer ridning för min del. 

Eftersom armbågen hade fallit ur led skulle den dras tillrätta. Först när de sa det blev jag alldeles förskräckt. Jag mindes när min mamma bröt armen som hade gått av helt och lagt sig ovanpå handleden, men när min arm skulle dras gick det bättre. Jag fick lugnande, smärtstillande och avslappnande. Jag minns också att jag fick andas genom en gas-mask.

Den placerades över min näsa och mun och till att börja med andades jag genom näsan, men sedan sa de till mig och då övergick jag till att sandas genom munnen. Jag blev så omtumlad att jag somnade och sov när de drog armen tillrätta, men sedan när de skulle gipsa armen upptäckte de att de inte hade fått ihop den ordentligt, så de fick helt enkelt dra den en gång till.

När de drog den andra gången hade jag kvar rester av doserna i kroppen och därför ville de inte fylla på med mer. Det gjorde att jag verkligen kände hur ont det faktiskt gjorde och den smärtan är inget jag ens önskar min värsta ovän. Jag minns att jag undrade hur många gipsarmar och gipsben det skulle komma att bli den här vintern med tanke på hur halt det var ute. Det är så fruktansvärt lätt att trilla när det är halt ute och ingen kan se var någonstans det är halt. 

När de gipsat andra gången gick det bra. Eftersom jag blev gipsad upp över armbågen behövde jag hjälp med precis allt. Jag lades in på ett rum på ortopedavdelningen tillsammans med två andra tanter. En av dem hade ramlat i trappan och landat på benet och därför hade hon fått operera in en spik i knäet.

Jag behövde matas, hjälp med personlig hygien, av- och påklädning. Eftersom det var noga med att min skadade arm låg i högt läge behövde jag hjälp även under natten med att vändas. Jag kunde bara ligga på vänster sida och rygg. Om jag ville ligga på rygg kunde jag vända över själv, men så fort jag ville ligga på sidan var det dags att larma igen.

Dessutom behövde jag hjälp med så enkla saker som att hålla telefonluren när jag pratade i telefon. Vilken ovanlig känsla för mig som var van vid att klara mig själv! Det blev ju väldigt mycket telefonsamtal eftersom både min ridlärare, hennes dotter, mamma och pappa dels ringde och var oroliga för mig, men mamma och pappa ringde också för att prata om rent praktiska saker.

Om du har legat på sjukhus någon gång vet du kanske att det finns ett larmsystem som du använder när du behöver be personalen om hjälp med någonting. Det finns dels en knapp som hänger ovanför sängen, men om du inte kommer åt den finns det en extra knapp som sitter längst ut på en förlängningssladd. Eftersom jag hade skadat högerarmen hade jag ju ingen hjälp alls av den.

Istället fick jag hitta på en annan lösning och det gjorde jag. Eftersom jag på grund av min cp-skada är spastisk i vänsterarmen och vänster hand kunde jag inte trycka på knappen med handen, men det löste jag ändå genom att hålla knappen i vänster hand och sedan trycka med hakan.

Först sa de att det kunde klara sig utan att operera armen, men sen bestämde man att man blev tvungen att göra en operation i armen, men att man väntade på en specialist som skulle göra den. 
Operationen gjordes på Thomasdagen, d v s den 21 december. Det är då Vintersolståndet infaller och ljuset vänder tillbaka. Jag fick en metallplatta som det kallas inopererad som håller bitarna på plats, fast någon riktig platta vet jag inte riktigt om det är. Det ser mer ut som två metallbitar, sammanfogade som ett T.

Dagen innan julafton fick jag komma ut och tillbaka hem till Oskarshamn och nu skulle jag inte bo hemma i min egen lägenhet, utan jag skulle få flytta till ett korttidsboende med personal 24 timmar om dygnet. Här bor jag nu tillsammans med tre andra personer på ett gruppboende.

Vi har varsin lägenhet och sen finns en gemensamhetsdel med ett dagrum, ett kök, ett kontor och en säng där någon sover jour under natten. Här larmar jag med hjälp av en matta som ligger på golvet och när jag trycker på den med foten går det iväg en signal till personalens mobiltelefon. 

Lägenheten jag bor består av ett kök, ett sovrum och ett mycket litet vardagsrum där jag har en liten TV. Första veckan var riktigt tråkig eftersom jag i princip inte kunde göra någonting mer än att se på TV och det var verkligen jobbigt för mig som var van vid att röra på mig. 

Till att börja med satt jag i gemensamhetsdelen och såg på TV, men personalen var noga med att förklara att egentligen var tanken att vi boende skulle befinna oss i våra respektive lägenheter och egentligen håller jag med. Problemet var bara att i korttidslägenheten fanns ingenting att göra, så om personalen behövde ha planering och låsa till gemensamhetsdelen fick jag sitta i min lägenhet och lyssna på musiken i min iPod. Det var inte alls roligt, men jag hade inget val.

På sjukhuset hade jag gått i korridorerna med en hög rollator med underarmstöd, som var nödvändigt för att jag skulle kunna avlasta armen på rätt sätt. Det hade jag nog börjat med redan andra dagen på sjukhuset. Då hade jag piggnat till så pass bra att jag kunde röra på mig och det var verkligen jätteskönt. Det var så jag fördrev dagarna, helt enkelt. Jag gick i korridoren och det hoppades jag få fortsätta med när jag kom hem, men riktigt så blev det inte.

Under mina promenader i korridoren på sjukhuset träffade jag många andra människor som jag pratade med och som givetvis undrade vad som hade hänt och då fick jag berätta för dem hur allt egentligen hade gått till. En av dem var en sjuttioårig gubbe som hade kommit in för diskbråck. Jag skojade med honom och sa att man inte ska ha diskbråck. Det är bara onödigt och gör ont. Vi pratade väldigt mycket eftersom vi båda brukade sitta i dagrummet och se på TV eller så gick vi.
Han fick en gåstol att promenera runt med och det var ju skönt för honom, eftersom han hade så ont i ryggen. Han var sambo med en kvinna, men han brukade kalla henne för sin ”lustbo”. Ordet ”lustbo” hade han själv kommit på och menade att de bodde ihop för att de helt enkelt hade lust med det.

I ett av rummen som jag gick förbi under mina promenader i korridoren låg det en tant som inte gjorde annat än hoade och skrek hela tiden. Jag vet inte varför hon gjorde det, för alla har ju varsitt larm att trycka på för att kalla på hjälp. Det märktes att hon hade röstresurser i alla fall och varje gång jag kom gående förbi rummet där hon låg bad hon mig säga till personalen att hon behövde hjälp, men det kunde jag ju så klart inte ställa upp på.

Egentligen var det synd om henne, för jag vet faktiskt inte varför hon skrek. Antingen var det för att hon behövde hjälp med något eller så var det bara för att hon kände sig otrygg där hon låg.
Jag vet i alla fall att jag aldrig kommer att glömma vare sig henne eller den sjuttioåriga gubben som jag lärde känna och pratade så mycket med. Vi träffades bara under den tiden jag låg inne på sjukhuset, men jag glömmer den aldrig.

Eftersom jag hade gått med en rollator på sjukhuset hade det beställts en sådan, men när jag kom hem från sjukhuset fanns ingen sådan i lager. Istället hade jag fått en gåstol som den kallas, men den var tung och svår att köra med.

På sjukhuset hade jag fått prova att gå med en gåstol, eftersom jag skulle få en sådan när jag kom hem, men jag tyckte att den på grund av sina små hjul svängde alldeles för lätt åt olika håll. Dessutom var gåstolen som jag fick när jag kom tillbaka till Oskarshamn tung och alldeles för bred för att gå igenom alla dörrar. 

et var något som arbetsterapeuten reagerade på med en gång och sa att så fick det minsann inte vara. Det var riktigt dåligt att ordna med ett korttidsboende utan att handikappanpassa det och jag kom att undra hur det skulle gå ifall personen som skulle bo där efter mig satt i en tung Permobil eller eldriven rullstol med hjälpmotor. 

Julen firade jag hemma hos mamma och pappa i deras lägenhet och där var det i stort sett likadant. Eftersom jag var gipsad kunde jag inte göra så mycket annat än att se på TV. Dels hade jag inget vettigt att göra och dels var jag tvungen att vara stilla med armen. Jag satt alltså i en av skinnfåtöljerna med en kudde under armen för att den skulle ligga lite i högt läge och såg på TV.

 Program efter program rullade förbi och ibland bytte jag kanal genom att trycka på dosan med vänster hand. När mamma och pappa gick ner till bastun för att bada som vi brukar göra varje jul satt jag kvar uppe i lägenheten och såg på TV. Det kändes tråkigt att inte få vara med och bada, men det är svårt med en gipsad arm.

Det var ju bara tur att detta hände under vintern, för på våren och sommaren är det verkligen knepigt att vara gipsad när man vill vara ute i solen och röra på sig. Om det dessutom är varmt blir det ännu värre. Gipset kliar som f… och så svettas man under gipset också! Blaeh! Det är verkligen vidrigt, men det värsta är att man måste sitta så stilla hela tiden eftersom den gipsade kroppsdelen inte får bli alltför hårt be-lastad.

För att få något mer att göra fick jag med mig 2011 års upplaga av Guinness Rekordbok som jag fått i julklapp när jag åkte tillbaka till boendet igen och dessutom fick jag med mig en annan bok som jag visserligen har läst ut en gång, men som är så bra att den tål att läsas flera gånger.

När jag skulle duschas skulle armen förstås plastas in för att skydda gipset så att inte det blev blött, men tror du att det fanns någon kirurgtejp i lägenheten? Nej, det gjorde det minsann inte och det var också en sådan sak som vållade mycket diskussioner bland personalen. Istället fick vi använda vanlig tejp och det gick ju bra, men det är ändå dåligt att ingen hade tänkt på det. 

Jag tycker faktiskt att det är konstigt att det inte ses som en självklarhet när man nu ska ha ett korttidsboende. När jag skrevs ut från sjukhuset hade de bara en enda tanke i huvudet. Jag skulle därifrån, men ingen hade egentligen så värst bra koll på vart jag hamnade eller ens om det stället var tillräckligt anpassat för att ta emot en person i min situation. 

Det var trångt och det fanns inte särskilt mycket utrymme att röra sig på. Därför önskade jag att hade fått komma till pensionärsboendet Solbacka här i Oskarshamn. Inte för att jag hade lust att umgås med pensionärer då, men där hade det i alla fall funnits korridorer där jag kunde gå med min gåstol. 

När jag satt i duschen och fick hjälp av personalen kom jag att tänka på de pensionärer som bor på serviceboende därför att de inte längre klarar av att ta hand om sig själva. Där får de hjälp från att de stiger upp på morgonen tills de går och lägger sig och det innebär hjälp med uppstigning, av- och påklädning, personlig hygien, matning, förflyttning toalettbesök och läggning.

Många av dessa pensionärer som många gånger också är dementa blir dessutom aggressiva och jag kan inte säga annat än att jag förstår dem. Det är faktiskt enormt frustrerande att behöva hjälp med saker som man vet att man egentligen klarar själv. Man känner sig så fruktansvärt utlämnad till en annan person som måste stå vid sidan om och hjälpa, fast om man verkligen tänker efter tror jag nog heller inte lätt att jobba som vårdare för dessa personer.

Jag menar, inte sjutton skulle det vara kul att försöka hjälpa någon som är aggressiv och inte gör annat än motarbetar en. Därför är det heller inte så konstigt ifall det blir mycket bråk och att både pensionärer och personal blir arga, men samtidigt är det ändå viktigt att komma ihåg att pensionärerna inte blir arga på personalen egentligen, utan snarare mer på det faktum att de helt plötsligt behöver hjälp med något som de i hela sitt tidigare liv har klarat av själva utan problem.      

Den 29 december åkte jag till Kalmar igen. Armen skulle röntgas och dessutom skulle jag byta till ett lättare gips. Det första gipset hade jag haft mest för att säkerställa att armbågen verkligen låg tillrätta. När jag skulle åka följde en tjej som jobbade som vikarie på boendet med. 

Vi fick komma in till ortopedläkaren som skulle ta av det stora gipset. Läkaren sa att eftersom det var så kraftigt skulle det sågas av och det var nog det värsta jag har varit med om. I och för sig hade han rätt i att det inte gjorde direkt ont, men det var så fruktansvärt obehagligt. Sågen var kopplad till en dammsugare och när han körde med den skakade det i hela armen. Det nya gipset slutade nedanför armbågen och den här gången gipsades bara ovansidan av underarmen.

När jag kom tillbaka till boendet igen var jag så trött att jag bara ville sova, men redan nästa dag upptäckte jag att jag kunde börja använda min mobiltelefon och skicka sms. Wow, vilket framsteg! Givetvis skrev jag sms till mamma, pappa, min bror och hans fru och berättade nyheten.

Under nyår kom min bror och hans fru på besök och då fick jag låna hans dator eftersom jag dels inte kunde ta med min stora tunga dator till boendet och dels hade jag virus i den som min bror ville ta sig en titt på och försöka rensa bort.

Redan samma dag som jag fick datorn började jag skriva fiktiva brev i Word och det var så oerhört skönt att äntligen få möjlighet att skriva igen. Det hade jag verkligen längtat efter att få göra och min samlingsmapp hade jag ju ingen hjälp av eftersom jag inte kunde skriva för hand. Med datorn var det mycket lättare och skrev gjorde jag genom att trycka på knapparna med vänster pekfinger.

Eftersom jag hade för ont i armen för att använda mus var det ju tur att min bror hade en bärbar dator. På en sådan finns en pekplatta som fungerar som mus. Den styrde jag med höger hands pekfinger. Eftersom jag skrev så mycket blev pappa orolig att jag använde högerarmen att skriva med, men det gjorde jag aldrig.

Den femte januari fick jag så äntligen min höga rollator. Anled-ningen till den långa fördröjningen var alla helger kring jul och nyår. Då jobbar ingen på habiliteringen. Äntligen kunde jag gå igenom alla dörrar.

Den sjunde januari bar det iväg till Kalmar igen och nu skulle gipset tas av helt och hållet och samt att stygnen skulle tas bort. Istället fick jag en svart stödskena, samt övningar som jag skulle göra för att träna upp armen. Dessutom skulle operationsärret regelbundet masseras för att inte stelna emot den inopererade plattan. Här sitter jag nu och skriver. Nu mår jag bättre, men ridningen är definitivt slut för min del. Det inser jag nu. Det beslutet har jag fattat helt och hållet själv och därför har min mamma varit jättenoga med att tala om att jag absolut inte ska låta mig övertalas till att börja rida igen.

Tyvärr är det oerhört svårt att vinna över någon som försöker övertala en till något, för ofta försöker de verkligen med alla medel att få en att ändra åsikt. Hur vet man till exempel att man inte klarar av någonting förrän man har provat på det?

Det är visserligen sant och visst kan man ramla av hästen utan att det behöver hända så värst mycket, men när det går så illa så att man får ligga på sjukhus, opereras, vara stilla därför att man behöver vila en arm eller ett ben som har gipsats för att sedan rehabiliteras efteråt, inser man att det faktiskt är farligt.

 Det här är inget jag bara kan rycka på axlarna åt och tycka att det inte var något och det är också därför jag skriver ner det här. Även om min jul 2010 på sätt och vis blev väldigt jobbig och det här inte är något jag direkt vill komma ihåg, är det ändå viktigt att skriva ner det, så att jag kan berätta hela den här storyn ifall någon igen skulle få för sig att övertala mig till att börja rida. 

 Energy Pethead
Medarbetare: Synskadade, Funktionshindrade, Hjälpmedel

Sajtvärd för Nostalgi, Lekar
http://klotterplanket1.egetforum.se/

Anmäl
2014-03-22 22:57 #1 av: Pappaparon

Cool

Anmäl
2014-03-22 23:05 #2 av: MrsGoldfire

Oj, vilket långt inlägg, ska läsa det, men inte nu. Fy så tråkigt med olyckor och att det leder till att inte vilja rida igen. Hoppas du finner något annat som kan ge dig glädje och motion.

Anmäl
2014-03-23 07:51 #3 av: ängsbacka

Usch låter som du haft en jobbig tid efter olyckan :( men vilken berättelse ;) jag kunde se allt framför mig, du är jätte duktigt på att skriva en målande beskrivning. Samtidigt som det var tråkigt att detta hände så hade jag en trevlig läsning så här på söndagsmorgonen ;) även om du inte kommer att rida så kan du ju åka ner till ridskolan bara för att umgås med hästarna, jag har själv hästar o det ger så mycket att bara vara med de & vill du inte rida men ändå hitta på något med de kan du ju ut å gå med de eller lära dig att köra med häst.

Anmäl
2014-03-23 08:36 #4 av: Skorpion76

#2 Förlåt att det blev så väldigt långt! #3 Fajktum är att jag fortsätter att jobba i stallet numera!  

 Energy Pethead
Medarbetare: Synskadade, Funktionshindrade, Hjälpmedel

Sajtvärd för Nostalgi, Lekar
http://klotterplanket1.egetforum.se/

Anmäl
2014-03-23 10:45 #5 av: panini

#4 Underbart att höra! :D

Anmäl
2014-03-23 14:44 #6 av: [Moa-]

Det är alltid tråkigt när olycka är framme, särskilt när man har otur och dessutom hamnar illa. Dock måste man även komma ihåg att risken att den händer olyckor kan uppkomma alltid, så att uppmåla just ridning som det farliga i livet tycker jag inte är rätt. Inte heller att du lastar din ridlärare för olyckan, hon kan inte bedöma din kapacitet och vad du kan, det är det endast du eller möjligen dina föräldrar som kan. En häst kan alltid bli rädd, det kan flyga upp en fågel eller vad som helst, så då skulle valet kanske varit att inte rida alls.

Händelsen är som sagt mycket olycklig, och det är tur att du kan njuta av att umgås med djur även att sitta på hästryggen. :) Däremot som sagt, jag anser inte att du skall lasta din ridlärare för olyckan, det är mycket orättvist och destruktivt.

Anmäl
2014-04-14 06:27 #7 av: Skorpion76

#6 Egentligen är det helt rätt att inte lasta min ridlärare för vad som häne, men hon borde ha vetat att vilken häst som heöst had kunnat bli rädd när de skottar av snö från taket och hästar är så lättskrämda. En häst kan bli rädd för en fågel som plötsligt flyger förbi trots att bilen som plötsligt måste tvärbromsa är mycket farligare. 

 Energy Pethead
Medarbetare: Synskadade, Funktionshindrade, Hjälpmedel

Sajtvärd för Nostalgi, Lekar
http://klotterplanket1.egetforum.se/

Anmäl
2014-04-14 08:14 #8 av: amanda04

jag har brutit min höger arm tre gångerStorgråter

Anmäl
2014-04-14 15:52 #9 av: Skorpion76

#8 Har du fortsatt att rida efter det?

 Energy Pethead
Medarbetare: Synskadade, Funktionshindrade, Hjälpmedel

Sajtvärd för Nostalgi, Lekar
http://klotterplanket1.egetforum.se/

Anmäl
2014-04-14 20:28 #10 av: 134643

#7 Absolut, men precis som du säger så kan hästar bli rädda för allt. Att konstant säga 'nej, idag kan det hända något så vi ställer in' fungerar tyvärr inte med hästar. Det skulle ju lika gärna kunna varit så att någon öppnade en dörr, hästen blev rädd, och du ramlade av. Så att skylla på ridläraren är inte rättvist alls, då hon inte kan påverka mycket av det som händer. Hästar är krångliga och lättskrämda djur, och ibland innebär det att man skadar sig. Väldigt tråkigt med din olycka dock! Kul att du fortfarande håller på med hästar ^_^

She needed a hero, so that's what she became. Sajtvärd på tonåringar och medarbetare på RåttorSkrattarRegnbåge

Anmäl
2014-04-14 20:35 #11 av: Skorpion76

#10 Jag förstår din tanke med att ridläraren inte kan få slkunden för slla olyckor, men den här olyckan hade kunnat undvikas om hon hade tänkt sig för! Det säger sig själv att det inte fungerar att rida i samma ridhus från vilket man skottar av snö från taket! 

 Energy Pethead
Medarbetare: Synskadade, Funktionshindrade, Hjälpmedel

Sajtvärd för Nostalgi, Lekar
http://klotterplanket1.egetforum.se/

Anmäl
2014-04-15 07:48 #12 av: Peppe

#11 jodå det kan funka fint, men det kan också gå dåligt. Precis som alla dagar. Men visst är det en förhöjd risk Glad 

Medarbetare på ~`Dressyr´~ och ~`Harry Potter´~

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.