Annons:
Etikettnovell
Läst 6660 ggr
lisette
8/16/07, 3:50 AM

Livets dotter del två

Abico har sänt in denna novell till ett bokförlag, ni ville läsa den. Håll till godo. Del 2/3.

Ebony satte sig upp med ett ryck, det välbekanta rummet i Michall hade bytts ut mot en mörk grotta med kalla och fuktiga väggar. Hon huttrade lite och drog yllefilten tätare kring kroppen. En bit ifrån henne satt en mörk figur och matade den lilla brinnande elden med torra kvistar. Han såg på Ebony med frågande ögon samtidigt som han tog fram en stor brödbit ur en svart säck vid sin sida. Utan ett ord gick han sedan fram till Ebony med hälften av brödet och satte sig så i skenet av brasan som nu brann livligt. Ebony hade insett att mannen inte var ute efter att skada henne, ännu kunde hon tydligt för sitt inre, se farmors brinnande hus och hur mannen beskyddande lett henne in i skogen. Men det var först nu hon verkligen såg hur han såg ut, han var inte så mycket äldre än hennes själv, han hade mörkt brunt hår och nötbruna ögon, hans mun var sammanbiten på ett sätt som fick henne att inse att han sett mer ont i världen än vad en person i hans ålder borde få utstå.
"Vad gjorde du därute i gläntan när jag fann dig egentligen?" Hans röst avbröt hennes funderingar med ens.
"Jag såg mitt hem gå under" mumlade Ebony och insåg men ens hur sant det var.
Mannen nickade tyst. En lång stund var det bara eldens sprakande i grottan som hördes.
"Jag heter George." Mannen såg på Ebony en stund innan han sa.
"Solen går snart upp, vi bör rida genast. Avanterna ger sig ogärna ut i dagsljus, det måste vi dra fördel av." Ebony såg oförstående på George.
"Avanter?"

Georges häst, Pelerin, skrittade ivrigt framåt på stigen intill Ebonys kolsvarta Morion.
"Vilka är dom där Avanterna då?" Undrade Ebony just som dom kommit igenom Viralids smala bergspass. Geroge satt tyst en liten stund, som om han tänkte igenom sitt svar, innan han började berätta.
"Livets ljus har alltid funnits i denna värld, hon gör så att bönderna får bra skörder varje år, gör så att gamla människor får dö i frid när deras tid är kommen och låter nya liv komma till världen. Allt detta och mycket mer gör hon. Hon ser helt enkelt till att världen inte går under. Det enda problemet är att hon är helt försvarslös, ett tacksamt offer för den som vill förstöra världen. För många år sedan fick en hemsk man för sig att han skulle kidnappa livets ljus, ur hennes grotta och hem där hon fanns, för att han helt enkelt tyckte sig kunna dra nytta av allt det kaos som skulle komma till om hon inte längre kunde hjälpa bönderna med deras skördar och allt annat. Mannen kallade sig för en Avant, han var en ond trollkarl och han lyckades skaffa anhängare, tillsammans kidnappade dom Livets ljus. Men så, från ingenstans dök en ung man upp, han kallade sig Caleb och med ett dussin män flydde dom med Livets ljus… Men Avanterna hann ikapp dem, och dödade henne. Man trodde allt var över, tills det kom ut att Livets ljus hade lämnat en efterträdare till världen. Och det är henne Avanterna är ute efter."
"Men hur kunde Livets ljus överlåta all sin magi och kraft till en liten flicka?"
"Hon lämnade ifrån sig sin medaljong, hennes hjärta." George såg allvarlig ut.
Ebony kände hur något kallt slog emot hennes hals, hon stack in handen och tog fram en liten gyllene medaljong och visade den för George.
"Som den här?" frågade hon.
"Stoppa undan den!" väste George och såg sig oroligt omkring.
Snabbt stoppade Ebony tillbaka den innanför kragen. George kastade ännu oroliga blickar omkring sig då de red in mot staden Vassiah.
"Så jag är en efterträdare till Livets ljus och har dessutom en magisk medaljong som en ond trollkarl utan tvekan dödar för?!" konstaterade Ebony.
"Hmm… Ja"
"Okej, tack för att du sa till", sa Ebony med sarkastisk röst.

George rev runt i sin ena sadelväska och drog fram en säckig tröja och ett par byxor som han gav till Ebony.
"Du måste klä dig som en man från och med nu."
Ebony öppnade munnen för att protestera men George skyndade sig att tillägga.
"Tänk på att Kendo har bestämt att alla flickor ska fångas, speciellt du. Om någon ser dig promenera omkring inne i en stad så…"
"Ja, jag fattar." Ebony tog emot kläderna och gick in mot skogen för att byta om.

Ebony snurrade runt ett varv och lät George kritiskt inspektera hennes nya kläder. Hon hade lindat in sina bröst med linväv och tagit på sig den bylsiga tröjan och byxorna som med hjälp av en repstump satt uppe. Man kunde knappt se att hon var en flicka längre, men…
"Håret" sa George och tog fram sin kniv som hängde i bältet.
"Inte mitt hår!" sa Ebony bestämt. Men George var redan framme vid henne med kniven i ett fast grepp.
"Håret" upprepade han mekaniskt.

Vattnet kluckade glatt mot den steniga stranden. Ebony lutade sig ut över den lilla skogssjön för att kunna se sin spegelbild och flämtade till då hon så att det var en ung pojke som såg tillbaka på henne. Han hade ett förvånat uttryck i de ljust grå ögonen och hans lilla ansikte ramades in av korta svarta lockar.
"Det ser mycket övertygande ut." Georges bruna kalufs dök upp i vattnet intill pojken.
"Hade jag inte vetat om att du var en flicka så hade jag trott du var en pojke! Nu rider vi vidare till Elise, kom lillepöjk." "Du skulle bara våga kasta den där stenen på mig. Aj! Okej, jag ska inte kalla dig "lillepöjk" Ebony."

Två robusta män stod vakt utanför den gigantiska porten intill staden Vassiah då Ebony och George kom ridande.
"Halt, vem där?" sa den ene mannen med hög röst.
"Jag är Eric Wuldner, detta är min bror, Remund Wuldner. Vi är här för att sälja djurskinn."
Vakten tog en stor klunk av en skarpt luktande vätska ur en liten fickplunta. Så kollade han på George och Ebony innan han viftade mot porten.
"In med er då."

Gatorna innanför porten var fulla av liv och rörelse, kvinnor skyndade fram med korgar, fulla med frukt och växter, dinglande på armarna. George red före igenom folkmassorna på de smala gatorna och visade Ebony vägen till ett slitet litet grått hus nära stadens murar. Väl där tog han in sin häst i ett skjul intill huset och visade Ebony var hon kunde ställa sin innan de gick in i huset. Då de öppnade dörren slog en stark doft av rökelse emot dem. Ebony såg sig runt om i rummet, väggarna var täckta med tyger i starka färger och på golvet låg stora mjuka mattor.
"Kom in, stå inte därute och tryck." Ebony ryckte till vid rösten och tog ett par steg in i rummet som den kommit ifrån. Därinne satt en besynnerlig gammal kvinna i ett hav av röda och rosa kuddar. Hon satt med benen i kors och med slutna ögon och såg ut att vara helt väck.
"Sitt!" befallde kvinnan Ebony och George och de båda lydde snabbt.
Ebony var just på väg att sätta sig då hon fick syn på något stort hårigt med en lång naken svans som kilade iväg mellan kuddarna. Med ett högt skrik flög hon genast upp igen och klamrade sig fast vid George som ännu inte hunnit sätta sig. Ebony såg sig lätt hysteriskt om i rummet och fick syn på flera stora bruna råttor som satt och kalasade på små brödbitar. Hon kunde också i ögonvrån uppfatta hur kvinnan på golvet hade öppnat ögonen och satt och flinade åt henne. George verkade lite skärrad han med men satte sig med viss tvekan ner för att föregå med gott exempel. Då Ebony satt sig hade kvinnan åter slutit ögonen och satt tyst på sin kudde, nu hade hon även en tjock vit råtta på axeln som såg på Ebony med stora nyfikna röda ögon. Ebony kände hur det gick kalla kårar längs ryggen men lyckades ändå pressa fram ett leende mot råttan.
"Ni tog god tid på er." muttrade kvinnan tillslut.
"Vi ber om ursäkt för att ni fick vänta" svarade George snabbt.
I kvinnans rynkiga ansikte spred sig snabbt ett stort leende.
"Vill ni ha något att dricka, äta?" Kvinnan höll fram ett litet fat med en stor brödbit på som var skrämmande lik den som råttorna kalasade på.
"Det räcker med lite att dricka", sa Ebony artigt.
"Edmund!" röt Kvinnan så högt och plötsligt att Ebony hoppade till.
En liten tjock hjulbent gubbe kom invaggande i rummet.
"Ni ropade frun?"
"Ja, ge våra gäster lite att dricka, Edmund."
Edmund vaggade iväg igen på sitt ankliknande sätt.
Dom kunde höra hur det bullrade ute i det som förmodades vara köket. Snart kom Edmund tillbaka med en bricka på ena handen och på den stod två glas med någon grönlila sörja i.
Edmund sträckte fram brickan mot Ebony och George som tog varsitt glas med ett tack.
Kvinnan schasade iväg Edmund och vände sig sedan mot sina gäster igen.
"Du måste ta dig till Imrith och ta din mors plats som Livets ljus, sedan är det bara att återställa ordningen i världen.."
"Var det allt?" sa Ebony sarkastiskt och såg på kvinnan som presenterat sig som Elise.
"Nej, du ska också låta bli att bli dödad och se till så att medaljongen inte hamnar i Kendos händer."
Ebony försökte se efter i Elises ansikte om hon retades med henne men kvinnan såg bara allvarligt tillbaka på henne.
George harklade sig intill Ebony för att få allas uppmärksamhet.
"Vi bör nog gå och lägga oss nu."
"Så sant" instämde Elise och reste sig långsamt upp för att börja gå mot dörren.

George satt och svajade på hästryggen.
"Somna inte, då kommer du att ramla av och slå dig hårt" sa Ebony och försökte kväva en gäspning. George såg på henne med trötta ögon.
"Jag kände hur råttorna kröp över mig hela natten, dom till och med tuggade på mina kläder" sa George och visade fram sin ena tröjärm som nu nästan bara bestod av hål.
"Vart ska vi?" undrade Ebony efter en stund.
George såg ut över det torra landskap som bredde ut sig framför dem.
"Vi måste nog stanna i Omanoe och skaffa lite proviant, sedan är det bara att rida på mot Imriths stora grottor.

När Ebony och George kom fram till hamnstaden Omanoe så hade Avanterna precis varit där och tagit alla flickor. En skarp doft av bränt låg över hela staden och snart fick de två ryttarna syn på varför. Två stora hus hade rasat ihop under en vild eld och det glödde ännu i träet som troligen varit väggarna. Utanför ett av husen stod en man och bara stirrade på förödelsen.
Hans kläder och ansikte var svarta av sot och i handen höll han en liten trasdocka av ett brunt tyg som hade tappat ena armen. Ebony kände hur en klump växte i halsen på henne, hon kom åter att tänka på sin farmor, hade det varit fel att lämna henne?
"Ännu fler offer…" sa George lågt och skakade olyckligt på huvudet då dom passerade husen. Ebony satt stel och tyst på Morions rygg då hon kände hur medaljongen började vibrera lätt innanför hennes kläder. Genast stannade hon sin häst.
"Vad är det?" undrade George oroligt.
"Det är medaljongen, den vibrerar…"
George rynkade pannan och sa att dom fick fortsätta i alla fall.
"Sa ni medaljong?" Mannen med den lilla trasdockan hade vänt sig ifrån huset och såg nu på dem med allvarliga, rödkantade ögon. Ebony kastade en besvärad blick på George som gjorde sitt bästa för att behålla lugnet.
"Hurså?" undrade han.
Mannen log litet mot George.
"Du behöver träna på ditt pokerfejs, unge man."
George såg nu väldigt obekväm ut där han satt.
"Ta det lugnt, jag vill er inget illa." Mannen stack ner handen i fickan på sin tröja och tog fram en bred gyllne ring med nio runda cirklar inristade i.

Av: Abico

Datum för publicering

Annons:
DojoKelder
8/16/07, 11:25 AM
#1

hmmm.. spänningen stiger.

Abico
8/16/07, 11:52 AM
#2

#1 - Mystiken tätnar ;P

Hanna 

Upp till toppen
Annons: